Vet inte om det är rätt att skriva om detta här men för att lätta på trycket lite så gör jag det ändå. Det handlar om min Pappa, han har mått lite dåligt ett tag pga en dålig lever. För ca två veckor sedan åkte han in på sjukan och var väll ganska så illa däran. Tänkte själv att han nog fixar det, har ju varit inne förrut och då har det gått bra. Med det i ryggen har jag tänkt att jag inte behöver åka och hällsa på honom utan jag tar det när han kommer hem + att han inte ville att man skulle se honom sjuk. Men när han hade legat där i över en vecka utan att det blivit direkt bättre och när min Mamma sa att han hade blivit välldigt svag så tänkte jag att jag får åka och hälsa på ändå. Så jag min syster, Mamma (som i övrigt hade varit nere hos honom flera gånger under tiden) och min flickvän bestämmde oss för att åka ner på Lördagen. När vi kom dit så hade han precis ätit och dessutom all den maten han hade fått. Sjuksköterskan var glad över detta och det gladde givetvis oss andra med.
Han var lite snurrig och väldigt trött men vi satt och pratade med honom och han skämtade lite som han brukar. Pratade även med läkaren och han sa att det hade gått bra och att det inte längre var någon direkt fara med Pappa. Han hade en svulnad i buken som var lite oroande men att läkarna trodde att det skulle ordna sig med lite vila. Allt detta kändes tryggt när vi lämnade honom på eftermiddagen för att han skulle kunna få sin välbehövliga vila. Söndag morgon ringde Mamma och sa att dom hade ringt från sjukhuset och att det hade blivit hastigt sämmre, dom ville att vi skulle komma. Så jag och min flickvänn slängde oss i bilen och åkte ner till Varberg. När vi kom fram så var redan min Mamma och min syster där. Den synen som mötte oss när vi kom in, att se Pappa ligga i sjukhussängen och jämra sig vid varje andetag var nog ett av det absolut hemskaste jag någonsin har varit med om. Den känslan av total maktlöshet, och den sorgen när läkaren sa till oss att det antagligen var slut på min Pappas liv är fruktansvärd! Han hade fått en blödning i magen under natten och det var det som gjorde så ont när han jämrade sig. Vi satt vid min Pappa hela tiden och försökte trösta honom, han var nog ganska borta men vi fick ibland några bekräftelser på att han hörde att vi var där. Bla så såg jag tydligt hur han tittade efter Mamma när hon efter att ha pussat honom på kinden böjde sig bort för att gråta. Såg även att det kom en liten tår rullande på hans kind när jag sa till honom att vi älskar honom. Vid elva tiden i Söndags blev bödningen värre, och någonstans runt halv tolv slutade Pappa att jämra sig och strax innan tolv tog han sitt sista andetag. Nu efteråt så känner jag att det var fruktansvärt att se på när ens Pappa tar sina sista andetag men att jag absolut inte ångrar att jag var där, och jag hoppas att han verkligen kände ett stöd från oss och att han hörde det vi sa till honom. Min Pappa blev 57år gammal och han efterlämnar sig stor saknad och sorg..........................
Han var lite snurrig och väldigt trött men vi satt och pratade med honom och han skämtade lite som han brukar. Pratade även med läkaren och han sa att det hade gått bra och att det inte längre var någon direkt fara med Pappa. Han hade en svulnad i buken som var lite oroande men att läkarna trodde att det skulle ordna sig med lite vila. Allt detta kändes tryggt när vi lämnade honom på eftermiddagen för att han skulle kunna få sin välbehövliga vila. Söndag morgon ringde Mamma och sa att dom hade ringt från sjukhuset och att det hade blivit hastigt sämmre, dom ville att vi skulle komma. Så jag och min flickvänn slängde oss i bilen och åkte ner till Varberg. När vi kom fram så var redan min Mamma och min syster där. Den synen som mötte oss när vi kom in, att se Pappa ligga i sjukhussängen och jämra sig vid varje andetag var nog ett av det absolut hemskaste jag någonsin har varit med om. Den känslan av total maktlöshet, och den sorgen när läkaren sa till oss att det antagligen var slut på min Pappas liv är fruktansvärd! Han hade fått en blödning i magen under natten och det var det som gjorde så ont när han jämrade sig. Vi satt vid min Pappa hela tiden och försökte trösta honom, han var nog ganska borta men vi fick ibland några bekräftelser på att han hörde att vi var där. Bla så såg jag tydligt hur han tittade efter Mamma när hon efter att ha pussat honom på kinden böjde sig bort för att gråta. Såg även att det kom en liten tår rullande på hans kind när jag sa till honom att vi älskar honom. Vid elva tiden i Söndags blev bödningen värre, och någonstans runt halv tolv slutade Pappa att jämra sig och strax innan tolv tog han sitt sista andetag. Nu efteråt så känner jag att det var fruktansvärt att se på när ens Pappa tar sina sista andetag men att jag absolut inte ångrar att jag var där, och jag hoppas att han verkligen kände ett stöd från oss och att han hörde det vi sa till honom. Min Pappa blev 57år gammal och han efterlämnar sig stor saknad och sorg..........................
