Rätt gjort, du har 1200 kr till godo att fulparkera från mig. Då jag hade brutitbenet 2019 parkerade jag på handikapplats vid Luleå Musik men tillståndet syntes tydligen inte nog bra. Åkte till polisstation och visade upp både mig på kryckor och mitt handikapptillstånd men kommunen var helt omedgörlig utan hävdade bara att tillståndet inte syntes vilket jag faktiskt tycker var småaktigt då man kunde visa upp giltigt tillstånd och att jag faktiskt hade problem att gå. Så du har mitt fulla stöd att fulparkera din vespa.
Kanske retade bilvalet vid "felparkeringen" kommun då den enda bilen jag kunde köra var min 60:a Cadillac som var ett utmärkt handikapp fordon med automat, stora dörrar och helsoffa vilket var smidigt med kryckorna.
Önskar jag hade bilder från moppetiden. Bröt benet som 16-åring och blev helgipsad upp till höften. Tämligen låst hemmavid.
Illa, illa - speciellt som jag gick på körskola för MC-kortet!
...så jag köpte mig en risig flakmoppe. Det straka gipspaketet rakt fram på flaket, och dessutom visade det sig att man först kunde tvinga ner kryckornas handtag mellan spjälorna på flaket, så satt dom säkert.
Det ultimata handikappfordonet. För mig. Just då.
Körskolan fick för sig att dom skulle "ordna en tidig tid nästa år" men jag protesterade. Augusti fick det bli. Jag mörkade hur länge gipset skulle vara på, och fick en tid samma vecka som det skulle tas av. Gick på alla teorilektioner och hängde på körgården för att se andra köra övningarna
Min körlärare var schysst. Han hade sett mig köra en lektion innan benbrottet, och sade: "du förstår att jag inte kan släppa iväg dig till uppkörning med bara en lektion, eller hur?"
"Nä. Alltså - nej, jag förstår inte det. Jag
kan köra!"
"Jag vet. Därför tar vi en dubbellektion i morgon med det viktigaste."
Jag fattade senare vilken uppoffring killen gjorde. Dubbellektionen låg på kvällen, efter de ordinarie tiderna. Vi tog en enda vända i körgården - som jag både var och är överjävlig på. Sedan var det bromsövningar under resten av tiden. På olika ställen av körgården. Där det var osopat. I kanten där asfalten rest sig pga underliggande trärötter. Diagonalt över de målade linjerna.
Ansättning, sekvens, moderering. Ansättning, sekvens, moderering. Ansättning, sekvens, moderering. Gång på gång på gång. Man använde sådana ord till tonåringar på den tiden, och dom förstod. Tydligen.
Utvecklingen har som bekant gått... ...sedan dess.
Hans resonomang var logiskt: "Jag tror aldrig dom godkänner dig i övermorgon. Du lär falla på något ute i trafiken. Men, det är ditt val att köra upp med det där spinkebenet. Om dom mot all förmodan släpper igenom dig, så vet jag att jag åtminstone att jag lärt dig få stopp på grejerna. "
Självklart klarade jag det, och självklart sitter korrekt bromsteknik som gjutet sedan dess. Jag kan lugnt säga att jag överlevt i min körning just tack vare en enda engagerad körlärares anstängning utanför ordinarie arbetstid.
Ansättning, sekvens, moderering. Som gjutet!
Själva uppkörningen var en ännu galnare historia, men - det slår mig plötsligt: vad heter tråden? "Handikappfordon jag haft"?
Inte det, nä. Sorry!
En 50 år gammal broschyrbild på övningshojen får det bli: en B6a.
Flakmoppen, vad blev det av den?
Jo, köpt billigt och risig. Senare upputsad och tillfixad samt såld snordyrt till södra skärgården. Jag körde helt enkelt ut den till Saltholmen i fredagsrushen och ställde mig på bryggan vid båtarna med en skylt "Till Salu" på.
Det blev hysterisk budgivning. Jag fick betalt nog för att senare kunna använda pengarna som en substantiell grundplåt till min första nya/fungerande tävlingshoj.
...å på den vägen är det. Mitt gamla benbrott har följt mig genom livet genom dom hojar jag ägt, om man ser det lite grann från ovan.