Jag har sett det här två gånger på lite olika sätt.
På 1960-talet en patient med smittsam tuberkulos sedan många år, intagen på Sankt Lars i Lund för han hade ett uppträdande som kunde sprida tuberkulosen vidare. Fick magcancer.
Ingen operation pga tuberkulosen, i för dåligt skick för framgångsrik operation. Efter beslutet (ingen operation) slutade han äta i 3 dagar, efter 3 dagar också dricka, han hade 30 i puls när jag gick hem för dagen, borta från avdelningen nästa morgon.
På 1980-talet en släkting, svårt sjuk i reumatism, inlagd på sjukhus i Sollentuna, kunde när jag besökte henne fortfarande hålla i en bok och läsa. Vi talades vid och jag gick sedan från henne. Hon var ändå nöjd med sitt liv.
Återkommer något år senare, hon ligger som sist i sängen men kan inte längre läsa, kan inte hålla i en bok. Hon ber att jag skall döda henne. Vilket jag är för feg för att göra, det känns hemskt när jag går därifrån.
