nabru
Medlem
Tänkte bara förmedla en intressnt artikel från DN, så här inför sommarens nöjen. Alla banträffar är kanske inte lika seriösa...
Läs och begrunda:
"Nio av tio avåkningar på motorcykel beror på föraren. Om det går för fort in i en för snäv kurva är det lätt att spänna sig och i bästa fall hamna i diket. I värsta fall ska vi inte tala om. Det är mycket sällan motorcykelns fel, den har i nittionio fall av hundra kapacitet att klara även mycket snäva kurvor i hög fart. Hur blir man då bättre på att köra motorcykel?
Jo, man övar - på bana.
Bankörning sker i många olika former runt om i Sverige. Jag valde några kurser i Bike Events regi. Bakom företaget finns eldsjälen Will Wright, en danskengelsk man bosatt i Göteborg. Will är född i en motorfamilj och har tävlat med både bil och mc, men han säger själv att han inte längre är en tävlingsmänniska.
- Jag slutade att tävla, men ville fortsätta med motorcyklar. Jag arbetade på en bana i Sverige, men när en ung kille med en alldeles för stor motorcykel körde ihjäl en äldre man under en friåkning sa jag upp mig. Jag bestämde mig för att försöka göra något annat. Resultatet blev företaget Bike Events som arrangerar bankörningar runt om i Sverige och mc-resor utomlands.
Första gången jag gick på kurs var på Mantorp för drygt tre månader sedan.
Det hela inleds med incheckning strax efter åtta på morgonen. Då kontrolleras bromsar, däck och avgasrör. Sedan är det allmän genomgång. Will visar flaggorna: gul = fara, ta det lugnt, rött = stor fara, lämna banan, svart = utvisning.
- Jag är säker på att ni är jättebra på att köra på bakhjulet, men det får ni inte göra på banan.
Han visar också den rutiga flaggan som bekräftar att passet är slut. Och så kommer grundreglerna.
- Titta långt fram i alla kurvor, var färdigväxlad och färdigbromsad när du går in i kurvan.
I varje kurva finns det koner uppställda som visar var man ska skära kurvan. Det finns tre brytpunkter: in, mitt i och ut.
- De är riktmärken inte absoluta sanningar, säger Will.
- Det kommer alltid folk fram till mig efter några pass och säger att konerna står fel
När den stora genomgången är över går jag fram till Will för att få veta mer. Jag är placerad sist i den gröna gruppen (nybörjare) och har minst kubik och hästkrafter. Hur ska jag göra?
- Det viktigaste är att du placerar tyngden åt det håll du ska svänga. Du ska inte ha fotpinnen i hålfoten utan längre fram på foten och så ska höger skinka vara på sadeln och vänster hänga utanför om du ska till vänster och så ska du dra allt vad du kan i höger styre. Det kallas kontrastyrning.
Det finns fyra olika grupper. Grön = nybörjare, gul = lite snabbare, i dessa både grupper får man bara köra om på rakorna. Röd = snabb körning. Här är omkörning tillåten hela tiden. Backspeglar är förbjudna, det är den som kör om som ska garantera att det kan ske säkert. Den som ligger framför ska, om han eller hon är väluppfostrad, släppa förbi om den märker att någon ligger i hasorna. I praktiken innebär det att hålla igen på rakorna så att en säker omkörning kan ske där. Den snabbaste gruppen är licensgruppen. För den är det fri körning. Har man tävlingslicens innebär det att föraren, oförsäkrat och oregistrerat, får träna på banan alldeles själv.
Varje grupp kör i cirka tjugo minuter, de snabbaste börjar och efter drygt en timme är det min tur att för första gången ge mig ut på banan. Det är en overkligt cool känsla att lämna depån på Mantorp och rulla ut på rakan. Adrenalinet skjuter runt i kroppen. I första kurvan försöker jag göra som Will berättade.
Det funkar, men det är läskigt. Jag tar sikte på de olika konerna och häver mig runt på min Ducati. När jag kommer ut på den stora rakan efter ett gäng knicksiga kurvor försvinner alla i fältet framför mig. De verkar kunna köra i 250 km/tim, och gör det. Jag som toppar i 170 hamnar obönhörligen efter. Men i nästa kurva är jag ifatt. Efter några varv börjar jag få in flytet, men plötsligt är passet slut och det går en timme till nästa körpass.
Inför nästa pass frågar Will mig om jag vill ha en egen föråkare. I varje grupp finns det dels en föråkare med röd väst som sätter tempot och som man inte får köra om, dels också några instruktörer med blå väst som det går utmärkt att lägga sig efter för den som vill bli bättre på spårval, kurvteknik och inbromsning före kurvan.
Jag tackar självfallet ja.
Det visar sig vara mycket bra att ligga efter någon annan som kör mycket bättre än jag själv. Jag känner att jag utvecklas, min hastighet blir högre och jag kommer så långt ner i kurvorna att min fotpinne skrapar i asfalten. Det är både läskigt och häftigt. Nästa steg är att skrapa knäet i asfalten, men dit är det långt...
- Knäet ska fungera som ett känselspröt, du ska veta var du har banan, förklarar Will.
Precis när jag tänker: "Gud vad jag kör bra" åker jag av banan. Felet är att jag tittar på gräset utanför banan i stället för dit jag ska och spänner mig i hela kroppen. Rädslan ilar utmed ryggraden. Det sker inget dramatiskt, jag lyckas sitta kvar på motorcykeln, men det blir ändå en varningsklocka: "Du har fortfarande mycket kvar att lära." Även om jag måste hålla med om sanningen: en dag på bana ger lika mycket som ett helt år ute i trafiken.
Drygt en månad senare åker jag med Bike Events igen. Denna gång på Gotland ring på norra delen av ön. Den ska enligt hemsidan vara drygt sex kilometer lång och ser otroligt spännande ut på bild. I verkligheten är den inte färdigbyggd och det som vi finner mitt i ett vindpinat jättelikt kalkbrott är en 1,6 kilometer lång bana utan några som helst faciliteter. Toalett, dusch, tak, mat och rinnande vatten är sådant som förmodligen kommer att finnas om några år när allt är klart. Gruppen är mindre och Will ser lite konfunderad ut.
- Det här hade vi inte riktigt väntat oss...
Dessutom har det regnar hela morgonen och det innebär lugn körning. Jag fortsätter i den gröna gruppen, men lägger mig precis efter föråkaren Niklas Carlberg. Han är i världsklass och kör otroligt bra. Han har en fantastisk lätthet i sin körning och det är otroligt lärorikt att ligga efter honom. Under dagen torkar banan och det går åter att köra "på riktigt". Jag märker att jag utvecklas med stormsteg. Jag kör snabbare, lugnare och jämnare. Jag flyttar upp en grupp, till gula, och känner att jag kan hänga med bra. Niklas Carlberg är mellanstadielärare och en sann pedagog. Han berättar att jag ska titta längre fram i kurvorna och att jag ska hänga ut mer i stället för trycka ner motorcykeln. Mitt avgasrör skrapar i banan och det ser visserligen coolt ut när det gnistrar, men priset är kanske lite väl högt. Man kan ha roligare för 10.000 kronor...
Ett Bike Events-arrangemang pågår ofta i två dagar på raken. Från åtta på morgonen till fem på eftermiddagen. Det innebär att man har gott om tid att lära sig, men också att man får nya mc-kompisar runt om i landet. De är mest killar men också tjejer förekommer. Will vill helst ha en äldre kundkrets.
- Unga killar med alldeles för starka maskiner är farliga.
Det är 40-, 50- och 60-talisterna som han vill åt. De som har tröttnat på golf och söker något med mer adrenalin. De som vill köra fort - och säkert. När två- dagarspasset är slut och jag kör mot Visby på utmärkta mc-vägen 149 inser jag att jag redan är en av de frälsta.
Viggo Cavling"
Läs och begrunda:
"Nio av tio avåkningar på motorcykel beror på föraren. Om det går för fort in i en för snäv kurva är det lätt att spänna sig och i bästa fall hamna i diket. I värsta fall ska vi inte tala om. Det är mycket sällan motorcykelns fel, den har i nittionio fall av hundra kapacitet att klara även mycket snäva kurvor i hög fart. Hur blir man då bättre på att köra motorcykel?
Jo, man övar - på bana.
Bankörning sker i många olika former runt om i Sverige. Jag valde några kurser i Bike Events regi. Bakom företaget finns eldsjälen Will Wright, en danskengelsk man bosatt i Göteborg. Will är född i en motorfamilj och har tävlat med både bil och mc, men han säger själv att han inte längre är en tävlingsmänniska.
- Jag slutade att tävla, men ville fortsätta med motorcyklar. Jag arbetade på en bana i Sverige, men när en ung kille med en alldeles för stor motorcykel körde ihjäl en äldre man under en friåkning sa jag upp mig. Jag bestämde mig för att försöka göra något annat. Resultatet blev företaget Bike Events som arrangerar bankörningar runt om i Sverige och mc-resor utomlands.
Första gången jag gick på kurs var på Mantorp för drygt tre månader sedan.
Det hela inleds med incheckning strax efter åtta på morgonen. Då kontrolleras bromsar, däck och avgasrör. Sedan är det allmän genomgång. Will visar flaggorna: gul = fara, ta det lugnt, rött = stor fara, lämna banan, svart = utvisning.
- Jag är säker på att ni är jättebra på att köra på bakhjulet, men det får ni inte göra på banan.
Han visar också den rutiga flaggan som bekräftar att passet är slut. Och så kommer grundreglerna.
- Titta långt fram i alla kurvor, var färdigväxlad och färdigbromsad när du går in i kurvan.
I varje kurva finns det koner uppställda som visar var man ska skära kurvan. Det finns tre brytpunkter: in, mitt i och ut.
- De är riktmärken inte absoluta sanningar, säger Will.
- Det kommer alltid folk fram till mig efter några pass och säger att konerna står fel
När den stora genomgången är över går jag fram till Will för att få veta mer. Jag är placerad sist i den gröna gruppen (nybörjare) och har minst kubik och hästkrafter. Hur ska jag göra?
- Det viktigaste är att du placerar tyngden åt det håll du ska svänga. Du ska inte ha fotpinnen i hålfoten utan längre fram på foten och så ska höger skinka vara på sadeln och vänster hänga utanför om du ska till vänster och så ska du dra allt vad du kan i höger styre. Det kallas kontrastyrning.
Det finns fyra olika grupper. Grön = nybörjare, gul = lite snabbare, i dessa både grupper får man bara köra om på rakorna. Röd = snabb körning. Här är omkörning tillåten hela tiden. Backspeglar är förbjudna, det är den som kör om som ska garantera att det kan ske säkert. Den som ligger framför ska, om han eller hon är väluppfostrad, släppa förbi om den märker att någon ligger i hasorna. I praktiken innebär det att hålla igen på rakorna så att en säker omkörning kan ske där. Den snabbaste gruppen är licensgruppen. För den är det fri körning. Har man tävlingslicens innebär det att föraren, oförsäkrat och oregistrerat, får träna på banan alldeles själv.
Varje grupp kör i cirka tjugo minuter, de snabbaste börjar och efter drygt en timme är det min tur att för första gången ge mig ut på banan. Det är en overkligt cool känsla att lämna depån på Mantorp och rulla ut på rakan. Adrenalinet skjuter runt i kroppen. I första kurvan försöker jag göra som Will berättade.
Det funkar, men det är läskigt. Jag tar sikte på de olika konerna och häver mig runt på min Ducati. När jag kommer ut på den stora rakan efter ett gäng knicksiga kurvor försvinner alla i fältet framför mig. De verkar kunna köra i 250 km/tim, och gör det. Jag som toppar i 170 hamnar obönhörligen efter. Men i nästa kurva är jag ifatt. Efter några varv börjar jag få in flytet, men plötsligt är passet slut och det går en timme till nästa körpass.
Inför nästa pass frågar Will mig om jag vill ha en egen föråkare. I varje grupp finns det dels en föråkare med röd väst som sätter tempot och som man inte får köra om, dels också några instruktörer med blå väst som det går utmärkt att lägga sig efter för den som vill bli bättre på spårval, kurvteknik och inbromsning före kurvan.
Jag tackar självfallet ja.
Det visar sig vara mycket bra att ligga efter någon annan som kör mycket bättre än jag själv. Jag känner att jag utvecklas, min hastighet blir högre och jag kommer så långt ner i kurvorna att min fotpinne skrapar i asfalten. Det är både läskigt och häftigt. Nästa steg är att skrapa knäet i asfalten, men dit är det långt...
- Knäet ska fungera som ett känselspröt, du ska veta var du har banan, förklarar Will.
Precis när jag tänker: "Gud vad jag kör bra" åker jag av banan. Felet är att jag tittar på gräset utanför banan i stället för dit jag ska och spänner mig i hela kroppen. Rädslan ilar utmed ryggraden. Det sker inget dramatiskt, jag lyckas sitta kvar på motorcykeln, men det blir ändå en varningsklocka: "Du har fortfarande mycket kvar att lära." Även om jag måste hålla med om sanningen: en dag på bana ger lika mycket som ett helt år ute i trafiken.
Drygt en månad senare åker jag med Bike Events igen. Denna gång på Gotland ring på norra delen av ön. Den ska enligt hemsidan vara drygt sex kilometer lång och ser otroligt spännande ut på bild. I verkligheten är den inte färdigbyggd och det som vi finner mitt i ett vindpinat jättelikt kalkbrott är en 1,6 kilometer lång bana utan några som helst faciliteter. Toalett, dusch, tak, mat och rinnande vatten är sådant som förmodligen kommer att finnas om några år när allt är klart. Gruppen är mindre och Will ser lite konfunderad ut.
- Det här hade vi inte riktigt väntat oss...
Dessutom har det regnar hela morgonen och det innebär lugn körning. Jag fortsätter i den gröna gruppen, men lägger mig precis efter föråkaren Niklas Carlberg. Han är i världsklass och kör otroligt bra. Han har en fantastisk lätthet i sin körning och det är otroligt lärorikt att ligga efter honom. Under dagen torkar banan och det går åter att köra "på riktigt". Jag märker att jag utvecklas med stormsteg. Jag kör snabbare, lugnare och jämnare. Jag flyttar upp en grupp, till gula, och känner att jag kan hänga med bra. Niklas Carlberg är mellanstadielärare och en sann pedagog. Han berättar att jag ska titta längre fram i kurvorna och att jag ska hänga ut mer i stället för trycka ner motorcykeln. Mitt avgasrör skrapar i banan och det ser visserligen coolt ut när det gnistrar, men priset är kanske lite väl högt. Man kan ha roligare för 10.000 kronor...
Ett Bike Events-arrangemang pågår ofta i två dagar på raken. Från åtta på morgonen till fem på eftermiddagen. Det innebär att man har gott om tid att lära sig, men också att man får nya mc-kompisar runt om i landet. De är mest killar men också tjejer förekommer. Will vill helst ha en äldre kundkrets.
- Unga killar med alldeles för starka maskiner är farliga.
Det är 40-, 50- och 60-talisterna som han vill åt. De som har tröttnat på golf och söker något med mer adrenalin. De som vill köra fort - och säkert. När två- dagarspasset är slut och jag kör mot Visby på utmärkta mc-vägen 149 inser jag att jag redan är en av de frälsta.
Viggo Cavling"
jag vet). Inte för att jag är nån RR-guru direkt, men jag kör själv bättre sen jag upptäckte dom knepen.
