Snart ett år
Tiden går. Fast ändå känns det som den stått still det här året.
Sambon planerar att ha en fest vid årsdagen för att fira att han överlevt. Visst är det en väldigt bra anledning att fira. Själv fick jag tokångest när han sa det.
I går stod jag på apoteket på sjukhuset då en dotter ramlat och fick en spricka i axeln så vi var på akuten. De hade nått datastrul med ett larm så det stod och pep en gång var 10 sekund eller så. Jag blev tokstressad och skällde på dom om allt möjligt märkte jag... fick be om ursäkt och förklara. Jag klarar inte av pipande som låter som övervakningen på niva när han var som sämst. Det sitter i än.
Saker och ting har i alla fall hänt sen sist. Saker jag av respekt inte kan prata eller skriva om. Men tungt är det och det är inte över än. Vi vet inte hur mycket den här olyckan tänker ställa till med i efterdyningar. Jag minns att jag vid något tillfälle tänkte när han låg på sjukhus att "nääee... jag orkar inte det här, jag bidrar inte med något, jag når inte fram". Sen kom jag ju på att jag älskar karln och att jag får väl försöka hålla ihop så gott jag kan. Finns ju ett talesätt som är att "Du vet inte hur stark du är förrens stark är det enda alternativet du har".
Hämtade ju hem min hoj efter några månader av säsongen i butik eftersom den inte blev såld. Kört en del. Stirrat mig nästan ner i diken själv och leråkrarna nu när bönderna plöjer är som krigszoner i mina ögon. Man pratar ju alltid om att inte titta på farorna, titta dit du vill, där du vill hamna. Men jag har kommit på mig många gånger att stirra ut på ett fält, ner i ett dike, fastnat med blicken på sten och grus på vägen. Säkert kör jag inte och ibland känns det inte ens som jag kör, utan bara glider med. Det har varit jätteläskigt. Så så många turer har det inte blivit. Men de ensamma turerna har jag dragit ner på tempot. Stannat då och då. Andats. Kör lite till. Kör 50 på 70 väg och blir omkörd av andra hojar och bilar men det skiter jag i. Jag vill vara själv och hitta tillbaka till mig själv. Det är min tid nu.
Sen kommer det ibland. Funderingarna på om det varit tvärtom. Hur hade det varit om det var jag som kraschade istället. Hur hade det gått då? Barnen har mer än en gång räddat mig från att ta tankarna ännu längre.
Fest säger han. Mmm... känner att det är väl något jag måste stötta även om jag helst av allt den helgen drar täcket över huvudet och inte gör någonting. Fira? Jag vet inte. Ja han har överlevt och återhämtat sig fantastiskt bra men skadorna på familjen i övrigt är långt ifrån läkta. Finns väl ingen anledning att INTE fira heller. Så jag har lovat ställa upp på fest. Kommer nog däremot hålla mig i bakgrunden för att inte dra ner stämningen.
Sen är det ju några veckor kvar. Vem vet vad som händer på den tiden. Saker och ting kan ju förändras ganska fort, det har jag lärt mig. Och jag har lärt mig att inte gå all in. Jag sa till sambon att kraschar han igen så är han själv på sjukan. Jag orkar inte en vända till. Då får det vara.
Så min lärdom till andra kanske kan sammanfattas med: Ta hjälp av andra, egentligen av vem som helst. Tillbringa inte all möjlig tid på sjukhuset. Sök stöd i vården själv. Var inte stark. Bara ge efter och inse att en tragisk hemsk olycka har drabbat inte bara den som kört utan även dig som står bredvid. Gråt. Skrik. Be om hjälp. Förstår eller orkar inte den som ligger på sjukhuset se hur olyckan påverkar och drabbar dig, gå vidare, det är den personens förlust, du är inte skyldig något. Överlev för din egna skull. Och till alla som kör. Ha en budget för tiden efter en eventuell olycka, inte bara "pengar till självrisk eller ny hoj". Ha koll på försäkringar innan det händer något. Kör så du har kul men kör medvetet och ansvarsfullt. Förstå att det är inte bara du i ditt liv, även andra drabbas av dina misstag och olyckor.
Var rädda om er,
Kram Milla
Vi har oxså börjat köra igen, vi hade radiokommunikation innan olyckan och har fortsatt använda den. Vanligtvis så väljer vi att maken ligger bakom mig, oftast för att jag är den som kör lugnast och bestämmer tempot, men för mig är det även skönt att ha honom bakom mig då jag slipper se ifall något händer. Oroar mig faktiskt inte så mycket när han kör själv. Försöker sätta det i relevans till hästarna, har någon polare trillat av rejält och skadat sig så har det inte skrämt mig för att fortsätta, jag har inte heller velat att dom skall sluta rida. Har ju nästan mera peppat dem. Dom står mig givetvis inte lika nära som maken men dom står mig nära ändå. Det kommer ta tid, och visst vi kan drabbas igen. Men vi överlevde denna gången, lite tilltufsade och kommer troligen göra det nästa gång vi får sitta brevid sjuksängarna igen (nu hoppas jag att det aldrig mer sker dock). 
Psykologen avslutade med att säga att krigarmorsan måste sluta kriga nu ett tag och vara snäll mot sig själv. 
