Hej igen,
Förstår att det inte är lätt för dig. Känner igen mig så mycket i det du skriver. Klarar inte heller riktigt av MC Donalds pga av alla pipande ljud, det låter nästa som på akuten
Vi har oxså börjat köra igen, vi hade radiokommunikation innan olyckan och har fortsatt använda den. Vanligtvis så väljer vi att maken ligger bakom mig, oftast för att jag är den som kör lugnast och bestämmer tempot, men för mig är det även skönt att ha honom bakom mig då jag slipper se ifall något händer. Oroar mig faktiskt inte så mycket när han kör själv. Försöker sätta det i relevans till hästarna, har någon polare trillat av rejält och skadat sig så har det inte skrämt mig för att fortsätta, jag har inte heller velat att dom skall sluta rida. Har ju nästan mera peppat dem. Dom står mig givetvis inte lika nära som maken men dom står mig nära ändå. Det kommer ta tid, och visst vi kan drabbas igen. Men vi överlevde denna gången, lite tilltufsade och kommer troligen göra det nästa gång vi får sitta brevid sjuksängarna igen (nu hoppas jag att det aldrig mer sker dock). /B
Psykologen avslutade med att säga att krigarmorsan måste sluta kriga nu ett tag och vara snäll mot sig själv. 
