magnus_moss
Racing is life!
- Gick med
- 11 Aug 2003
- Ort
- västkusten
- Hoj
- Kawasaki Supersport, KTM Supermono, ISR Forgotten Era, Honda CB750
Vänskap är något fint, det byggs upp allt eftersom, med förtroenden och göranden som med tiden gör banden starkare och starkare. Till slut når man något fint, något vackert...
Jag och Andreas har snackat en del, dels under fjolåret men framför allt i år. Grabben har haft lite frågor, dels om material men även rent mentalt; hur ska man komma över vurpor, hur ska man kunna köra fortare och annat.
Och ädel som man är ställer man ju upp! Man kan ju förstå att grabben vänder sig till något fast, något stabilt. Kort sagt, någon som man vet ALLTID står för sanning och det som är rätt, och inte någon pladdrande skojare som hela tiden ska visa att han tror att han är rolig!
Så när Andreas för ett par veckor sedan ringde mig och meddelade att tisdagsträningen var inställd pga trasig asfalt så tyckte jag att "Snyggt grabben, att du till din mentor betalar tillbaka lite för den OÄNDLIGA visdom jag vidarebefodrat till dig". Det kändes lagom, rimligt, betalt kvitterat liksom.
Men nu undrar jag vad grabben är ute efter! Att göra som grabben gjorde i lördags, är inte det lite överdrivet, lite over the hill, lite too much helt enkelt??? Eller va? Jag menar att på första varvet kasta sig i esset, skaffa sig en hjärnskakning och sedan vingla omkring i sandfållan för att ordna en röflaggning av heatet, bara för att jag, hans idol och mentor, ska få en chans att hinna meka färdigt min trasiga moppe och kunna ställa upp i omstarten!!!! (Och komma 13:e med nytt pb!!!!
)
Va??? Är inte det att ta vänskapsyttringarna lite VÄL långt?
(Tack Highsider.se för bilderna)
Jag och Andreas har snackat en del, dels under fjolåret men framför allt i år. Grabben har haft lite frågor, dels om material men även rent mentalt; hur ska man komma över vurpor, hur ska man kunna köra fortare och annat.
Och ädel som man är ställer man ju upp! Man kan ju förstå att grabben vänder sig till något fast, något stabilt. Kort sagt, någon som man vet ALLTID står för sanning och det som är rätt, och inte någon pladdrande skojare som hela tiden ska visa att han tror att han är rolig!
Så när Andreas för ett par veckor sedan ringde mig och meddelade att tisdagsträningen var inställd pga trasig asfalt så tyckte jag att "Snyggt grabben, att du till din mentor betalar tillbaka lite för den OÄNDLIGA visdom jag vidarebefodrat till dig". Det kändes lagom, rimligt, betalt kvitterat liksom.
Men nu undrar jag vad grabben är ute efter! Att göra som grabben gjorde i lördags, är inte det lite överdrivet, lite over the hill, lite too much helt enkelt??? Eller va? Jag menar att på första varvet kasta sig i esset, skaffa sig en hjärnskakning och sedan vingla omkring i sandfållan för att ordna en röflaggning av heatet, bara för att jag, hans idol och mentor, ska få en chans att hinna meka färdigt min trasiga moppe och kunna ställa upp i omstarten!!!! (Och komma 13:e med nytt pb!!!!
)Va??? Är inte det att ta vänskapsyttringarna lite VÄL långt?
(Tack Highsider.se för bilderna)
