Adoptivbarn...?

Nå?


  • Antal röstningar
    0
Min lillsyrra är adopterad, hon är helt normal vad jag kan se, ifs är hon bara 11 år gammal och kom till oss när hon var 10 månader gammal. Jag tänker aldrig på att hon är adopterad, tror inte hon gör det heller förutom när de är fotbolls-vm o sånt för då står hon o vrålar GUATEMALA istället för sverige...:P Hon har massa polare och de går skitbra i skolan, jag förstår inte riktigt va detta är för snack att adopterade skulle ha massa mer problem än andra i uppväxten, har aldrig hört de förr...

Låt oss hoppas att det fortsätter så då! :tummenupp
 
Jag har en kompis som är adopterad från Thailand, han har alltid fått veta vad han kom ifrån och han drog ner till Thailand och bodde där några år för att lära känna sina rötter, jag var och hälsa på honom, nu har han kommit tillbaka och är nöjd med livet. Jag tror att han insett att han har det bättre med den uppväxt om han fått här jämfört mot den han skulle ha haft om han bott kvar.
 
Jag är importerad.... och de jag känner som oxå är det har inte några problem (utåt)... dock vet jag en person som kom i kontakt med fel umgängeskrets och som hamnade lite snett. Och då handlar det ju om miljön..
 
om man har bra föräldrar som uppfattar om nåt är på tok på insidan så brukar det ju gå bra, jag har mkt erfarenhet av adoptiv barn och det är 100% upp till deras föräldrar hur dom blivit behandlade hur dom blivit i livet genom åren, har dom issues å föräldrarna hjälper dom e de lugnt, annars e de klart att dom kan bli skeva som vikken annan som helst som har issues, de e ju bara issues av olika slag!! Många adoptivföräldrar borde inte ha adopterat precis som många vanliga föräldrar inte borde skaffat barn!!
 
Har inte du nyss fått barn? :va Du frågar om ligga o allt annat skit i forumet...ta hand om nybliven mor o lilla krabaten i stället!!!

Nu får du allt rätta till sidbenan och släppa på handbromsen! :D

Fast det är klart, man kanske inte får skriva ligga? :tuttar i en sån här allvarlig tråd om adoptivbarn. Jag ber så mycket om ursäkt men jag hittade inte tråden om utvecklingsstörda. Sorry. :näsblod
 
Men det är väl klart att det är bra att adoptera.
Är ju inte lite synd om kinesiska flickor tex.
OM vi vore barnlösa så hade vi garanterat adopterat.
De adoptivbarn jag känner är då som vilka andra människor som helst, allt beror ju på föräldrarna.
trots detta...
Jackie Arklöv blev ju inte så bra.........han måste ha fötts ond.
 
Ordmärkeri

Problembarn? Var får du det ifrån?

Det som skrivits i tråden är att många de träffat på haft lite trassel med identitet och självkänsla i ungdomen.

Nu vet jag inte den exakta definitionen för problembarn, så ursäkta om jag missbrukade begreppet men jag tror att alla i hela Sverige fattar vad jag menar.
 
Det är på modet nu, att vara lite trasiga...
Eller menar du på allvar att hela EMO generationen är adoptivbarn? :D

För att vara lite seriös (för omväxlings skull) så tror jag att det är så här:

Tonåren är en kämpig tid för dom flesta, identitetskriser och sökande efter sig själv är fullständigt naturligt, även hos barn i traditionella kärnfamiljer.
Att spä på den osäkerheten med ytterligare faktorer (att man är adopterad, att föräldrarna skiljer sig, droger, konstiga religioner, politiska ungdomsförbund på bägge kanter, taskiga sexuella erfarenheter osv) kan göra att man hamnar väldigt snett.

Att få starta sitt vuxna liv lite ur spår kan göra att man spårar ur mer, och det kan vara det som gör att man märker en tendens hos många adoptivbarn.

Jag är så jävla tråkig och konservativ att jag anser att den tryggaste grogrunden är en kärnfamilj, därmed inte sagt att andra familjekonstellationer inte fungerar, dom kanske bara kräver ett lite annat upplägg...
Låter väl jävligt vettigt tycker Jag.

Själv är man lite halvtrasig (garvar åt sina egna fisar vid 30-års ålder och gråter sig sedan ensam till sömns) men Jag har vuxit upp med biologiska päron bland blommor och körsbärsträd i idyllernas idyll.:va
 
Låter väl jävligt vettigt tycker Jag.

Själv är man lite halvtrasig (garvar åt sina egna fisar vid 30-års ålder och gråter sig sedan ensam till sömns) men Jag har vuxit upp med biologiska päron bland blommor och körsbärsträd i idyllernas idyll.:va

Det är sånt som skapar såna som oss Teo. :D
 
No way...

Har en kollega (väldigt säker på att han ej läser detta forum..) som har två polska adoptivbarn...& jag kan säga att det är två riktiga stolpskott..tyvärr! dom har så mkt problem med dom att det är helt sjukt...dom är i tonåren nu & blir bara värre & värre....stackarna säger jag bara...båda barnen & adoptivföräldrarna...:rolleyes:
 
Är själv adopterad och VET från personlig erfarenhet att alla
adoptivbarn inte växer upp som trasiga människor, missbrukare,
mördare eller psykotiska nervvrak.

Givetvis finns det en del barn som hamnar hos helt fel föräldrar
men det gäller ju även för de barn som föds och växer
upp hos sina biologiska föräldrar.

Jag själv, precis som de flesta andra av mina kompisar (ej adopterade)
har haft en period i tonåren då man inte alls går ihop med
sina föräldrar och har sviktande självförtroende. Inget mer allvarligt
än att det gått över av sig självt.

Jag tycker absolut att det är bättre att barn växer upp hos föräldrar
som adopterat än att växa upp i ett barnhem.

Varje gång en person som adopterats blir deprimerad, tar livet av sig,
missburkar eller likande är svaret inte per automatik att det ligger i
adoptionen. Tycker att det är alldeles för många som alldeles för lätt
lägger över alla "problem" på att det just är adoptionen i sig som
skulle vara det underliggande problemet till allt...
 
Back
Top