Helt klart handlar racing till 100% om känslor. Känslor kan man inte förklara rationellt eller logiskt, visst kan man prata om låg vikt, häftiga material, literhästar osv men det är mycket mer än så. Känslan som infinner sig bara av att stå och titta på tex en Aprilia RSV250 på nära håll. Den 100%-iga kompromisslösheten och det ändamålsenliga.
Men visst finns det fyrtaktare som väcker lite samma typer av känslor, Supermonos sa någon, absolut, det är häftiga pjäser. Eller riktiga Superbikes, som Skölds Ducati 999, Grevens Ex-Yanagawa ZX7RR eller Havnens Yamaha YZF R7, de var riktiga racers vars släktskap med gatförlagan, (i den mån den öht fanns) var namnet. Jag sörjer fortfarande dessa hojar till förmån för dagens könlösa standardbetonade "superbikes".
Men jag skulle ljuga om jag påstod att jag anser något annat än att tvåtakt är coolast. Produktionsracers med 4-t rovor skulle utan tvivel döva en hel del av känslorna, och det är känslor det handlar om.