När har du det bäst med din hoj?

Trivs du allra bäst på banan ihop med SMC eller kanske när du tävlar?

Ihop med kompisarna på Bulten?

En sportig söndagstur med lokala kändisar, sträcka ut på rakorna och sen sitta på en uteservering och äta gott för att avsluta några mil senare med en glass?

Ensam med många mil och helst året runt?

När är du lyckligast i sadeln?

Kul frågor.

När jag irrar iväg utan mål en helgdag när man inte har några andra "måsten" på halsen. Allra helst ensam faktisk (Frugan bakpå är dock okej det med tack och lov.)
Att få köra så mycket eller lite jag vill, vara ensam på vägen utan massa söndagsbilister.

På DR:n brukar jag utforska massa små antika vägar man knappt visste fanns. Det är en rätt skön känsla att bara sticka in på någon gudsförgäten småväg som man inte har en aning om vart den tar vägen...

Antingen en licensträning där man bara kan fokusera på varje kurva, varje bromspunkt, svängpunkt och apex, njuta av ljuden och dofterna i depån, lugnet som trots allt råder när alla ödmjukt går in för sin grej. Eller att ta gathojen och bara åka, ibland med mål, ibland bara dit jag råkar hamna, ibland med tält och packning med. Dock i princip alltid ensam, det där med att åka 20 min, fika nån timme, åka 20 min, fika nån timme osv känns som det kvittar. Flockbeteenden och grupptryck har aldrig varit min grej...

Några kamrater i sällskap, bandag med vackert väder o öppen depå. Ljug, överdrifter o manliga jämförelser i pauserna. Kan inte bli bättre!

Dock i princip alltid ensam, det där med att åka 20 min, fika nån timme, åka 20 min, fika nån timme osv känns som det kvittar. Flockbeteenden och grupptryck har aldrig varit min grej...

Klicka för att visa mer...

Håller med om det.

Ska även tillägga att det lilla banåkat jag varit på gillades väldigt det med. Kul skit det med! Det jag anser vara nackdelen med banåka i sverige är att det är ett så stort projekt.
Finns det någon annan bara som man bara har "betala och kör"-principen som Gotland Ring?
Hade det funnits på Kinnekulle som är ett stenkast från mig hade jag kört bana varje helg...

När jag är 200 m.ö.h. o ser toppen 2500 m.ö.h o alla serpentinerna det kostar att ta sig dit. Då är vi två en !!!

På Banan ! Oavsätt om det är Smc Knix gokartbana eller storbana så ä det överlägset bäst

Dra iväg med nån polare en helg utan att ha ett bestämt mål.Leta fina vägar längs västkusten,släppa alla måsten och bara njuta varje minut.

Jag har inget MC kort så är nöjd varje gång jag får ut och övningsköra senast blev det vättern runt var helt kalas och bara få känna på friheten av att glida runt på vägarna även när jag tappade bort min "övningslärare" så kändes det härligt ;D.
(riskutbildningen sabbade mina MC kort planer 2010, sätter målet på tidigt 2011 istället )

elwik skrev:

Jag har inget MC kort så är nöjd varje gång jag får ut och övningsköra senast blev det vättern runt var helt kalas och bara få känna på friheten av att glida runt på vägarna även när jag tappade bort min "övningslärare" så kändes det härligt ;D.
(riskutbildningen sabbade mina MC kort planer 2010, sätter målet på tidigt 2011 istället )

Klicka för att visa mer...

Den som väntar på något gott...

Den absolut mest fantastiska hojupplevelse jag någonsin haft var förra sommaren.

Jag hade somnat tidigt kvällen innan och vaknade därför redan innan ottan, men då jag kände på mig att jag inte skulle kunna somna om så gick jag upp och gjorde mig i ordning.

När jag kommer ner på nedre våningen och tittar ut genom vardagsrumsfönstret så ser jag det vackraste väder man kan tänka sig: Ljust (men inte bländande, bara mjukt ljus), blå himmel, molnfritt, vindstilla, perfekt temperatur (ni vet den där som gör att man känner sig perfekt hela tiden, den som varken gör att man fryser när man sitter på hojen i hög hastighet eller svettas ihjäl när man står bredvid. Helt perfekt) och helt tyst.

Morgondiset låg fortfarande kvar över ängarna och inte en själ vare sig syntes eller hördes på mils avstånd. Jag kände direkt att "den här morgonen är gjord för mig och hojen".

Jag slängde i mig ett par snabba mackor, sprang ut i hallen, bytte om till hojkläder, kutade ner till garaget, tog ut hojen, kollade oljan och fyllde på det lilla som behövde (2T) och så bar det iväg. Helt makalöst. Jag hade vägarna för mig själv, vädret var så strålande som det bara kunde vara och jag kände hur ett lugn och en njutning som jag sällan upplevt kom över mig. Det var som om allt bara andades frid runt omkring mig. Ingen vind som jäklades och kastade mig hit och dit. Tvärtom, det kändes som om det knappt fanns luft runt omkring mig. Vindbruset var minimalt även i högre hastigheter och inga krängiga kastvindar över huvud taget. Inget svettig hetta eller isande kyla som distraherade, inga andra trafikanter, ingen aftonsol som bländar... Det var bara jag, hojen och massor av kurviga vägar.

Jag tror att jag fyllde upp tanken tre gånger bara under den turen. Det verkade aldrig vilja ta slut, vägarna bara fortsatte och allt höll sig precis lika perfekt i stort sett hela rundan. Inte förrän jag körde hemåt började världen vakna och folket titta ut ur sina hus. Tänk er, åtskilliga timmar av perfekt körning med vägarna i stort sett för sig själv. Jag tror jag såg en glimt av himmelriket den dagen... Det var underbart...

när morgonljuset går upp och man är på väg någonstans, milen rullar undan, kurva efter kurva och man känner hur dämparna får jobba och den helt underbara känslan när man har en sådan där riktig skön kurvtagning där allt stämmer, man behöver inte bromsa eller något utan man kommer in och tar kurvan, känner hur dämparna jobbar och drar på ut ur kurvan, man jobbar för att framhjulet precis skall hålla sig nere, mil efter mil..

Det är nice.

När man tar hojen drar ut på favoritvägen och bara rensar skallen om man har mycket funderingar.Sen avslutar man med en tur till Torsång till fiket och tar en hästräkemacka och en kopp java vid älven.

Vintertid när isen precis blivit tillräckligt tjock, 1cm snö, nyplogad bana, en massa trimgalningar runt omkring sig, 3-5 minus, strålande sol och endurodubb som inte gått annat än is.

Då kan man bannemig nöta varv efter varv ända tills solen går ner. Korta tankstopp bara när reserven går i. Sån känsla när man kan ladda nästan hur mkt som helst in i en kurva och åka konstant på långa ställ.

F´låt alla sommarälskare.

När jag kör min gamla favoritväg här hemma.
Känd som "promillevägen", en bakväg mellan Öregrund och Östhammar som är mer än lovligt krokig.
Har gasat på den vägen hundratals gånger genom åren, med allt från gamla alfor, till skåpbilar, golf gti, Mercan och nu mest med motorcykeln.
Där känner jag varje kurva som min egen ficka, vet vart utfarterna är, vet vart hus ligger och vet vart varje grop i vägen är.
När jag får köra den en fin höstkväll, ni vet när luften är lite kall och man tycker att motorn ger det där lila extra.
Just en sådan kväll är det svårt att motivera mig till att köpa vilken annan hoj i världen, just då är ju min KTM bäst!

Vid 300 blås under kåpan hahaha

När jag pressar allt jag kan på bana med racehojen, eller busar som fan på gatan med motarden

Solokvist utan plan. Känna mobilen vibrera i innerfickan men ignorera det. Se ställen jag aldrig skulle sett annars, hålla mitt eget tempo och variera det. Inte bli frånåkt, inte behöva vänta på någon. Bara jag, och moppen.

På banan. Var och en för sig själv, sitt eget tempo. Kämpa emot instinkter, jobba på att våga bromsa senare, gasa tidigare och hårdare. Att mellan passen höra de underbara motorljuden och känna in atmosfären, lögnerna och överdrifterna.

Hem från skolan...

Har ingen sadel på ratbiken men det känns jävligt gott i sittplasten när jag får till en riktigt bra slangning..