Nu har jag haft min Varg enduro i ett dygn och kört en dryg timme på den. Kort sammanfattning:
Jag kör mest teknisk enduro men med inslag av sand och stigar med lite fart. Jag testade alla upptänkliga varianter igår men inte så länge då. Ska bli mer till helgen.
20-30 hästarslägena var klockrena, lugnt och harmoniskt och väldigt förutsägbart. Vid krypkörning och stökig terräng var den fantastisk, oerhört lätt att smyga med, central tyngdpunkt och bakbromsen på vänsterhand gjorde det till en barnlek. Att kunna backa med motor var magiskt i trånga lägen.
När jag gick upp till 40 hästar blev den riktigt vass. Tänk en 300 tvåtakt med spets. Jag kör medvetet med väldigt lite motorbroms för att likna en 2-taktare. Oerhört kul på snabbare partier och lekande lätt att lyfta framhjulet över hinder i fart.
Sen upp på 60-hästar och hojen blev ett vilddjur, kastar upp framhjulet bara jag tittar på gasen och accelerationen var hysterisk. Det gick att köra men med fjäderlätt gashantering.
80-hästars läget var mer eller mindre okörbart. Bara att titta på gasen gjorde att jag fick styret i ansiktet. Den spinner och går på bakhjulet och kastar det i sidled på samma gång. Hysteriskt roligt med en massa olika ljud inne i hjälmen. Tänk dig en elektrisk tjur på puben som gör allt för att skicka dig i omloppsbana… som sagt, sjukt roligt
Fjädringen är den bästa direkt-ur-lådan jag har provat. Den är anpassad efter min vikt men i övrigt orörd. Ger en känsla av att kunna köras hur fort som helst var som helst. Väldigt förtroendeingivande.
I övrigt är vargen väldigt smal, stenhård sadel och väldigt styv i chassit. Den gör det jag vill och ger mig förtroende.
Nu ska jag börja fippla med styre och reglage samt bygga effektkurvor i displayen för att lugna ned den i de övre effektlägena. Mer körning till helgen!
Jo, en timme varierande körning tog 12% batteri… tror den kommer att räcka bra för mig.