Stigfinnaren kläckte igår ur sig att han endast har ett par millimeter kvar av beläggen i bak... Återigen menar Stigfinnaren på att det inte kommer vara några problem alls... Jag själv och Skalden är aningens skeptiska till hans påstående!
Vi visualiserar - Tre män på varsin mäktig stålhingst blickar ut över ett kargt fjällandskap. Termometern visar ca 14 grader, ett lätt duggregn som har pågått under hela natten fuktar våra visir. Solen lyser med sin frånvaro och det enda som hörs är ett distinkt metalliskt klapprande från Skaldens KTM. Skalden vågar inte stänga av motorcykeln då varje start av den väl inkörda motorn är som att spela rysk roulette med endast en tom kammare...
Stigfinnaren synar den stundande utmaningen - ett vattendrag, fyllt av sten i olika storlek, vissa runda som fotbollar andra skarpa som en eggen på en giljotin. Strax efter vattendraget sticker en fårad sandstig, kantad av vassa stenar, upp över en ås och försvinner ur hans synfält. Tyst mumlar Stigfinnaren för sig själv, sitt eviga mantra "Det löser sig, bara att ge mer gas" och fäller ned visiret. Jag och Skalden tittar på varandra, vi vet vad som komma skall, vi kan inte stoppa det, det är bara att vänta och se vart det bär hän. Stigfinnaren har anlagt sin absolut bestämdaste min bakom visiret, stryker av visiret en sista gång, rättar till handskarna och sippar i sig en mun vatten från sin vätskeblåsa.
En strimma av hopp tänds i Skaldens ögon då vi hör det omisskännliga ljudet av en radfyra som tvångskörs på startmotorn utan att vilja starta "vabba, vabba, vabba, njeeöö", vabba vabba, vabba, njeeeöö". Precis då stigfinnarens kroppshållning avslöjar att han är på väg att ge upp tänder den lilla radfyran till och sprider ett lågt surrande över landskapet.
Det lilla hopp Skalden funnit dog ut i samma stund som Stigfinnaren, stolt över sin lilla mirakelmaskin, stretchar ut sin stinna mage och gör sig redo att bestiga åsen.
Jag fäller upp bogen på min korvätarhjälm, klär av en Snickers och börjar långsamt "nibbla" på den, självklart upp och ned för den goda smakens skull.
Stigfinnaren smeker i 1:an, stabiliserar motorns vartal till runt 4000rpm, tittar en sista gång mot Mig och Skalden samtidigt som han släpper ut kopplingen.
Med en rivstart följt av en gnutta lersprut ser vi vår vän, följeslagare och inspirationskälla försvinna ned mot vattendraget, bakdäcket studsar över stenarna samtidigt som Stigfinnaren intar positionen "den stående makaronen" för att optimera balansen!
Med ett inte helt respektingivande purrande från motorn träffar Hondans framhjul den första stenen, andra stenen, bakhjulet följer snällt med och absorberar, tack vare sina fina triumph dämpare, de värsta stötarna.
Stigfinnaren, mitt i sitt livs lyckorus, upptäcker tyvärr inte den explosionsliknande tömningen av gaffelolja som stöten mot sten nummer två orsakat. Gaffeloljan fullständigt dränker skivor, belägg och motor. Stärkt av sin framgång i vattendraget, utan att lägga märke till det moln av bränd olja som sprider sig runt honom, vrider stigfinnaren på gasen. Den lilla radfyran fullkomligen ylar då den långsamt klättrar upp mot åsens topp.
Att stigfinnaren tappar fart är inget han reagerar på, måste vara sanden tänker han samtidigt som en svag olustkänsla ger sig till känna, han motar effektivt bort känslan genom att återigen mumla sitt mantra, "Det löser sig,, bara ge mer gas". Jag och Skalden, som hör mumlandet genom intercommen, tittar återigen på varandra, glimten av hopp som hade tänts i Skaldens ögon har nu ersatts av ett oroligt uttryck - kommer mer gas verkligen lösa alla världens problem!? Kommer vi komma härifrån, eller blir vi strandade, måste vi ringa räddningstjänst.. Många tankar far genom huvudet, finns det ens mobiltäckning!?
Hondans motor, vars varvräknare ligger och studsar i det röda området, ylar ansträngt vidare, inte ett dugg brydd om mina och Skaldens oroliga tankar. Hårt piskad uppåt, vidare, framåt av Stigfinnaren som verkar ha förlorat allt vett och förstånd. Precis i samma sekund som de når toppen av åsen ger kopplingen upp och motorn frivarvar.
Stigfinnaren, som nu nått någon form av eufori, noterar det knappt då han nu blickar nedför den branta sluttningen som dolt sig bakom åsen.
Just i detta ögonblick tänker han - "full gas löser verkligen alla utmaningar", sekunden efter når framhjulet branten och nedstigningen börjar.
Från andra sidan åsen, oroligt flackandes med våra blickar, sitter Jag och Skalden i spänd förväntan. Helt tyst i Intercommen förutom ljudet av stigfinnarens andhämtning som i det närmaste kan liknas vid en blåsbälg i ett gammalt glasbruk.
Plötsligt bryts tystnaden av ett lågmält "Oj oj", "Oj oj oj" - sen, ett metalliskt skrammel åtföljt av ett stort dammoln som långsamt reser sig över åsen och lägger sig som en ridå över de vindpinade stenarna. Jag suger i mig min sista bit Snickers, tittar mot Skalden med en trött blick, vi vet bägge två, att från och med nu kommer det vara ett oändligt gnällande från Stigfinnaren om att det var yttre faktorer som var problemet. Det var minsann inte Han och allra minst hans världsmästar Honda...
Vad hände!? Det visade sig att en kombination av - obefintliga bakre belägg, oljedränkta främre belägg och en havererad koppling, gör det otroligt svårt att få ned farten. Speciellt om man, som vår Stigfinnare, oftast ser mer gas som en lösning på det mesta.
Ovanstående är en del raljerande och lite överdrivet, men inte desto mindre är det ett helt sannolikt scenario
