Kanske nåt sånt här?
SNABBARE ÄN TÅGET – IGEN
Göteborg–Stockholm. X2000 vs modern äventyrshoj. Hur svårt kan det vara?
En gång i tiden krävdes en sporthoj, dåligt omdöme och noll konsekvenstänk. Idag har vi mer effekt, bättre bromsar och tre uppsättningar funktionsunderställ. Det här borde bli enkelt.
Det finns rekord som inte borde petas på.
Det här är ett av dem.
Men samtidigt: hur svårt kan det vara 2026?
Vi har:
- över 150 hästar
- traction control i åtta nivåer
- ABS som räknar ut livet åt oss
- och farthållare
Motståndaren? Ett tåg.
Ett tåg.
START: FULL KONTROLL (NÄSTAN)
Planen är kirurgisk:
- Avfärd exakt när tåget går
- Konstant hög marschfart
- Minimala stopp
- Maximalt fokus
Det håller i ungefär fyra minuter.
Sedan:
- GPS:en vill “optimera rutt”
- någon trycker fel på värmehandtagen
- och vi inser att tanklocket inte är helt stängt
Tåget lämnar Göteborg.
Vi… kalibrerar system.
UT PÅ VÄGEN: NU KÖR VI
När allt väl fungerar så fungerar det.
Motorn drar som en ilsken dieselgenerator.
Chassit är stabilt.
Vi är odödliga.
Det här är ju löjligt enkelt.
Vi börjar räkna baklänges:
“Om vi håller det här tempot…”
“Om vi bara skippar stoppen…”
“Om vi inte tänker på konsekvenser…”
VERKLIGHETEN RINGER
Det börjar smått.
En kamera.
En till.
En tredje, som ingen av oss sett tidigare.
Tempot justeras. Marginellt. Självklart.
Sedan trafiken.
Sedan en bil som ligger i vänsterfilen i exakt den hastighet som får en att ifrågasätta hela samhällskontraktet.
Och plötsligt sitter vi där igen, bakom någon som tycker att 110 är “ganska lagom”.
STRATEGISK OMGRUPPERING (KAFFE)
Efter några mil dyker den upp.
Skylten.
KAFFE
Ingen säger något. Ingen bromsar först. Alla är där samtidigt.
“Snabbt stopp.”
“Fem minuter.”
“Vi kör direkt sen.”
45 minuter senare sitter vi kvar.
Analysen är avancerad:
- vindskyddets turbulens vid 130
- däcktryck vs komfort
- om 1998 egentligen var peak motorcykel
Tåget?
Oklart var det är. Men det rör sig.
NY OFFENSIV
Ut igen.
Nu gäller det.
Lite mer fokus. Lite mindre snack.
Vi vrider på.
Det känns bra. Riktigt bra.
Det här går.
LUNCH (DET STORA MISSTAGET)
Någon säger:
“Vi äter på vägen.”
Det är början på slutet.
Plötsligt sitter vi vid ett bord med:
- dagens rätt
- utsikt
- och en diskussion om sadelkomfort som aldrig tar slut
Tid?
Inte relevant.
SISTA STRÄCKAN: TAKTISK RETRÄTT SOM INTE ÄR EN RETRÄTT
Nu är det matematiskt omöjligt.
Det erkänns inte.
Men det märks.
Tempot sjunker till något som beskrivs som:
“hållbart”
“kontrollerat”
“rimligt”
Ord som aldrig tidigare använts i den här typen av sammanhang.
MÅL: STOCKHOLM
Vi rullar in.
Tåget har:
- anlänt
- tömt
- vänt
- och förmodligen gått igen
Vi parkerar.
Tar av hjälmarna.
Någon säger:
“Vi hade kunnat ta det.”
Alla nickar.
SLUTSATS
Kan man slå tåget?
Självklart.
Med rätt förutsättningar:
- inga stopp
- inga kameror
- ingen trafik
- och ett helt annat omdöme
Men här är det viktiga:
Det är inte maskinen som är begränsningen längre.
EFTERORD
Vi packar ihop.
Startar hojarna igen.
Ingen har bråttom.
Men alla är överens om en sak:
Nästa gång…
då kör vi utan stopp.
Absolut.
Det som förvånar mig mest är att bakdäcket höll ihop i 483 km. På Isle of Man byter ju depåpersonalen bakdäck i Senior TT i samband med tankning efter 2 och 4 varv, så man använder 2(?) / 3(?) bakdäck för hela loppet 6 varv, 364 km. Mindre antal accelerationer på Gbg-Sthlm ?
Är sportdäck ens att föredra för en såndär körning eller är det mer touring inriktat som gäller? 
