En anledning att inleda hormonbehandlingar och andra delar av ett könsbyte tidigt är för att kroppen utvecklas ganska kraftigt sen. Då jag har en närstående som numera betraktar sig som man från att ha kallats flicka fram till 16 års ålder ser jag vad höfter och bröst gör för självkänslan och kroppshållningen.
Jag kan förstå den rent praktiska aspekten av att "ska man byta kön är det bättre att börja tidigt innan kroppsutvecklingen springer iväg i en oönskad riktning", men är det verkligen rätt bara för det? Min mening är att 12-åringar helt enkelt inte är mogna att fatta beslut som kommer att påverka återstoden av deras liv i såpass stor omfattning. Det finns mycket annat du inte får besluta själv vid 12 års ålder, saker som inte är i närheten av samma grad av permanens som ett könsbyte. Du är för ung och omogen för att jobba, ta körkort, röka, dricka, tatuera dig, samtycka till sex och så vidare, men att bestämma vilket kön man vill tillhöra för resten av livet och fatta beslut om att inleda korrigering är helt ok? Om en 12-åring är mogen att fatta det beslutet kan vi lika gärna sänka åldersgränsen på allt annat också till 12 år, och det är en utveckling jag verkligen inte vill se. När jag var 12 visste jag inte ens vilka fritidsaktiviteter och hobbyer jag ville ägna mig åt, det tog år av prov och försök för att landa in i vad jag egentligen tycker är roligt att hålla på med och forma mina beständiga intressen. Men numera kan 12-åringar förväntas veta såpass säkert där och då att de är födda i fel kropp och bör initiera en könskorrigering? Bevisligen är det ju många som ångrar sig i efterhand, med det i åtanke kanske man ska vara lite försiktig med att fatta förhastade beslut i låg ålder:
A transactivist has claimed that hundreds of have gender reassignment regret the decision and want to return to their original sex.
www.news-medical.net
Jag tror tyvärr att en stor del av den rådande könsförvirringen hos unga är en produkt av vår tids överdrivna acceptans och att ungas mentala ohälsa kopplat till detta egentligen har med andra saker att göra (om folk nu ångrar sin könskorrigering i efterhand så låg ju bevisligen problemet någon annanstans, åtminstone i deras fall). Nuförtiden är känslor viktigare än fakta, rätten att inte bli kränkt trumfar numera i princip allt annat. Om du använder fel pronomen när du tilltalar en kollega är risken stor att du får en reprimand och/eller blir av med jobbet, som om det är jobbigare för personen i fråga att kallas något den inte föredrar än det är för dig att bli arbetslös. Faktiska konsekvenser spelar mindre roll än individens upplevelse. Samhällets benägenhet att kröka rygg för den som blivit kränkt har lett till en oöverträffad känsla av att "Jag har rätt att", och jag tycker ärligt talat att det är en fruktansvärd utveckling. Det är precis samma mentalitet som gör att det daltas med religiösa fanatiker, religionsfriheten har gått ifrån rätten att som individ tro på vad du vill till att istället handla om vad andra får och inte får göra för att säkerställa att du inte blir kränkt i din övertygelse. Jag tycker att det är helt horribelt.
Nuförtiden kan folk påstå precis vad som helst, alldeles oavsett hur uppenbart det är för någon annan att saker och ting förhåller sig på ett helt annat sätt. Håller du inte med så är det du som gör fel, för personen har rätt att respekteras för sin personliga övertygelse: "Vad sa du? Du är en brödrost? Självklart, jag ska hänvisa till dig som en sådan framöver. Förlåt för att jag inte insåg det tidigare".
Tidigare åkte du in på mentalsjukhus om du med en dåres envishet påstod att du var någonting du alldeles uppenbart inte var, nuförtiden blir du sedd som en insipirationskälla och prisad för att du så modigt trotsar normen. Och må gudarna vara barmhärtiga mot den trångsynta jävel som vågar säga emot dig!
Jag tycker att det är lite intressant att barnuppfostran till stor del handlar om att tillrättavisa, sätta gränser, göra det som är bäst för barnet även om barnet självt inte tycker om det. När under uppväxten inträffar brytpunkten då man inte längre får säga emot utan enbart ska stryka medhårs och vara medgörlig?
Resonemanget "Ingen tycker om mig, ingen accepterar mig, jag passar inte in. Det måste vara något fel på mig, om jag byter kön så kanske allting blir bättre" känns mer som ett flyktbeteende, en enkel utväg. De flesta är väl hyfsat överens om att sann lycka inte kan köpas för pengar, men en plastikoperation kan lösa saken? Jag är skeptisk. Framförallt med tanke på att en del ångrar sig och byter tillbaka. Deras lycka fanns tydligen inte i andra änden av en könskorrigering, detsamma kanske gäller fler av dem som är olyckliga i sin könstillhörighet... Det kanske inte handlar om könet i sig utan om något annat. Jag tror att det är viktigt att utreda den saken ordentligt innan man låter minderåriga fatta livsändrande beslut.