I dom få plusgrader som finns kvar på södertörn tog jag och min Kawasaki en gemytlig kvälls-ride igår. Man får pausa emellanåt och värma händerna och benen, så att man inte blir stel som en pinne.
Kanske rent av ladda upp med en fet dos godis på Rosen innan man ger sig ut kvällens okända.
Inte stigen som går till Evert, men det brummar hur som helst muntert i avgasröret.
Träsken och vattenhålen är mycket trevligare på hösten utan alla mygg och insekter som hela tiden raggar på en.
Efter några kluriga korsningar och mystiska gläntor öppnade sig landskapet, vem kunde tro att vi hade en grand canyon här på södertörn.
Dom välkomnar mig med öppna .. händer? Försöker dom locka mig eller hålla mig därifrån, allt det där är ju saker jag älskar.
Rullenaden fortsatte genom våra mörka nordiska skogar, över blöta löv, in i trånga passager och längs lömska avgrunder, tills vi hittade en liten sandstrand att pausa på och se det sista varma solljuset drunkna i träden på andra sidan sjön.
Den råa luften började tränga in under jackan, mörkret närmade sig och var det dags att röra på sig. Värmde händer lite till på motorn och slirade sedan kontrollerat uppför branten från stranden och upp på stigen igen.
Vandrullningen fortsatte minst en timme till. Rullade bl a omkring på Tullinge flygfält (
Tullinge F18) i månskenet. Det är nån slags bestående kärlek mellan oss då jag redan innan man började riva stället utforksade området, då på cykel och till fots. Jag undrar var flygledartornet stod ..?
När mörker och kyla till slut sätter stopp för det roliga, blir det dags att rulla hem till värmen igen. Men inte innan vi matat hojen med god bensin hos Shell och hälsat på nattens underligaste maskinerier.
