sjukt

[RecursiveExistence]

det håller jag inte riktigt med om... krig, revirstrider och dylikt har säkert alltid funnits men har vi verkligen alltid njutit av att plåga våra medmänniskor för skojs skull? är inte tortyr ett hyfsat nytt (4000 år gammalt eller nåt tror jag...) påhitt?

Jag skulle vilja påstå att enda anledningen till att vi människor utvecklats är för att komma på nyare och effektivare sätt för att ha ihjäl varandra.

 

[Bushido]

Jag skulle vilja påstå att enda anledningen till att vi människor utvecklats är för att komma på nyare och effektivare sätt för att ha ihjäl varandra.

till vilken nytta? det bör finnas en nytta med allt och denna nytta gör att man utefter situation och händelsedesign kan förutspå ut-/uppkomsten av framtida nyttjanden. vilken nytta finns med att ha ihjäl varandra för skojs skull? jag tror att detta högst mänskliga beteende är frukten av vårt skruvade sätt att se på tillvaron och att bara tänka på oss själva, en ologisk funktion av den beroende variabeln.

 

[Padde]

Ingen som bor i närheten av skolan och kan gå dit rappa upp ungarna.

Tror faktiskt att ska man få slut på mobbning så måste nått i den stilen inträffa. Liksom vilken unge bryr sig om en lärare säger "så får du inte göra".

 

[N.Blomqvist]

Jag har inte läst hela tråden, men en bra bit av början och slutet.

Hur tror ni att man ska kunna göra föräldrarna uppmärksamma på att deras barn är mobbare när inte ens SKOLAN "märker" något??

Vem ska ringa i varningsklockorna? Det mobbade barnet? Knappast... Det mobbade barnets föräldrar? Kanske... Men kommer någon att ta det på allvar? Inte troligt...

Det mobbade/utfrysta barnet, (välj uttryck efter behag), hamnar snart i en ond cirkel där det får prata med kurrator, studierektor, etc. -Gärna under ordinarie skoltid när alla klasskamrater vet exak var barnet är och varför.

Det blir knappast bättre av det.

Den här tjejen har i alla fall tur. Hennes kort ligger på bordet och hon har sina föräldrar på sin sida i sin kamp. Trots det har hon ett helvete.

Men hur mår de barn som inte ännu vågat berätta för sina föräldrar varför ens glasögon oförklarligt blivit avbrutna mitt itu eller varför man kommer hem utan väska, för den hade barnet i sitt skåp som nu är insparkat, och väskan ligger, -i bästa fall, på skolans tak...

De barn som under en längre period planerar sin död.

De barn som försöker sätta sina planer i verket, men som när det väl gäller märker att dom är så jävla värdelösa så dom klarar inte ens av att ta sitt eget liv. Så värdelösa är dom. -Precis som alla säger, då måste det ju ligga något i det...

Så det är bäst att inte berätta det heller... Det är ju bara ett i raden av alla misslyckanden.

Hur mår dom barn som vet med sig att dom kanske är lite "udda"? Kanske har fel färg på hyn eller på håret? -Eller Gud förbjude, udda föräldrar!

Ett barn som gillar spex och bus och inte själv klarar av att sätta gränser alla gånger, utan går med på att "visa snoppen för tanterna i centrum", för då tycker dom andra barnen att man är tuff och får vara med och leka. -Det har dom ju själva sagt att man ska få... För ingen vet väl bättre än dom?

Ett barn som till synes helt spontant gör något så oerhört fult, och inte ens bryr sig om att det står andra barn och tittar på och skrattar åt det sjuka banet som kommit på att göra något så hemskt, det sjuka barnet måste ju själv förstå att det blir mobbat och utfryst! -Det säger sig ju självt!

Hur mår ett sådant barn...? Som tom. säljer ut sin egen integritet bara för att köpa några minuters grupptillhörighet. Några minuters "vänskap".

Hur mår barnet efteråt? Alla vuxna bannar barnet som blivit lurat, de andra barnen hånflinar och dunkar varandra i ryggen...

Hur länge är barn just... barn? När upphör det att vara socialt accepterat att frysa ut och "jävlas med" någon som är lite udda?

När byter mobbing namn och skepnad och blir "skämt" och "skoj" och inträder på de vuxnas arena?

Och hur mår barnet? Det barn som aldrig fått skola sig i socialt umgänge, det barn som aldrig fått tillhöra en grupp eller en gemenskap...

Nu är det plötsligt dags för att välja yrke och utbildning... Hur ska en person som varit utfryst och i hela sitt liv lärt sig att undvika folksamlingar och mindre grupper av människor vara rustad för att klara av ett arbete där gemenskap och umgänge ställs som krav?

Kan ett barn som hjärntvättats att "veta" att det minsan inget duger till och är värdelöst gå genom sin uppväxt utan att omgivningens behandling sätter sina spår? -Knappast...

Vad blir alternativet?

-Sjukskrivning. Mycket troligt. Barnet har ju hela sitt liv fått veta att det inte duger något till, att samhället skulle vara bättre utan barnets existens. Varför skulle det vara någon skillnad nu?

Samhällets syn på långtidssjukskrivna som parasiter passar ju väl in på den mobbade och utfrysta personens självbild. -"Jag har ju alltid varit värdelös, klart som fan att det inte blev något av mig... Varför skulle jag bli annat än en samhällsparasit?"

Så där sitter barnet nu. -Vuxen. Med sina Tics, ibland svårigheter att sova eftersom det nu vuxna barnet ibland funderar på vad det kunde ha gjort annorlunda för att ha blivit en fullvärdig människa, och ibland bara för att ångesten är så stark att det sliter inälvorna ur kroppen, och folk runt omkring undrar "vad fan den personen gör sjukskriven, den människan är det ju inget fel på. Jävla samhällsparasit. Den vill jag inte umgås med..."

Att det nu vuxna barnet knappt vågar visa sig ute av rädsla för ångestattacker, att personen ifråga mår så dåligt att den inte kan fungera normalt är det ingen som vet. -För fortfarande bär personen detta inom sig. För personen i fråga har ju lärt sig vad som händer om man öppnar käften och "tjallar", "gnäller", "bölar", eller vad man nu vill kalla det.

Jag undrar hur många sådana barn i en vuxen kropp som finns där ute. Vars rättigheter har upphört för länge sen iom. att dom nått vuxen ålder och nu förväntas vara "stora och starka"...

Hur ska en människa kunna bli stor och stark om han/hon inte ens fått vara liten och svag?

Jag bara undrar...


(Förlåt att det blev lite långt... Jag förväntar mig inte direkt att någon ska läsa heller).

 

[General E]

Text

Intressant text! Makes you think...
Vet en kille som passar in rätt bra på det där. Har inte fattat varför han är hemma och sjukskriven innan men nu fattar jag bättre. Synd. Sen lär dom ju inte bli mer normala utav att vara sjukskrivna och sitta hemma och spela dataspel hela dagarna heller.

 

[Bushido]

satans lång text.

du har en poäng i det du säger men meningen är inte helt klar, är det barnets eget fel att det mår dåligt, blir mobbat och i sinom tid blir sjukt och att det inte finns någon lösning på problemet? alla problem går att lösa, om inte av föräldrar eller skolpersonal så av andra barn eller vuxna. det är ju inte nödvändigtvis det mobbade barnets fel? och vadå att barnet självt måste fatta, hur lätt är det när man är liten egentligen?

 

[N.Blomqvist]

du har en poäng i det du säger men meningen är inte helt klar, är det barnets eget fel att det mår dåligt, blir mobbat och i sinom tid blir sjukt och att det inte finns någon lösning på problemet? alla problem går att lösa, om inte av föräldrar eller skolpersonal så av andra barn eller vuxna. det är ju inte nödvändigtvis det mobbade barnets fel? och vadå att barnet självt måste fatta, hur lätt är det när man är liten egentligen?

Det är lite det jag menar.

Hur ska ett barn förstå?

Om ett barn dessutom är avvikande är det lätt att omgivningen tycker att "barnet får skylla sig själv".

Det är en stor del av problematiken. Kan tex. ett utåtagerande som upplevs som jobbigt vara en godtagbar anledning till att bli utfryst?

Ponera att du är 14 år och går i sjuan-åttan, och har en klasskamrat med tex. ett mycket utmärkande tics, http://www.tryggabarn.nu/barn/Page1054.html , eller ännu värre, Tourettes Syndrom, vilket gör att din kamrat fungerar till synes helt normalt förutom att han/hon rätt vad det är ser sig tvungen att skrika ordet "BAJS" ganska högt...

Är det inte lätt att förstå dom barn som vänder sig mot det "handikappade" barnet och gör sig lustig över det? Och det förefaller sig väl rätt naturligt att inte vilja bli sedd i sällskap med någon som rätt vad det är kan börja låta konstigt och rycka med armen och göra konstiga grimaser och skrika fula ord rakt ut i tomma intet?

MEN! -Det barn som lider av dessa symptom har likväl behov av gemenskap och vänskap!

Men kan man tvinga någon att inte frysa ut det barnet?

Eller är mobbning och utfrysning en naturlig följd av barnets eget agerande?

Och hur ska man som litet barn som just börjat skolan förstå varför den där pojken/flickan ser så konstig ut ibland?

Och man kan ju inte begära att saker och ting ska ändras över ett sommarlov.

En gång märkt med ett stigma, alltid märkt. Resultatet är att barnet blir utfryst och omgivningen står och ser på med full förståelse utan att agera eftersom man ju lätt kan förstå att ett udda barn inte får några vänner...

-Det är ju barnets eget fel.

(Att sedan barnet självt inte inser att det är något fel på sig, och känner sig som om hela världen är emot det framgår ju långt ifrån ofta hos omgivningen).

Nej, jag menar inte att något barn får skylla sig självt för att det är mobbat och utfryst. Jag menar bara att problemet är oerhört svårt att komma tillrätta med eftersom man ju faktiskt inte kan tvinga någon att tycka om någon.

Man kan tvinga ett barn att göra sin läxa, att bädda sin säng, och att ta tallriken från bordet. Men man kan aldrig tvinga ett barn att lära sig tycka om någon det inte tycker om.

Däri den stora problematiken.

 

[Cuba]

du har en poäng i det du säger men meningen är inte helt klar, är det barnets eget fel att det mår dåligt, blir mobbat och i sinom tid blir sjukt och att det inte finns någon lösning på problemet? alla problem går att lösa, om inte av föräldrar eller skolpersonal så av andra barn eller vuxna. det är ju inte nödvändigtvis det mobbade barnets fel? och vadå att barnet självt måste fatta, hur lätt är det när man är liten egentligen?

Tror det är just den svårigheten som N.blomkvist försöker beskriva. Naturligtvis är det inte det lilla barnets fel. Men hur förstår barnet det? Som du själv skriver så är det inte alls lätt för barnet att fatta. Tror inte det nödvändigtvis är lättare när det barnet kommit upp i "vuxen" ålder heller. Det är därför det ovillkorligen måste finnas vettiga vuxna med, som kan ta hand om det mobbade/utsatta lilla barnet och få det att förstå vem det är som gör fel.
Fantastiskt bra skrivet, N.Blomkvist, intressant reflektion bushido.

 

[Bushido]

Det är lite det jag menar.

Hur ska ett barn förstå?

Om ett barn dessutom är avvikande är det lätt att omgivningen tycker att "barnet får skylla sig själv".

Det är en stor del av problematiken. Kan tex. ett utåtagerande som upplevs som jobbigt vara en godtagbar anledning till att bli utfryst?

Ponera att du är 14 år och går i sjuan-åttan, och har en klasskamrat med tex. ett mycket utmärkande tics, http://www.tryggabarn.nu/barn/Page1054.html , eller ännu värre, Tourettes Syndrom, vilket gör att din kamrat fungerar till synes helt normalt förutom att han/hon rätt vad det är ser sig tvungen att skrika ordet "BAJS" ganska högt...

Är det inte lätt att förstå dom barn som vänder sig mot det "handikappade" barnet och gör sig lustig över det? Och det förefaller sig väl rätt naturligt att inte vilja bli sedd i sällskap med någon som rätt vad det är kan börja låta konstigt och rycka med armen och göra konstiga grimaser och skrika fula ord rakt ut i tomma intet?

MEN! -Det barn som lider av dessa symptom har likväl behov av gemenskap och vänskap!

Men kan man tvinga någon att inte frysa ut det barnet?

Eller är mobbning och utfrysning en naturlig följd av barnets eget agerande?

Och hur ska man som litet barn som just börjat skolan förstå varför den där pojken/flickan ser så konstig ut ibland?

Och man kan ju inte begära att saker och ting ska ändras över ett sommarlov.

En gång märkt med ett stigma, alltid märkt. Resultatet är att barnet blir utfryst och omgivningen står och ser på med full förståelse utan att agera eftersom man ju lätt kan förstå att ett udda barn inte får några vänner...

-Det är ju barnets eget fel.

(Att sedan barnet självt inte inser att det är något fel på sig, och känner sig som om hela världen är emot det framgår ju långt ifrån ofta hos omgivningen).

Nej, jag menar inte att något barn får skylla sig självt för att det är mobbat och utfryst. Jag menar bara att problemet är oerhört svårt att komma tillrätta med eftersom man ju faktiskt inte kan tvinga någon att tycka om någon.

Man kan tvinga ett barn att göra sin läxa, att bädda sin säng, och att ta tallriken från bordet. Men man kan aldrig tvinga ett barn att lära sig tycka om någon det inte tycker om.

Däri den stora problematiken.

men, man kan lära barn att respektera sina medmänniskor. ett fysiskt handikapp är ju inte något som barnet kan hjälpa och då förtjänar barnet inte att behandlas illa för det, det är något som folk borde lära sig i allmänhet. även om föräldrar och skola har mindre makt över sina barn än de vill tro så kan andra barn i det mobbade barnets närhet ta sitt ansvar och ge det mobbade barnet sitt stöd, just för att visa de barn som mobbar hur fel det är att reta någon för något som de inte rår för. 14 år är ändå på väg att mogna och då borde man väl kunna inse hur fel det är att mobba? sen att alla inte förstår utan gör det iallafall är en sak, menar bara att det med rätt uppfostran och medel kanske inte är omöjligt att vi kan förstå varandra bättre? om så är fallet så är det ju de vuxnas fel i grund och botten, eller hur? barnen förtjänar stöd, omsorg och kärlek. får de motsatsen av någon borde någon annan kunna ge dem en mer rättvis behandling för att jämna ut detta och göra bernets liv drägligt, vuxen som medyngling.

 

[N.Blomqvist]

men, man kan lära barn att respektera sina medmänniskor. ett fysiskt handikapp är ju inte något som barnet kan hjälpa och då förtjänar barnet inte att behandlas illa för det, det är något som folk borde lära sig i allmänhet. även om föräldrar och skola har mindre makt över sina barn än de vill tro så kan andra barn i det mobbade barnets närhet ta sitt ansvar och ge det mobbade barnet sitt stöd, just för att visa de barn som mobbar hur fel det är att reta någon för något som de inte rår för. 14 år är ändå på väg att mogna och då borde man väl kunna inse hur fel det är att mobba? sen att alla inte förstår utan gör det iallafall är en sak, menar bara att det med rätt uppfostran och medel kanske inte är omöjligt att vi kan förstå varandra bättre? om så är fallet så är det ju de vuxnas fel i grund och botten, eller hur? barnen förtjänar stöd, omsorg och kärlek. får de motsatsen av någon borde någon annan kunna ge dem en mer rättvis behandling för att jämna ut detta och göra bernets liv drägligt, vuxen som medyngling.

Ett fysiskt handikapp kan kanske vara lättare att acceptera. Men hur är det med ett psykiskt handikapp? (Som jag beskriver ovan). En beteendestörning? DAMP? ADHD?

-Begrepp som var helt okända när vi sjuttiotalister växte upp.

Tror det är just den svårigheten som N.blomkvist försöker beskriva. Naturligtvis är det inte det lilla barnets fel. Men hur förstår barnet det? Som du själv skriver så är det inte alls lätt för barnet att fatta. Tror inte det nödvändigtvis är lättare när det barnet kommit upp i "vuxen" ålder heller. Det är därför det ovillkorligen måste finnas vettiga vuxna med, som kan ta hand om det mobbade/utsatta lilla barnet och få det att förstå vem det är som gör fel.
Fantastiskt bra skrivet, N.Blomkvist, intressant reflektion bushido.

Visst var det så jag menade.

Men är det inte lustigt hur olika människor upplever saker och ting?

Den mobbade minns med skräck sin barndom och skoltid, medans dom som utsatte personen för allehanda grymma spex som vuxna inte alls minns det på det viset utan vill nu träffas, snacka gamla minnen, osv... Det var ju trots allt bara på skoj! Ingen menade ju något med det!

-Vem har rätt och vem har fel?

 

[Bushido]

Ett fysiskt handikapp kan kanske vara lättare att acceptera. Men hur är det med ett psykiskt handikapp? (Som jag beskriver ovan). En beteendestörning? DAMP? ADHD?

-Begrepp som var helt okända när vi sjuttiotalister växte upp.



Visst var det så jag menade.

Men är det inte lustigt hur olika människor upplever saker och ting?

Den mobbade minns med skräck sin barndom och skoltid, medans dom som utsatte personen för allehanda grymma spex som vuxna inte alls minns det på det viset utan vill nu träffas, snacka gamla minnen, osv... Det var ju trots allt bara på skoj! Ingen menade ju något med det!

-Vem har rätt och vem har fel?

vad gäller psykiska handikapp kanske barnet inte platsar bland andra barn utan behöver vård? om vård inte ställs till deras förfogande är det återigen vuxenvärldens fel att barnet lider... och angående vem som har rätt och fel är det givet för mig, det är aldrig rättfärdigat att åsamka någon vare sig fysisk eller psykisk smärta, speciellt inte för grunder som personen i fråga inte kan rå för.

 

[N.Blomqvist]

vad gäller psykiska handikapp kanske barnet inte platsar bland andra barn utan behöver vård? om vård inte ställs till deras förfogande är det återigen vuxenvärldens fel att barnet lider... och angående vem som har rätt och fel är det givet för mig, det är aldrig rättfärdigat att åsamka någon vare sig fysisk eller psykisk smärta, speciellt inte för grunder som personen i fråga inte kan rå för.

Du tänker väldigt fint, min vän. Tyvärr fungerar inte världen så "på riktigt".

Ett barn med den problematiken jag beskrev kan upplevas som fruktansvärt provocerande utan att det är barnets mening.

Barnet fungerar dock helt normalt i övrigt och har inte tillräckligt stora problem med skolarbetet för att föranleda en placering i specialklass.

Det är inte ens säkert att det upptäcks att barnet har ett psykosocialt handikapp, utan omgivningen fallerar och tror att barnet är uppkäftigt, störigt, eller på annat sätt medvetet beter sig utmärkande.

Resultatet blir att barnet blir oerhört kontaktsökande och i desperation gör vad som helst för bekräftelse.

Detta blir lätt en inkörsport i kriminalitet eller tex. att barnet låter sig utnyttjas sexuellt, för att ta två extrema exempel. -Allt för att få en känsla av gemenskap och att ha "vänner".

Återigen, detta beteende kan det ses som självklart att inte utsätta sig för, men vi pratar om barn nu, eller unga tonåringar.

Ett barn kan utsätta sig för dom allra vidrigaste saker för en stunds "samhörighet" och "gemenskap".

 

[arachnid]

känner igen det där ur hennes dagbok..

min skola sade sig arbeta hårt mot mobbing och yadda yadda.

deras uppfattning av anti-mobbing var att sätta upp en lapp på anslagstavlan med "här mobbar vi inte!"

den enda responsen man fick av lärare o skolsyster efter att ha blivit nerklubbad med järnrör el. dyl. var "du måste stå på dig"

blev ganska bra på att sminka mig så inte blåmärken o dylikt skulle synas, eftersom märkena bara gav mersmak

kan nog med säkerhet säga att sånt här händer på Alla skolor, vare sig det är psykisk eller fysisk mobbing, för bägge gör lika mycket skada egentligen.


lärare, rektorer, kuratorer osv kan ju inte finnas överallt för att se till att ungdjävlarna håller sig i skinnet, tyvärr.

Gör lika ont i mig varje gång man hör talas om sånt här, för många ungar är små som unga och många växer som bekant upp till stora .


Tycker att det var väldigt fel av föräldrarna att låta det gå så långt utan att de reagerade, skulle ställt till med ett sjujävla hallå på skolan med arkebusering av de skyldiga om nåt sånt skulle hända mitt barn.

 

[Burre]

Har läst hela tråden och gjorde slag i saken att skicka ett mail där jag visade mitt missnöje över hur det hela har hanterats... så här såg det ut. Vääldigt långt, men ni får gärna ge kommentarer eller vadsomhelst.

Jag har klippt ut mina personuppgifter här på sporthoj då jag inte vill att eventuellt ljug angående mc-körning ska slå tillbaka...

Till: funasdalen.skola@herjedalen.se
kopia: barn.utbildning@herjedalen.se

Hej... jag heter xXx, är 24 år gammal och jag bor i Östersund.

Anledningen till att jag skriver detta mail har att göra med Aftonbladets artiklar angående den 15-åriga tjejen Emma som går på eran skola. Enligt ariklarna så framgår det väldigt tydligt att hon har haft ett rent helvete. Nu har jag jag förvisso bara fått höra deras sida av historien men jag finner det ganska orimligt att det hela är en stor medialögn.

Jag är chockad och nästan gråtfärdig över att något liknande kan hända i ett så modernt land som Sverige år 2007. Jag menar inte mobbingen utan hur det har sköts. Jag tänker först och främst ge hela eran skolledning en stor tistel för att ni har misslyckats med att förhindra sådan här grymhet samt för att ni har misslyckats under tre års tid med att lära ut grundläggande moraliska värderingar. Personligen blir jag rädd över vilket intryck dessa mobbande elver har fått nu när det går ut nian och vet om att de har klarat sig undan i tre års tid. Jag tror tyvärr att eran passivitet kommer låta dem tro att det är ok att göra så här mot medmänniskor.

Den andra tisteln riktas naturligtvis mot föräldrar till barnen som har betett sig illa och den tredje till barnen själva. Tyvärr är det lätt att slå ifrån sig och säga att uppfostran inte ligger hos skolan utan hos föräldrarna men skolbarn idag spenderar troligtvis mer vaken tid med vuxna på skolan än med vuxna på fritiden. Därför har ni som skolpersonal inte ett så litet ansvar när det gäller att forma framtidens vuxna.

Eftersom jag bor ganska nära Funäsdalen råkar jag också veta om ett det är ett ganska litet samhälle. Jag törs nästan gissa på att många av de barnen som har varit drivande bakom mobbingen är barn eller barn till nära vänner bland skolpersonal och att detta är anledningen till att ni har skött detta under all kritik. Ni kanske valde att se mellan fingrarna eftersom det gällde era egna?

Jaja, jag ska sluta med egna teorier och spekulationer om huruvida detta kunde hända. Det viktiga är att det ska förhindras i framtiden. Jag ska hursomhelst komma till poängen med att jag skriver det här brevet. Senaste artikeln angående eran skola och den här grova mobbingen skrevs 070515 och jag ska citera:

"Nu kräver Skolverket Härjedalens kommun på ett rekordstort skadestånd – 75 000 kronor – för kränkningarna Emma har tvingats utstå under sin högstadietid."
och
"Om 31 dagar är det sista skoldagen. Då ska niorna firas med sång i kyrkan och efterföljande tårtkalas på stadshotellet.
Emma är inte bjuden."

Mitt förslag till er om ni vill behålla någon som helst ära och för att visa att ni faktiskt har lite sund moral och heder kvar i kroppen är att ni under inga som helst omständigheter försöker göra någon rättslig process och överklaga Skolverkets krav utan att ni betalar ut skadeståndet till Emma. Samt så tycker jag det är rimligt att ni ger Emma 25 000 extra bara för att ni vill visa god vilja. De sista 25 000 ska givetvis tas från den planerade festen för de som går ut nian. Ingen kyrka, inget tårtkalas på något stadshotell. Visa dem att dåligt beteende inte belönas.

När allt detta är avklarat bör skolans styrelse avgå med detsamma. Rektorn bör avgå och samtlig personal på skolan bör få en mindre löneminskning under något år framöver så att de också lär sig och förstår att de inte bör arbeta på en högstadieskola om de inte bryr sig om sina elevers fysiska och psykiska hälsa.

Det är mycket mer jag vill säga men jag fruktar att mitt brev inte kommer läsas längre än till dit jag förklarade vad brevet handlar om. Jag skulle dock upskatta ett litet svar på mitt brev bara som en vänlig gest så jag vet att ni i alla fall har läst vad jag tycker.

/MVH xxxxxxxx
mail: xxxxxxxxxxxxx
tel: xxxxxxxxx / xxxxxxxxx

 

[Bullten]

Läste inte denna tråd förns nu..... nu tycker säkert alla att det är onödigt att jag skriver i denna tråd så här sent men jag måste bara kommentera!
Farmförallt så är lärarna helt jävla borta... vafan tänker dem med?? Man skulle utsätta dem för samma sak som Emma i några dagar så skulle dem va helt knäckta o förstå vad Emma upplever. Och dem som mobbar Emma är ju dem som det kommer gå åt helvete för i sitt liv senare för dem förstår inte hur man beter sig bland normalt folk.
"Burre" gjorde helt rätt och tog tag i saken. En medalj till honom!!