Min sanning/erfarenhet
watson skrev:
Min sanning säger mej att ett handikappat djur strider hårdare, visar mer aggresiva signaler, för att skrämma bort motståndare/hot, för att hunden i fråga vet om att den inte klarar en fight. Aggresiva hundar har oftast ont eller har något bortfall av sinne (läs lukt, syn, hörsel). Detta gör hunden till en rädd hund, en labil hund, en aggresiv hund.
/Carin
Du träffade aldrig min handikappade hund va? För även om hon var liten var hon ju en hund, så jag hoppas att hon också räknas. På slutet var det inte många rätt på den hunden. Vid dryga 14½ år var hon fortfarande med oss på diverse bandagar och även bikeweek. Hon var sågottsom döv, blind och sjuk (tandlös, tumörer och hjärtfel, givetvis var hon pigg och glad också annars hade hon inte fått vara kvar). Aggressiv var hon dock inte, inte rädd för mycket heller. (osäkerhet har dock hänt att man sett om någon hund vart för framfusig, och givetvis har det hänt att att hon bjäbbat ifrån om hon känt sig trängd, men oftast bara gått undan).
Hundar har alltid blivit nyfikna/intresserade osv. av denna lilla varelse. Oftast var det ensidigt. Hon var en mästare på att dissa andra hundar, vilket inte gjorde de mindre intresserade. På bikeweek fick hon en hoppande påhälsning av glad söt lös oförstående rottweilervalp, bla en gång när hon krökte rygg... Hon såg inte ut att bry sig eller bli rädd eller arg (jag vet hur hon betedde sig då också), och eftersom hon inte blev skadad traskade hon några steg och krökte vidare..
Samma vecka träffade hon på två chihuahua-pojkar som hon först verkade dissa, innan hon plötsligt försökte leka med en av dom, och leka med andra hundar hade hon inte gjort sen jag avlivade hennes bästis bordercollien.
Min bc blev också 15 år. När hon fick mig som matte var hon 2½ år och tackade absolut inte nej till slagsmål, och muckade även ganska ofta med andra hundar(hon skadade dock aldrig någon annan hund, men blev tuggad på själv vid något tillfälle).
Det här var väl inget vi aktivt jobbade bort faktiskt, annat än att hon lyssnade på mig och tydde sig till mig.
När vi sen mötte hundar på promenad gick hon in bakom mig och kikade nyfiket fram, var det någon gurgel- eller morrhoppa vi mötte kunde hon "hmmmma" när den andra hunden försvunnit en bit, och malligt tassa vidare framför mig tillsammans med Ronia. Det här fortsatte hon med även när hon blev till åren. Hon visade dock aldrig någon aggresivitet på ålderns höst, trots dålig hörsel, svajig bakdel och förmodad värk(sjuk hon med).
Vad vill jag säga med det här då? Att jag tror du har fel i ditt påstående? Njaeee.. det kan säkert stämma - men jag har inte stött på det. Jag tror att det är som med "ullegullehundarna" (mycket bättre samlingsnamn än mördar/kamphund tycker jag

) att man inte KAN dra alla över en kam (även om folk vill det).
Min erfarenhet av bla mina gamlingar och även gamlingar på hundhotellet (bla en blind och döv 16 åring), visar inget av att gamla hundar har något intresse att visa en sida av sig som inte stämmer. Å andra sidan varför skulle de? Det kan ju finnas någon som ska slåss då och då förlorar de.
Mina hundar har varit trygga med mig, kanske det gör att de inte behövt visa sig "kaxiga" på ålderns höst. (eller innan det för den delen).
Nu har jag dock sen en vecka en ny 2,5 kilos hårboll som är världens mest bedårande lilla varelse. Dock är hon rädd för andra hundar och det visar hon genom att bete sig som en gremling på uppåttjack. (vid närmre eftertanke är jag nog glad att hon inte är av en 60-kilos ras

)
Jag som avskyr hundar som skäller har nu en egen bjäbb-ebba. Ska bli spännande att se hur det går när hon blir säkrare (kan inte vara så lätt att lämna alla sina polare i kenneln - å andra sidan får hon ha sina människor för sig själv) i värsta fall kommer jag misslyckas och få dras med en hårboll till kamphund som trots sin litenhet kommer
äta andra hundar. Beware!
