Nemesis skrev:Men jag ska inte behöva försvara/förklara mig om varför jag valde en American Pit Bull Terrier eller bli förlöjligad och hånad av icke likasinnade.
Ska du inte? Det spelar nog ingen roll vilken ras du har, du kommer alltid få rättfärdiga (heter det så?) ditt val av hund iallafall. Det är min erfarenhet, och jag har det riktiga originalet av ulligullhundar (dvs papillon)!
Några exempel:
"Det där är ju ingen hund!"
"Skit i snöre" (... )
"Akta så du inte trampar ihjäl henne!"
"Hon kommer bryta de där små taniga benen!" (
"Varför vill man ha något som bjäbbar hela tiden?"
"Åh en leksak till min hund!
"vad f'*n ska man med en sån där till?" (attackera pensionärer och skrämma snorungar förstås)
"Åh vilken söt valp!" (Ronia 14 år)
"Va ful hon är." (jag önskar jag kunde säga det samma om dig)
"de där är en chihuahua va?"
"Vilken råtta!"
Tänk om jag hade blivit sur och arg för att folk kommenterar mitt hundval? Vad bitter jag vore nu isf.
Under 15 år med en "bjäbbig, ful leksak till din hund" har jag inte ångrat mig en sekund. Dock var köpet av henne kanska impulsivt då för snart 15 år sen, och jag skulle vara nogrannare idag och förmodligen inte lika lättlurad.
Dock ÄR det smidigare med en småväxt hund än en av större storlek. Dom är små, robusta, oftast lätta (!!), äter en inte ur huset, enkla att ha med sig, tar liten plats i soffan och sängen, lever läääänge, och älskar (min hund!) alla andra hundar (trots att hon blitt tuggad på)och människor, blir inte stressad av spring i huset eller vara med i roadracingdepån. Trots sin litenhet är de intelligenta, lättlärda sågottsom outtröttliga på promenad. Skällig eller inte är väl en uppfostransak även om tex pomeranian förmodligen kanske kan vara svårare att få att inte skälla. Samma sak med jakt. En del har det och en del inte.
Jag vill inte ha en bc igen, så länge jag inte blir frisk och skaffar djur. Jag vill heller inte ha en hund med mycket jakt i sig, då jag inte är det minsta jaktintresserad. Genom hundhotellet har jag blivit mer och mer glad i vinthundar, men tror inte heller det vore något för mig precis lika lite som en draghund eller någon hund av "kamp"-ras.
Dvärgras (gärna papillon förstås!) kommer troligen bli mitt val igen nästa gång det blir dags. Passar mig och min trasiga kropp. Småhundar är precis som stora hundar fast i smidigare förpackning.

Jag hör då förstås till en av dom som inte skulle kunna tänka mig en "kamphund". Jag har träffat både renrasiga och korsningar och kan för mitt liv inte förstå "trenden" som just nu är. Vid första anblicken är det ett stort huvud med nästan ännu större gap, också en liten kropp till det. Typ spermieform. (Bara om man redan är kär i den synen kan man vilja gosa, mysa och kela med den)
Att dessa hundar kan vara ulligulliga o söta och rara vet ni som har dom bäst, och jag tror er absolut på den frågan. Lika lite som ni vill ha en pälsboll på 2-3 kilo som jag har, lika lite vill jag ha en sån där ni har i kopplet. Enda orsaken är att vi har olika smak när det gäller hundar.
En sak jag inte kan låta bli att fråga; Varför "kamphund"? Det finns ju ett otal av andra raser som förmodligen har det mesta ni tycker att eran hund besitter, FÖRUTOM just kamplusten.
Och nej, jag är inte EMOT någon hundras, men förstår inte varför man vill ha vissa raser när det finns så många att välja på.
/Anneli