Vill satsa mycket på RR körning!

[Agile]

Alla utvecklas i sin egen takt.

Vissa kan "höja ribban" efter varje pass medan andra behöver en hel säsong.

Absolut.. men den takten är ju påverkbar beroende på hur man tränar.

Det är ju knappast en slump att vissa vinner MotoGP och andra harvar hela livet i Rookie-klasser. Några portioner talang, en järnvilja att vinna och ett metodiskt sätt att hela tiden utmana sig själv och förbättra sig är nog de stora skillnaderna (bortsett budget-frågan som tyvärr spelar rätt stor roll i sammanhanget också).

Något jag fått höra mer än en gång från de som är snabba på riktigt är "känns det säkert så går det för långsamt". Att köra på gränsen är liksom en förutsättning om man vill komma upp sig.

Edit: Vilket inte betyder att man ska åka runt och va livrädd och "chansa" i varenda kurva. Timmar, mil och varv till förbannelse krävs för att köra konsekvent nog att kunna ligga på gränsen länge nog för vinst utan att ligga på sjukhus istället.

Men trenden verkar ändå va att de som kraschar mkt blir betydligt snabbare än de som safe:ar. Månne en koppling mellan "vilja" & "marginal"?

 

[magnus_moss]

Men trenden verkar ändå va att de som kraschar mkt blir betydligt snabbare än de som safe:ar. Månne en koppling mellan "vilja" & "marginal"?

Jag tror det är som så att man inte får vara/bli rädd för att krascha! OM man blir rädd för att krascha utvecklas man inte, och jag vågar påstå att det finns en STOR risk att man blir rädd för att krascha om man kraschar ofta.

 

[Agile]

Jag tror det är som så att man inte får vara/bli rädd för att krascha! OM man blir rädd för att krascha utvecklas man inte, och jag vågar påstå att det finns en STOR risk att man blir rädd för att krascha om man kraschar ofta.

Om man kraschar HÅRT framförallt kanske.

En liten kompis som satte sig på en hoj första gången i fjol, tog licens i år osv (rätt ny alltså) åker typ jämt med mig nu. Nu har jag ju iofs haft historiens långsammaste utvecklingskurva (men 4 års banåka utan krascher), men jag har åkt betydligt mer hoj och bana än honom.

Han har klotat på löpande band i år, och kapat tider på löpande band också. Men det har varit snälla vurpor som du säger.

Backlund sa att han krashade i varenda kurva de första säsongerna, Watz behöver vi väl inte ens nämna osv...

---------------
För att koppla till din "rädd för att krascha". Varför utvecklas man inte om man är rädd?

.....................
Jag släppte rädslan med hojbytet. Det visade sig att jag mer rädd om mina fina gathoj än om hälsan, nu har jag både kapat massa tid, och några misstag bakom mig.

Jag har ju sagt att jag ska hinna med att köra ifrån dig innan du lägger ner, behöver jag krascha mig till den prestationen, so be it!

Den stora skillnaden var att fokus flyttades från att "bara ha kul" till att leta tid. Då krymper marginalerna och med misstag kommer krascher förr eller senare, rätt universiellt har jag en känsla av.

Sen är det klart att man kan bli snabb utan att krascha, men det tar nog mkt längre tid om man ska åka med såna margineler hela tiden.

 

[roffe_s]

Nu vet inte jag vilka snabba Du jämför med - men jag ser många som kraschar mycket försvinna från banan efter kort tid, antingen för att kroppen, knoppen eller plånboken tog för mycket stryk.

Man tappar ju liksom mycket träningstid när man sitter i gipspaket

De mest talangfulla jag har haft förmånen att följa har haft en ödmjuk men hängiven inställning redan från dag 1, första dagen på banan. Visst kan det ha blivit någon avåkning eller vurpa, men de har lärt från den och inte upprepat samma misstag flera gånger.

Men - de har kört, kört och kört. De har utvecklat en mjuk körstil i f t andra i samma hastighetsintervall och framför allt litat på att "kan han så kan jag", hittat en snabbare rygg, hängt på och snott deras sätt att hantera hojen.

Ingen av de jag följt har varit "bullrigast i depån" eller hävdat sin egen förträfflighet, den respekt de fått har de erhållit genom resultat och utvecklingskurva.

Jag har ett par, tre personer i åtanke när jag skriver detta. Magnus råd verkar i mina ögon på pricken motsvara det jag upplevt.

Därför blir mitt enda kompletterande råd till TS att hela tiden analysera både Din egen körning men också Dina kamrater i depån. Lär Dig hitta de som kör som Du vill, lyssna särskilt på de personerna, se hur de jobbar och följ deras ryggtavlor så gott det går när Du får chansen.

Lycka till nu, både TS och alla andra hjältar i tråden

Absolut.. men den takten är ju påverkbar beroende på hur man tränar...

...Men trenden verkar ändå va att de som kraschar mkt blir betydligt snabbare än de som safe:ar. Månne en koppling mellan "vilja" & "marginal"?

 

[magnus_moss]

Om man kraschar HÅRT framförallt kanske.

En liten kompis som satte sig på en hoj första gången i fjol, tog licens i år osv (rätt ny alltså) åker typ jämt med mig nu. Nu har jag ju iofs haft historiens långsammaste utvecklingskurva (men 4 års banåka utan krascher), men jag har åkt betydligt mer hoj och bana än honom.

Han har klotat på löpande band i år, och kapat tider på löpande band också. Men det har varit snälla vurpor som du säger.

Backlund sa att han krashade i varenda kurva de första säsongerna, Watz behöver vi väl inte ens nämna osv...

---------------
För att koppla till din "rädd för att krascha". Varför utvecklas man inte om man är rädd?

.....................
Jag släppte rädslan med hojbytet. Det visade sig att jag mer rädd om mina fina gathoj än om hälsan, nu har jag både kapat massa tid, och några misstag bakom mig.

Jag har ju sagt att jag ska hinna med att köra ifrån dig innan du lägger ner, behöver jag krascha mig till den prestationen, so be it!

Den stora skillnaden var att fokus flyttades från att "bara ha kul" till att leta tid. Då krymper marginalerna och med misstag kommer krascher förr eller senare, rätt universiellt har jag en känsla av.

Sen är det klart att man kan bli snabb utan att krascha, men det tar nog mkt längre tid om man ska åka med såna margineler hela tiden.

Köper allt du säger, tycker inte det strider mot vad jag tror, nämligen att man får inte bli rädd för att krascha!
Man kan vara rädd att krascha av många anledningar. Tex så har jag slutat köra fredagsträning för då åker jag hela tiden och är rädd för att krascha; det finns inte tid att laga och därför blir det krampaktig och lam körning. Stanna hemma är bättre. Tycker jag. Andra gör det inte. Av samma anledning tränar jag aldrig veckan innan. Tänker "tänk om jag ramlar och inte hinner laga, vad lamt!" = stannar hemma.
Av samma anledning lägger jag aldrig familjens avresa till långväga semestermål kloss inpå race; isf åker jag under racet och tänker "NufårduinteramlaochfåettlårbenipaketiAustraliensexveckor!" - Stannar hellre hemma.

 

[Agile]

Vem sa nåt om att hävda sin förträfflighet i depån?

Jag är för långsam för att vara en bra referens, men sen jag slutade bry mig om kraschrisken har både tempo och flyt förbättrats enormt. De jag tänker på däremot är A-förare som sagt ungefär samma sak.

Och att ta rygg på nån som är snabbare än en själv är väl i viss mån ett rätt bra recept för att pressa sig själv över gränsen?

Min poäng är att man ska ha krascherna med i kalkylen om man vill bli snabb. Ingen kraschar avsiktligt, men alla har legat där. När "kul" byts mot ambition så krymper marginalerna, och krascherna verkar komma som ett brev på posten (som posten var förr i tiden i alla fall). De med mest ambition, och ofta snabbast utvecklingskurva, verkar också krascha mest.

Är det ett felaktigt påstående kring den korrelationen så rätta mig gärna.


Och problemet med "att inte upprepa samma misstag" är ju att det finns en hel del olika att välja på


------------------------

TS:

Tjööör ba´.. Köp hoj, börja träna och var metodisk och lär dig en sak i taget. "Ha en plan", är mitt bästa råd tror jag.

Nu vet inte jag vilka snabba Du jämför med - men jag ser många som kraschar mycket försvinna från banan efter kort tid, antingen för att kroppen, knoppen eller plånboken tog för mycket stryk.

Man tappar ju liksom mycket träningstid när man sitter i gipspaket

De mest talangfulla jag har haft förmånen att följa har haft en ödmjuk men hängiven inställning redan från dag 1, första dagen på banan. Visst kan det ha blivit någon avåkning eller vurpa, men de har lärt från den och inte upprepat samma misstag flera gånger.

Men - de har kört, kört och kört. De har utvecklat en mjuk körstil i f t andra i samma hastighetsintervall och framför allt litat på att "kan han så kan jag", hittat en snabbare rygg, hängt på och snott deras sätt att hantera hojen.

Ingen av de jag följt har varit "bullrigast i depån" eller hävdat sin egen förträfflighet, den respekt de fått har de erhållit genom resultat och utvecklingskurva.

Lycka till nu, både TS och alla andra hjältar i tråden

 

[roffe_s]

Jag! Det var ett råd från mig till TS, hade inget med Ditt citat att göra, egentligen

Nej, är man rädd att krascha låser sig inlärningen, det är rätt. Jag tror full fokus måste ligga på körningen, inte riskerna.

De jag tänker på har samtliga klassats upp till A-förare efter kort Rookietid. En vann serien han tävlade i. Ingen av dessa vurpade regelbundet, i alla fall inte så länge tempot var Rookie och därunder.

Äh, ta rygg är bra, så länge man känner sina begränsningar. Första gången kanske man hinner med ett par, tre kurvor. Gången därpå några till. "Stolen with pride" innebär ju att man inte nödvändigtvis behöver lära sig alla erfarenheter den hårda vägen...

Alla de jag tänker på verkade duktiga på det sistnämnda - learning from the best.

Vem sa nåt om att hävda sin förträfflighet i depån?

Och att ta rygg på nån som är snabbare än en själv är väl i viss mån ett rätt bra recept för att pressa sig själv över gränsen?

Min poäng är att man ska ha krascherna med i kalkylen om man vill bli snabb. Ingen kraschar avsiktligt... De med mest ambition, och ofta snabbast utvecklingskurva, verkar också krascha mest.

Är det ett felaktigt påstående kring den korrelationen så rätta mig gärna.

 

[Wallenqvist]

Som jag tycker det:

Man pushar sig själv till en gräns och försöker hålla det tempot. Sen när man har utvecklat sig inom det tempot så fortsätter man att pusha sig själv, sen stannar i det tempot och sen pushar yttligare. Det vill säga utvecklas stegvis, om man crashar så crashar man. Då får man se vad man gör för fel och göra något åt det. och sen testa igen!
Never give up!

 

[Wallenqvist]

Jag har ju inte crashat ännu, men så jag pushar mig själv. Om jag crashar så crashar jag, är inte så rädd än iaf. Får väl se hur det blir efter första crashen!

 

[Agile]

Jag har ju inte crashat ännu, men så jag pushar mig själv. Om jag crashar så crashar jag, är inte så rädd än iaf. Får väl se hur det blir efter första crashen!

Rätt, var inte rädd för att krascha. Men utmana inte ödet utan ha en plan för vad du gör.

Några bra grejer har ju summerats här. Var inte rädd! Ingen blir snabbare på sjukhus! En hård krasch sätter sig lätt på psyket!


Jag har "bara" gått i backen 2 ggr (borträknat sandfållor och ramla stillastående). Men skadat både mig och hoj hyfsat bägge. Det har varit rätt tufft att lita på fästet igen, och tar ett tag (slöseri med tid och dyra mil) innan man ens är tillbaka på noll.

Andra har gått i backen 7 ggr bara i år, rest sig och borstat av stället varje gång, spacklat lte kåpor och kört nästa vecka igen.

Life ain´t fair, och man ska ha lite tur också.

 

[mojja83]

Är väl i lite av samma sits som TS och läser denna tråd med stort intresse. Det enda råd jag kan komma med är att skaffa 1 mentor och bara 1 om du vill ha hjälp med saker och ting.

Jag har fått hjälp av 10 olika personer och det känns som att allting blivit en enda stor soppa.
Den ena säger att fjädringen är för mjuk medans den andra säger att den är för hård. Den ena ratar däcken man åker på medans den tredje älskar dom o.s.v

Nästa säsong ska jag offra 3-4 bandagar på att ställa in cykeln så den passar mig och endast mig. Vintern kommer jag spendera på att läsa på om fjädring och hur man ställer in cykeln på bästa vis

Sedan är det väl bara handla massa däck,bensin och nöta,nöta,nöta som gäller!

 

[magnus_moss]

Är väl i lite av samma sits som TS och läser denna tråd med stort intresse. Det enda råd jag kan komma med är att skaffa 1 mentor och bara 1 om du vill ha hjälp med saker och ting.

Jag har fått hjälp av 10 olika personer och det känns som att allting blivit en enda stor soppa.
Den ena säger att fjädringen är för mjuk medans den andra säger att den är för hård. Den ena ratar däcken man åker på medans den tredje älskar dom o.s.v

Nästa säsong ska jag offra 3-4 bandagar på att ställa in cykeln så den passar mig och endast mig. Vintern kommer jag spendera på att läsa på om fjädring och hur man ställer in cykeln på bästa vis

Sedan är det väl bara handla massa däck,bensin och nöta,nöta,nöta som gäller!

Det där tror jag är såååå sant; när man är ny verkar ALLA grymt kunniga och pålästa, och MÅNGA delar GÄRNA med sig av sina råd, se här tex http://www.sporthoj.com/forum/showt...romsbel%E4gg&p=5644197&viewfull=1#post5644197

Så, det kan bli en sörja! Kanske mest när det gäller fjädring! Och JAG har löst det genom att lämna in stötdämpare och gaffelben på service varje år till en känd fjädringsguru, tillsammans med aktuell vikt, däckfabrikat och lite annan info som gurun vill ha. Tillbaka får jag en fjädringsuppsättning som jag SÄLLAN skruvar på, det har ALLTID funkat fint med 99%-igt däckslitage. SKÖNT! Kan rekommenderas. Dessutom finns gurun ute på banorna om något skulle krångla med fjädringen = BRA!

 

[Wallenqvist]

Är det google som gäller när det kommer till fjädrning, eller finns det bra "böcker" för det?

Jo precis, inte så man planerar att krasha hehe

Höll på att tappa hojjen idag! Blev ruggit rädd! Trodde jag hade fällt ut stödet... Lyckades dra upp hojjen när den var dryga 10 cm från backen...pheeww!

Man börjar ju funderar om man ser folk borsta av sig lite och köra igen, då har man väl kört av lite för mkt hehe

Får se till att ha endast EN som hjälper mig, för bara att ta information under ex knixkurser har ju varit rena sås-balladen! Hit och dit med tips, den ena säger det andra.

 

[Wallenqvist]

Det där tror jag är såååå sant; när man är ny verkar ALLA grymt kunniga och pålästa, och MÅNGA delar GÄRNA med sig av sina råd, se här tex http://www.sporthoj.com/forum/showt...romsbel%E4gg&p=5644197&viewfull=1#post5644197

Så, det kan bli en sörja! Kanske mest när det gäller fjädring! Och JAG har löst det genom att lämna in stötdämpare och gaffelben på service varje år till en känd fjädringsguru, tillsammans med aktuell vikt, däckfabrikat och lite annan info som gurun vill ha. Tillbaka får jag en fjädringsuppsättning som jag SÄLLAN skruvar på, det har ALLTID funkat fint med 99%-igt däckslitage. SKÖNT! Kan rekommenderas. Dessutom finns gurun ute på banorna om något skulle krångla med fjädringen = BRA!

Haha, jag dog lite av skratt när jag läste angående de "GLASADE" bromsarna

 

[mojja83]

Är det google som gäller när det kommer till fjädrning, eller finns det bra "böcker" för det?

Jo precis, inte så man planerar att krasha hehe

Höll på att tappa hojjen idag! Blev ruggit rädd! Trodde jag hade fällt ut stödet... Lyckades dra upp hojjen när den var dryga 10 cm från backen...pheeww!

Man börjar ju funderar om man ser folk borsta av sig lite och köra igen, då har man väl kört av lite för mkt hehe

Får se till att ha endast EN som hjälper mig, för bara att ta information under ex knixkurser har ju varit rena sås-balladen! Hit och dit med tips, den ena säger det andra.

Jag tror man får vänja sig vid att crasha då och då om man har ambition att bli snabb it´s a part of the game lixom

I början på säsongen var jag skiträdd för att gå omkull numera är det bara ohhhhhhhh inte nu igen känslan som infinner sig typ.

Sedan är det bara att fräsa gruset ur mun känna efter hur kroppen mår och hoppas på att hojen inte är allt för skadad och ge sig på´t igen.