lorkan
Bannad
Otroligt men sant, fast, första gången är ju alltid första gången. Tidigare idag hände följande.
Jag slutade 1an idag och gick hem tidigare än vanligt. Det var inte så förbannat varmt som igår, runt tjugo grader tror jag, och lite molnigt. Alltså slipper jag svettas till ånga i mitt IXS goretex-ställ. Igår kände jag verkligen att jag behöver ett skinnställ, det var närmare trettio grader i skuggan. Eftersom körkortet är nytagetg givetvis köra hoj och det tar inte lång tid efter det att jag har kommit hem förrens utrustningen är på och hojen ute. Min pappa är gymnasielärare och imorgon slutar hans elever, vilket innebär att dessa får prova på att köra motorcykel ute på ett flygfält vid F10 i Ängelholm. Jag tänker att det kunde vara kul att komma förbi en sväng när jag ändå är i Ängelholm, så destinationsmålet blir F10. Jag springer igång hojen på äkta MotoGP-manér, startmotorn är inte fixad än. Vem vill skruva med solsken och färskt körkort?
Jag kör förbi macken och tankar, det får man göra ofta med min lilla tank. Sedan bär det av mot Ängelholm via riksväg 13, hojen nästan ber om att få varvas och åka fortare och fortare, vilken hon också får. Efter en relativt kort stund kommer jag fram till Östra Ljungby och svänger vänster in på Höjavägen, den lilla roliga 70-vägen in till Ängelholm. Här får hon varvas nästan ännu mer än på väg13, varvräknaren letar sig upp i det röda området hela tiden. Jag går igenom Höjavägen fort och är snart framme i Ängelholm, där jag börjar styra ut mot flygfältet. Väl ute på fältet möter jag upp min pappa, samt två andra lärare och alla treor från transportprogrammet.
På flygfältet står det uppradade några hojar som alla får prova, och efter ett tag går jag fram till henne. Röd är hon, lite repad och småsmutsig. Kawasaki Zephyr 550 heter den visst. Det är körskolans hoj så den är inte tvättat speciellt många gånger. Jag är inte särskilt imponerad, särskilt snygg är den inte heller. Och dessutom strypt, den ger 34 hästar, cirka 4 mer än min egen, och min är ju faktiskt en 125a. Jag sätter mig dock på den, man sitter ju rätt bekvämt, jag får dessutom plats med benen ordentligt, jämfört med min egna, som är ett gränsfall. Efter ett litet klick på startknappen går hon igång, jämnt och lugnt, det låter knappt som en motorcykel, bara ett långsamt surrande ljud. Jag blir tvungen att gasa lite för att förvissa mig om att det verkligen är en motorcykel, och så fort hon når över 2 000 varv är jag övertygad, hon låter ju häftigt! Mycket värre än min egna bålgeting.
Jag är lite imponerad nu, och lägger i ettans växel. Klunk, säger det, jag tror nästan att någonting gick sönder, men nej, allt verkar okej. Jag släpper ut kopplingen långsamt, och först händer ingenting. Inte förrens nästan hela kopplingen är ute börjar hon dra, och jag rullar iväg ut på den lilla ovala banan som är uppbyggd med hjälp av koner. Jag lägger i tvåan och tycker att det är helt konstigt att växla, det slirar hejvilt i början, kopplingen tar ju riktigt sent. I första svängen märker jag också hur en fyrtaktare motorbromsar jämfört med en tvåtaktare, så fort jag slår av gasen stannar jag ju nästan! I slutet av svängen drar jag i gasen ordentligt, och vilket vrid sen! Motorcyklen rusar iväg under mig känns det som, jag varvar ut tvåan, lägger i trean och nu får jag hålla i mig ordentligt. Den helt kåplösa hojen ger inte mycket skydd mot fartvinden. Jag håller fortfarande full gas och det är helt otroligt, varvar ut fyran och lägger i femman, nu är jag uppe i 180 kilometer i timmen på ingen tid alls och jag skrattar hysteriskt bakom visiret. EN SÅN SKA JAG HA, tänker jag.
Det är en helt ny värld som öppnar sig känns det som, det här är verkligen en motorcykel. Min 125a känns plötsligt som en gammal dakota. Efter några varv på den ovala "banan" märker jag att vridet är enormt, jag behöver inte växla en enda gång på ett varv, hon drar lugnt och fint igenom kurvorna utan att bli trött, något som är otänkbart med den lätta hojen. Så fort man kommer ut genom kurvan är det full gas och fnitter bakom hjälmen som gäller, herregud så roligt det är. Varv på varv blir det i allt högre fart, och lättstyrd är hon. Jag förstår varför körskolorna väljer den här hojen. Hon styr precis dit jag vill och det är en lätt match att åka slalom i 100 mellan konerna som markerar banan.
Efter 20 minuter blir jag tvungen att lämna ifrån mig henne igen, och det känns nästan sorligt. Den väldigt "busiga" 125an känns inte alls så lockande att sätta sig på igen. Jag kan inte ens föreställa mig vilken kraft en ostrypt sporthoj utvecklar, den här Zephyren kändes först som en djävulsk maskin, och jag är otroligt imponerad.
Jag längtar efter min födelsedag, då ska jag köpa en riktig motorcykel.
Kände för att skriva av mig lite, hoppas det inte blev för långt.
Jag slutade 1an idag och gick hem tidigare än vanligt. Det var inte så förbannat varmt som igår, runt tjugo grader tror jag, och lite molnigt. Alltså slipper jag svettas till ånga i mitt IXS goretex-ställ. Igår kände jag verkligen att jag behöver ett skinnställ, det var närmare trettio grader i skuggan. Eftersom körkortet är nytagetg givetvis köra hoj och det tar inte lång tid efter det att jag har kommit hem förrens utrustningen är på och hojen ute. Min pappa är gymnasielärare och imorgon slutar hans elever, vilket innebär att dessa får prova på att köra motorcykel ute på ett flygfält vid F10 i Ängelholm. Jag tänker att det kunde vara kul att komma förbi en sväng när jag ändå är i Ängelholm, så destinationsmålet blir F10. Jag springer igång hojen på äkta MotoGP-manér, startmotorn är inte fixad än. Vem vill skruva med solsken och färskt körkort?
Jag kör förbi macken och tankar, det får man göra ofta med min lilla tank. Sedan bär det av mot Ängelholm via riksväg 13, hojen nästan ber om att få varvas och åka fortare och fortare, vilken hon också får. Efter en relativt kort stund kommer jag fram till Östra Ljungby och svänger vänster in på Höjavägen, den lilla roliga 70-vägen in till Ängelholm. Här får hon varvas nästan ännu mer än på väg13, varvräknaren letar sig upp i det röda området hela tiden. Jag går igenom Höjavägen fort och är snart framme i Ängelholm, där jag börjar styra ut mot flygfältet. Väl ute på fältet möter jag upp min pappa, samt två andra lärare och alla treor från transportprogrammet.
På flygfältet står det uppradade några hojar som alla får prova, och efter ett tag går jag fram till henne. Röd är hon, lite repad och småsmutsig. Kawasaki Zephyr 550 heter den visst. Det är körskolans hoj så den är inte tvättat speciellt många gånger. Jag är inte särskilt imponerad, särskilt snygg är den inte heller. Och dessutom strypt, den ger 34 hästar, cirka 4 mer än min egen, och min är ju faktiskt en 125a. Jag sätter mig dock på den, man sitter ju rätt bekvämt, jag får dessutom plats med benen ordentligt, jämfört med min egna, som är ett gränsfall. Efter ett litet klick på startknappen går hon igång, jämnt och lugnt, det låter knappt som en motorcykel, bara ett långsamt surrande ljud. Jag blir tvungen att gasa lite för att förvissa mig om att det verkligen är en motorcykel, och så fort hon når över 2 000 varv är jag övertygad, hon låter ju häftigt! Mycket värre än min egna bålgeting.
Jag är lite imponerad nu, och lägger i ettans växel. Klunk, säger det, jag tror nästan att någonting gick sönder, men nej, allt verkar okej. Jag släpper ut kopplingen långsamt, och först händer ingenting. Inte förrens nästan hela kopplingen är ute börjar hon dra, och jag rullar iväg ut på den lilla ovala banan som är uppbyggd med hjälp av koner. Jag lägger i tvåan och tycker att det är helt konstigt att växla, det slirar hejvilt i början, kopplingen tar ju riktigt sent. I första svängen märker jag också hur en fyrtaktare motorbromsar jämfört med en tvåtaktare, så fort jag slår av gasen stannar jag ju nästan! I slutet av svängen drar jag i gasen ordentligt, och vilket vrid sen! Motorcyklen rusar iväg under mig känns det som, jag varvar ut tvåan, lägger i trean och nu får jag hålla i mig ordentligt. Den helt kåplösa hojen ger inte mycket skydd mot fartvinden. Jag håller fortfarande full gas och det är helt otroligt, varvar ut fyran och lägger i femman, nu är jag uppe i 180 kilometer i timmen på ingen tid alls och jag skrattar hysteriskt bakom visiret. EN SÅN SKA JAG HA, tänker jag.
Det är en helt ny värld som öppnar sig känns det som, det här är verkligen en motorcykel. Min 125a känns plötsligt som en gammal dakota. Efter några varv på den ovala "banan" märker jag att vridet är enormt, jag behöver inte växla en enda gång på ett varv, hon drar lugnt och fint igenom kurvorna utan att bli trött, något som är otänkbart med den lätta hojen. Så fort man kommer ut genom kurvan är det full gas och fnitter bakom hjälmen som gäller, herregud så roligt det är. Varv på varv blir det i allt högre fart, och lättstyrd är hon. Jag förstår varför körskolorna väljer den här hojen. Hon styr precis dit jag vill och det är en lätt match att åka slalom i 100 mellan konerna som markerar banan.
Efter 20 minuter blir jag tvungen att lämna ifrån mig henne igen, och det känns nästan sorligt. Den väldigt "busiga" 125an känns inte alls så lockande att sätta sig på igen. Jag kan inte ens föreställa mig vilken kraft en ostrypt sporthoj utvecklar, den här Zephyren kändes först som en djävulsk maskin, och jag är otroligt imponerad.
Jag längtar efter min födelsedag, då ska jag köpa en riktig motorcykel.
Kände för att skriva av mig lite, hoppas det inte blev för långt.
