FettSnok
96% enligt läkaren
Det kommer isf bli strykande åtgång på skithuspapper i kloka huset.
Varför röstar folk på Sverigedemokraterna?
- Thread starter Pledians
- Start date
_Johansson_
Storfräsare
FettSnok
96% enligt läkaren
Det kommer inte vända än på ett tag
totoro
Är fulladdad ibland
Kul åxå att MP och Vänstre går så pass bra
Jodå, så fort KD bestämt sig i frågan om alla människor ska ha samma rättigheter eller inte när det kommer till barn och adoption så kommer de spränga sig igenom 4%-vallen och troligen landa på omkring 20-25% de med
SVT gör grodan att publicera på sina "förklarande" sidor >160 hur de resonerar angående att inte publicera YouGov, men det finns ingen sida som hänger ihop med förklaringen så för den oinsatte så måste det te sig helt förvirrat. 
Skrotnisse
What would Shervin do?
Visst tyder det på verklighetsanpassning hos medborgarna.
Men som med all statistik betyder det egentligen bara att 25% av 1500 personer (orkade inte kolla underlaget - Gissar) kan tänka sig att rösta på SD. Utan förpliktelser.
Men som med all statistik betyder det egentligen bara att 25% av 1500 personer (orkade inte kolla underlaget - Gissar) kan tänka sig att rösta på SD. Utan förpliktelser.
https://politivismen.wordpress.com/2015/06/14/vart-skall-man-ga-om-inte-till-sd/
En delförklaring så god som någon.
En delförklaring så god som någon.
TurboJugend
Ny medlem
xibalba
Gudomlig sporthojare
- Gick med
- 13 May 2007
- Ort
- Norrköping
- Hoj
- GSX-R 1000 -02, GSX-R 750 -98(såld), Duke II -02(såld), GSX 400 E -82
Skrotnisse
What would Shervin do?
Blir det bättre om man verklighetsanpassar språket?Haha, räknar med 400 ensamkommande barn per år, verkligheten presenterar ca 32.000 ensamkommande barn... Den felkalkylen är inte att leka med!
Eftersom de inte är ensamkommande eller barn, så kanske man skall kalla dem "flyktingar"?
Men å andra sidan finns det inga bevis på att de flyr.
"Inkräktare" skulle göra problemet lättlöst.
Visst, å andra sidan har YouGov gissat närmst SDs verkliga resultat 2010&2014. Känner inte riktigt att PK-eliten tog fasta på det idag.
Skönt att bättring kan skönjas i alla fall.
Tror de verkligen folk bryr sig längre, usch vad det här kommer sluta illa
För att gå tillbaka till ursprungsfrågan då: varför röstar folk på SD? Finns så klart lika många skäl som väljare, frågan är märklig, men här är i alla fall en bra anledning att rösta på SD.
S och M tror att mer av samma är en bra lösning, hur aningslös (dum i huvudet) får man vara?
S och M tror att mer av samma är en bra lösning, hur aningslös (dum i huvudet) får man vara?
Där står ju inget om direkta förslag i migrationsfrågan, bara att S & M kanske ska börja snacka med varandra. Det i sej är ju inget ont, snarare positivt att de försöker överkomma skyttegravspolitiken. I bästa fall leder det här till konkreta förslag på fungerande lösningar.
Exakt, de nämner inte grundproblemet - att Sverige tar emot fler migranter än vad vi kan ta hand om.
Kratoz
Gudomlig sporthojare
De hänger förstås ihop. Att det flyttar människor till Sverige är i grunden bra, att det uteslutande kommer folk från icke integrerbara kulturer och lever på bidrag är dåligt.Så ett integrationsproblem snarare än invandringsproblem?
Isf håller jag med dig.
Jag tror vi får se mer sånt här i framtiden. Politiskt engagerade som inte står ut med lögnerna och mörkandet.
http://www.expressen.se/debatt/jag-lamnade-m-for-sd--for-valjarnas-skull/
Som politisk sekreterare för Moderaterna fick vi order om att inte diskutera invandringen – allt för inte "gynna SD".
Partiet brydde sig inte om – eller förstod inte – väljarnas oro.
Till slut kunde jag inte ljuga för mig själv och gick därför till Sverigedemokraterna, skriver Madeleine Eriksson, politisk sekreterare för SD.
Sverigedemokraterna växer. Vissa oroas. Andra, som jag, gläds. Varför går det egentligen så bra för SD? Jag kan inte svara för hur andra nyblivna SD-sympatisörer tänker men jag vill gärna delge min egen historia – om varför en engagerad moderat partiarbetare valde bort det partiet för SD.
2012 fick jag frågan om jag ville engagera mig för Moderaterna i Stockholm. Då jag alltid har sett mig själv som allmänborgerlig, tämligen konservativ och alltid röstat borgerligt tackade jag lite smickrad ”ja”.
Min entusiasm och glädje över att få arbeta politiskt förbyttes tyvärr snart till en annan känsla. Lite som att jämföra med en halvbra relation där man förvisso gillar sin partner men märker allt fler sidor hos personen som man inte kan sympatisera helhjärtat med.
Men jag jobbade vidare. Valåret 2014 började jag dessutom som politisk sekreterare för Moderaterna i riksdagen. Kriget i Syrien rasade för fullt, flyktingströmmarna ökade och samhällsfenomen som tiggeriet var en naturlig del av stadsbilden.
Som politisk sekreterare förväntas man bistå de ledamöter man arbetar för med att bland annat skriva debattartiklar. Döm om min förvåning när dessa kompetenta och drivna ledamöter inte fick skriva artiklar om vissa ämnen - oavsett hur mycket frågorna debatterades hemma i deras valkretsar. De fick inte bemöta väljarnas högst berättigade frågor om exempelvis invandringen. Allt för att inte ”gynna SD”. Om vi diskuterade invandring kunde vi bara förlora på det, resonerade partiledningen. Det var endast jobb och skola som var godkända ämnen.
Från barnsben har jag fått lära mig att man kan diskutera allt vid köksbordet, argumentera för och emot så länge som man är saklig. Det var därför lite chockerande att inse att man i partiet inte fick föra ett samtal om dessa samhällsutmaningar, varken ur ett pragmatiskt eller intellektuellt perspektiv.
I valstugan fick jag tydliga signaler om att väljarna var oroade för bristande välfärd, ökad brottslighet och ett i stort sett obefintligt försvar. Jag uppfattade aldrig att det var invandrarna som någon hade något emot – det var effekterna av de prioriteringar som gjordes man vände sig mot.
För mig var det oerhört svårt att förstå att man inom Moderaterna inte ville tala om dessa samhällsutmaningar. Jag uppfattade det tyvärr som att partiet inte brydde sig om – eller kanske inte förstod – väljarnas oro.
Välfärdsfrågor har alltid engagerat mig och jag tror att staten måste ta ett ansvar och hjälpa dem som har det svårast, de svagaste. Jag vill inte bidra till att välfärden monteras ned för äldre, sjuka och andra svaga grupper samtidigt som man satsar närmast obegränsat med resurser på invandringen.
Det gick inte längre att ljuga för mig själv om att jag var moderat, även om jag så klart funderade mycket över eventuella konsekvenser av att byta parti. Numera kan jag förena min önskan om en stark välfärd med min syn på modesta skatter, ett starkt försvar och andra frågor som är viktiga för mig.
Med begränsade resurser måste man prioritera. Det är politikers uppgift att prioritera mellan olika kostnadsområden och grupper. Genom att välja att satsa på en grupp väljer man indirekt bort andra - det är det ansvar man måste våga ta som politiker.
Våra skattepengar räcker inte till allt. Om man ska kunna bevara välfärden med befintligt skattetryck så måste man välja. För mig är valet enkelt – jag väljer välfärd och trygghet.
Madeleine Eriksson, politisk sekreterare för Sverigedemokraterna i riksdagen, tidigare hos Moderaterna
Av Debatt
debatt@expressen.se
http://www.expressen.se/debatt/jag-lamnade-m-for-sd--for-valjarnas-skull/
Som politisk sekreterare för Moderaterna fick vi order om att inte diskutera invandringen – allt för inte "gynna SD".
Partiet brydde sig inte om – eller förstod inte – väljarnas oro.
Till slut kunde jag inte ljuga för mig själv och gick därför till Sverigedemokraterna, skriver Madeleine Eriksson, politisk sekreterare för SD.
Sverigedemokraterna växer. Vissa oroas. Andra, som jag, gläds. Varför går det egentligen så bra för SD? Jag kan inte svara för hur andra nyblivna SD-sympatisörer tänker men jag vill gärna delge min egen historia – om varför en engagerad moderat partiarbetare valde bort det partiet för SD.
2012 fick jag frågan om jag ville engagera mig för Moderaterna i Stockholm. Då jag alltid har sett mig själv som allmänborgerlig, tämligen konservativ och alltid röstat borgerligt tackade jag lite smickrad ”ja”.
Min entusiasm och glädje över att få arbeta politiskt förbyttes tyvärr snart till en annan känsla. Lite som att jämföra med en halvbra relation där man förvisso gillar sin partner men märker allt fler sidor hos personen som man inte kan sympatisera helhjärtat med.
Men jag jobbade vidare. Valåret 2014 började jag dessutom som politisk sekreterare för Moderaterna i riksdagen. Kriget i Syrien rasade för fullt, flyktingströmmarna ökade och samhällsfenomen som tiggeriet var en naturlig del av stadsbilden.
Som politisk sekreterare förväntas man bistå de ledamöter man arbetar för med att bland annat skriva debattartiklar. Döm om min förvåning när dessa kompetenta och drivna ledamöter inte fick skriva artiklar om vissa ämnen - oavsett hur mycket frågorna debatterades hemma i deras valkretsar. De fick inte bemöta väljarnas högst berättigade frågor om exempelvis invandringen. Allt för att inte ”gynna SD”. Om vi diskuterade invandring kunde vi bara förlora på det, resonerade partiledningen. Det var endast jobb och skola som var godkända ämnen.
Från barnsben har jag fått lära mig att man kan diskutera allt vid köksbordet, argumentera för och emot så länge som man är saklig. Det var därför lite chockerande att inse att man i partiet inte fick föra ett samtal om dessa samhällsutmaningar, varken ur ett pragmatiskt eller intellektuellt perspektiv.
I valstugan fick jag tydliga signaler om att väljarna var oroade för bristande välfärd, ökad brottslighet och ett i stort sett obefintligt försvar. Jag uppfattade aldrig att det var invandrarna som någon hade något emot – det var effekterna av de prioriteringar som gjordes man vände sig mot.
För mig var det oerhört svårt att förstå att man inom Moderaterna inte ville tala om dessa samhällsutmaningar. Jag uppfattade det tyvärr som att partiet inte brydde sig om – eller kanske inte förstod – väljarnas oro.
Välfärdsfrågor har alltid engagerat mig och jag tror att staten måste ta ett ansvar och hjälpa dem som har det svårast, de svagaste. Jag vill inte bidra till att välfärden monteras ned för äldre, sjuka och andra svaga grupper samtidigt som man satsar närmast obegränsat med resurser på invandringen.
Det gick inte längre att ljuga för mig själv om att jag var moderat, även om jag så klart funderade mycket över eventuella konsekvenser av att byta parti. Numera kan jag förena min önskan om en stark välfärd med min syn på modesta skatter, ett starkt försvar och andra frågor som är viktiga för mig.
Med begränsade resurser måste man prioritera. Det är politikers uppgift att prioritera mellan olika kostnadsområden och grupper. Genom att välja att satsa på en grupp väljer man indirekt bort andra - det är det ansvar man måste våga ta som politiker.
Våra skattepengar räcker inte till allt. Om man ska kunna bevara välfärden med befintligt skattetryck så måste man välja. För mig är valet enkelt – jag väljer välfärd och trygghet.
Madeleine Eriksson, politisk sekreterare för Sverigedemokraterna i riksdagen, tidigare hos Moderaterna
Av Debatt
debatt@expressen.se
