Don Quixote
Nordic BoTT 2010
HET racerapport från NEC knutstorp
"Aldrig tidigare har så många i ett enduranceteam haft en förare att tacka för så mycket"
Dessa snart bevingade ord får inleda Humlans Endurance Teams racerapport från 2007 års endurance på knutstorp. Lördag morgon vaknar jag och Ingmar "Strider" Stockagård högt upp i ett snett och skruvat torn i malmös hamn. En vacker dag ligger oceanen blå och skimrande utanför fönstret men denna morgon såg vi... ingenting. Det var liksom bara en trött, silikongrå färg utanför fönstret. Regn! Doh!!
Saken är den att jag två gånger tidigare har kommit till knutstorp för att rejsa, konstaterat att det är blött, satt på regndäcken och därefter bestämt, skoningslöst och med en fascinerande kraft skrotat hojarna nånting så fruktansvärt att jag trott att min racekarriär har varit över. Redan vid frukosten satt jag och intalade mig gång på gång att av allt som kan hända på ett race, så skulle jag i alla fall inte krascha på kvalet.
Mötte teamet vid banan och det var fin stämning. Jag hade sedan några dagar odlat fram ett biker-skägg (som jag även hade då vi vann på falkenberg), och Robban hade tagit med sig sin flickvän, och numera även fästmö (som även hon var på plats när vi vann på falkenberg). Det snackades om att Stefan skulle ta starten, men det ändrades snart till att Robban skulle ta den (som han gjorde när vi vann på falkenberg). Dessutom hade jag på mig döskalle-strumporna (som jag hade när vi vann på falkenberg). Redan här borde man ha anat att någonting stort var på gång.
Humlan gick ut först på kvalet och satte som väntat riktigt bra tider i regnet. Förstaplats direkt med ett par sekunders marginal. 1.15,nånting körde han. Därefter undertecknad som efter några fegvarv åkte 1.20 följt av 1.17 varpå tanken att ladda på lite dök upp i huvudet. Men strax därefter såg jag mentala bilder av mina två Kawasaki, insmetade i lera och grus och vridna värre än Turning Torso. Svängde snabbt in i depån och lämnade över till Robban som hade begärt lite extra tid på banan då han inte kört Knutstorp sen 2005 och inte kört hoj på över en månad.
På sitt andra flygande varv satte han bästa varvtid, 1.14. Vi stod häpna i depån och såg på när han några varv senare åkte 1.13. Stefan började prata om att ta in honom och säga till att han skulle lugna ner sig lite. Strax därpå hörde jag Stefan gapa "Aaarrghh - nu åker han 1.10!!! In med honom!" Rädda för att Robban hade fått fullständigt psykbryt kallade vi in honom i depån. "Men vad håller folk på med? Dom kör ju skitsakta. Jag kan lätt åka två sekunder fortare" tyckte herr Augustsson. Med tanke på att vi hade pole med fyra sekunder bad vi honom ta det lite lugnt varpå han gick ut och kapade en halvsekund till. Sådär ja...
Mekanikerna Stag, Strand och Stockagård (SSS) jobbade på som ett väloljat maskineri och det var snart dags för start. Inför racet hade vi bytt ut en trilskade kit-tändbox mot en orginal dito och som följd startade nu hojen på 0,1 sekunder istället för 10,0. Årets första bra start var ett faktum och Robban ryckte direkt i ledning med Isle of Man-fantomen Mats Nilsson körandes för Dynamite racing strax bakom. Mats tog över ledningen och de två fightades hårt i täten allteftersom resten av fältet distanserades med flera sekunder per varv. Stefan såg lugn ut och konstaterade att Robban snart skulle stressa Mats av banan och mycket riktigt tog det inte länge förrän Mats kastade sig och vi var i klar ledning. Det kom senare fram att Robban för att undvika Mats hade fått styra ut i gräset och var en hårsmån från att klota han också. Men lyckan var med oss.
Vad som därefter skedde var en ren uppvisning av Robert Augustsson. Efter en timme hade han varvat nästan hela fältet två gånger. Det blev en pacecar och efter dumt mycket förvirring i depån fick vi in honom för tankning. Robban åkte förbi Stefan utan minsta intresse för förarbyte och eftersom han tydligen var "in the zone" lät vi honom köra vidare. En timme senare var vi tvungen att kalla in honom - reglerna säger att en förare får köra max två timmar i sträck. Då var vi nästan tre varv före tvåan.
Det hade börjat torka upp men det var fortfarande mer blött än torrt så Stefan fick köra ut på regndäcken. Vi hoppades på en pacecar så vi kunde byta däck utan att tappa för mycket tid. Den uteblev tyvärr och Stefan började snart vifta frenetiskt när han körde förbi. Tog in honom i depån och konstaterade att regndäcken nu hade konverterat till fransjackor. Effektivt arbete av vår eminenta mekanikerstab gjorde att han snart var på banan igen på fräscha slicks. Och även om det inte presterades några fantomtider gick det hyffsat fort och vi låg säkert i ledning.
Med drygt två timmar kvar var det så dags för Björn "Don Quixote" Saethe, Riddaren från Götet, Den Oljade Blixten, The Fast and the Furious att gå ut och slå spiken i kistan, krossa motståndet och säkra segern. Jag hann inte mer än ut förrän det var någon som slängde sig och pacecar kom ut och samlade upp fältet. Vi som normalt brukar ha bra koll på och flyt med depåstoppen tappade upp emot ett varv på att vi gick i depå något varv för tidigt. Eländes. Men vi var fortfarande i klar ledning och när bilen släppte fältet laddade jag på för fullt. Men när jag såg min första varvtid, 1.11, insåg jag att något var fundamentalt fel. Sen racet på Gälleråsen för 1,5 månad sedan hade jag åkt runt lite försiktigt på gatan, vallat runt elever i makligt tempo under kursdagar och finåkt i största allmänhet. Nu skulle det helt plötsligt åkas fort och ingenting stämde. Jag tog i ganska ordentligt och åkte 1.09... Whatthef_ck??? Jag blev genuint orolig, personbästatiden på 1.03,9 kändes lika långt bort som månen, och jag försökte på alla sätt få upp tempot. Pressade allt jag hade och såg 1.07,9 på laptimern. Därefter slocknade den och enda indikationen på att det gick toklångsamt var att en efter en blåste om mig och hela teamet stod vid räcket och vevade med armarna. 20 minuter senare började det ordna upp sig hjälpligt, några 1.05-tider noterades men skadan var redan skedd. Kim Jensen för Allt i Däck hade sedan 1.5 timme legat och åkt stadiga 4
r, han körde om, tog över ledningen och jag kunde bara titta på när den aningen korpulente dansken försvann i fjärran.
Såg att det diskuterades flitigt vid depåräcket och snart därefter hängde dom ut skylten som bekräftade att det var färdigåkt för min del. Gick i depån, lämnade över till Robban och gick därefter en skamsen promenad till toaletten, ganska övertygad om att jag sumpat våra vinstchanser. Och inte blev det bättre av att jag efter avslutat toalett och depp-pass såg att det var pacecar på banan. Hade vi väntat ett par varv till innan förarbyte hade vi varit helt ikapp Kim Jensen. Nu var vi i stället ett helt varv efter.
Men Robban skulle ytterligare en gång denna dag bjuda på mirakelkörning. Kim Jensen var med 45 minuter kvar tvungen att byta över till Hägerström, också snabb men iaf aningen långsammare. Med 30 minuter kvar av racet låg vi 45 sekunder efter. Robban hade redan krupit ner och åkte 4or medan Hägerström stabiliserade sig på 6or. Vi började räkna. 1,5 sekund per varv skulle krävas för att vinna. Kunde det gå??? Hela teamet, och många andra i depån, sprang mellan räcket och tidtagningen. "YES!!!! Det varvet tog han 2,5 sekund" följt av "FAAAN, massa trafik, han tappade en halv sek.". Hopp och förtvivlan, glädje och panik. Med 10 minuter kvar hade vi 18 sekunder upp. Det skulle nog inte gå... Robban körde så skjortan stod rätt ut och satte racet snabbaste varv gång på gång. Avståndet sjönk. 3 minuter kvar, 7 sekunder till ledning - nu var det nog definitivt kört. Med bara någon minut kvar åkte så Robban 1.03,7, racet snabbaste varv och det på däck som gått nästan 4 timmar. När Hägerström passerade mållinjen var det bara några sekunder kvar på racet. Lyckan var med oss, vi fick alltså ett "extra" varv och när vi fick se Robban nerkrupen bakom kåpglaset och med horn rätt igenom hjälmen endast 1,4 sekunder från ledning skreks och vrålades det som om kriget kom. Folk klättrade upp på stolar och räcken och allt annat som fanns till hands för att försöka få en glimt av händelserna på baksidan av banan. Stefan fick syn på dem borta vid liton, två kurvor från mål. "ROBBAN ÄR FÖRST!!!! DEN SITTER!!!! DET GÅR HEM!!!!!!!!!!"
Robban kör över mållinjen och tar hem det med 0,4 sekunder efter 6 timmars race. Det utbryter kaotisk glädje i teamet, det skriks, hoppas, ryggdunkas och spontankramas i en HET glädjestorm. Om Falkenbergsvinsten nästan kändes lite för lätt så var detta på gränsen till för tight!
Men skulle kunna hävda att vi har varit väldigt ojämna i år, men jag vill hävda motsatsen. Då hojen håller ihop vinner vi. Annars är vi med i täten tills hojen rasar och vi blir sist. Men det sistnämnda är det slut med nu - på anderstorp om en månad ska vi runda av säsongen med en vinst. Tills dess lever vi gott på minnena från Knutstorp den 8 September 2007!
"Aldrig tidigare har så många i ett enduranceteam haft en förare att tacka för så mycket"
Dessa snart bevingade ord får inleda Humlans Endurance Teams racerapport från 2007 års endurance på knutstorp. Lördag morgon vaknar jag och Ingmar "Strider" Stockagård högt upp i ett snett och skruvat torn i malmös hamn. En vacker dag ligger oceanen blå och skimrande utanför fönstret men denna morgon såg vi... ingenting. Det var liksom bara en trött, silikongrå färg utanför fönstret. Regn! Doh!!
Saken är den att jag två gånger tidigare har kommit till knutstorp för att rejsa, konstaterat att det är blött, satt på regndäcken och därefter bestämt, skoningslöst och med en fascinerande kraft skrotat hojarna nånting så fruktansvärt att jag trott att min racekarriär har varit över. Redan vid frukosten satt jag och intalade mig gång på gång att av allt som kan hända på ett race, så skulle jag i alla fall inte krascha på kvalet.
Mötte teamet vid banan och det var fin stämning. Jag hade sedan några dagar odlat fram ett biker-skägg (som jag även hade då vi vann på falkenberg), och Robban hade tagit med sig sin flickvän, och numera även fästmö (som även hon var på plats när vi vann på falkenberg). Det snackades om att Stefan skulle ta starten, men det ändrades snart till att Robban skulle ta den (som han gjorde när vi vann på falkenberg). Dessutom hade jag på mig döskalle-strumporna (som jag hade när vi vann på falkenberg). Redan här borde man ha anat att någonting stort var på gång.
Humlan gick ut först på kvalet och satte som väntat riktigt bra tider i regnet. Förstaplats direkt med ett par sekunders marginal. 1.15,nånting körde han. Därefter undertecknad som efter några fegvarv åkte 1.20 följt av 1.17 varpå tanken att ladda på lite dök upp i huvudet. Men strax därefter såg jag mentala bilder av mina två Kawasaki, insmetade i lera och grus och vridna värre än Turning Torso. Svängde snabbt in i depån och lämnade över till Robban som hade begärt lite extra tid på banan då han inte kört Knutstorp sen 2005 och inte kört hoj på över en månad.
På sitt andra flygande varv satte han bästa varvtid, 1.14. Vi stod häpna i depån och såg på när han några varv senare åkte 1.13. Stefan började prata om att ta in honom och säga till att han skulle lugna ner sig lite. Strax därpå hörde jag Stefan gapa "Aaarrghh - nu åker han 1.10!!! In med honom!" Rädda för att Robban hade fått fullständigt psykbryt kallade vi in honom i depån. "Men vad håller folk på med? Dom kör ju skitsakta. Jag kan lätt åka två sekunder fortare" tyckte herr Augustsson. Med tanke på att vi hade pole med fyra sekunder bad vi honom ta det lite lugnt varpå han gick ut och kapade en halvsekund till. Sådär ja...
Mekanikerna Stag, Strand och Stockagård (SSS) jobbade på som ett väloljat maskineri och det var snart dags för start. Inför racet hade vi bytt ut en trilskade kit-tändbox mot en orginal dito och som följd startade nu hojen på 0,1 sekunder istället för 10,0. Årets första bra start var ett faktum och Robban ryckte direkt i ledning med Isle of Man-fantomen Mats Nilsson körandes för Dynamite racing strax bakom. Mats tog över ledningen och de två fightades hårt i täten allteftersom resten av fältet distanserades med flera sekunder per varv. Stefan såg lugn ut och konstaterade att Robban snart skulle stressa Mats av banan och mycket riktigt tog det inte länge förrän Mats kastade sig och vi var i klar ledning. Det kom senare fram att Robban för att undvika Mats hade fått styra ut i gräset och var en hårsmån från att klota han också. Men lyckan var med oss.
Vad som därefter skedde var en ren uppvisning av Robert Augustsson. Efter en timme hade han varvat nästan hela fältet två gånger. Det blev en pacecar och efter dumt mycket förvirring i depån fick vi in honom för tankning. Robban åkte förbi Stefan utan minsta intresse för förarbyte och eftersom han tydligen var "in the zone" lät vi honom köra vidare. En timme senare var vi tvungen att kalla in honom - reglerna säger att en förare får köra max två timmar i sträck. Då var vi nästan tre varv före tvåan.
Det hade börjat torka upp men det var fortfarande mer blött än torrt så Stefan fick köra ut på regndäcken. Vi hoppades på en pacecar så vi kunde byta däck utan att tappa för mycket tid. Den uteblev tyvärr och Stefan började snart vifta frenetiskt när han körde förbi. Tog in honom i depån och konstaterade att regndäcken nu hade konverterat till fransjackor. Effektivt arbete av vår eminenta mekanikerstab gjorde att han snart var på banan igen på fräscha slicks. Och även om det inte presterades några fantomtider gick det hyffsat fort och vi låg säkert i ledning.
Med drygt två timmar kvar var det så dags för Björn "Don Quixote" Saethe, Riddaren från Götet, Den Oljade Blixten, The Fast and the Furious att gå ut och slå spiken i kistan, krossa motståndet och säkra segern. Jag hann inte mer än ut förrän det var någon som slängde sig och pacecar kom ut och samlade upp fältet. Vi som normalt brukar ha bra koll på och flyt med depåstoppen tappade upp emot ett varv på att vi gick i depå något varv för tidigt. Eländes. Men vi var fortfarande i klar ledning och när bilen släppte fältet laddade jag på för fullt. Men när jag såg min första varvtid, 1.11, insåg jag att något var fundamentalt fel. Sen racet på Gälleråsen för 1,5 månad sedan hade jag åkt runt lite försiktigt på gatan, vallat runt elever i makligt tempo under kursdagar och finåkt i största allmänhet. Nu skulle det helt plötsligt åkas fort och ingenting stämde. Jag tog i ganska ordentligt och åkte 1.09... Whatthef_ck??? Jag blev genuint orolig, personbästatiden på 1.03,9 kändes lika långt bort som månen, och jag försökte på alla sätt få upp tempot. Pressade allt jag hade och såg 1.07,9 på laptimern. Därefter slocknade den och enda indikationen på att det gick toklångsamt var att en efter en blåste om mig och hela teamet stod vid räcket och vevade med armarna. 20 minuter senare började det ordna upp sig hjälpligt, några 1.05-tider noterades men skadan var redan skedd. Kim Jensen för Allt i Däck hade sedan 1.5 timme legat och åkt stadiga 4
r, han körde om, tog över ledningen och jag kunde bara titta på när den aningen korpulente dansken försvann i fjärran.Såg att det diskuterades flitigt vid depåräcket och snart därefter hängde dom ut skylten som bekräftade att det var färdigåkt för min del. Gick i depån, lämnade över till Robban och gick därefter en skamsen promenad till toaletten, ganska övertygad om att jag sumpat våra vinstchanser. Och inte blev det bättre av att jag efter avslutat toalett och depp-pass såg att det var pacecar på banan. Hade vi väntat ett par varv till innan förarbyte hade vi varit helt ikapp Kim Jensen. Nu var vi i stället ett helt varv efter.
Men Robban skulle ytterligare en gång denna dag bjuda på mirakelkörning. Kim Jensen var med 45 minuter kvar tvungen att byta över till Hägerström, också snabb men iaf aningen långsammare. Med 30 minuter kvar av racet låg vi 45 sekunder efter. Robban hade redan krupit ner och åkte 4or medan Hägerström stabiliserade sig på 6or. Vi började räkna. 1,5 sekund per varv skulle krävas för att vinna. Kunde det gå??? Hela teamet, och många andra i depån, sprang mellan räcket och tidtagningen. "YES!!!! Det varvet tog han 2,5 sekund" följt av "FAAAN, massa trafik, han tappade en halv sek.". Hopp och förtvivlan, glädje och panik. Med 10 minuter kvar hade vi 18 sekunder upp. Det skulle nog inte gå... Robban körde så skjortan stod rätt ut och satte racet snabbaste varv gång på gång. Avståndet sjönk. 3 minuter kvar, 7 sekunder till ledning - nu var det nog definitivt kört. Med bara någon minut kvar åkte så Robban 1.03,7, racet snabbaste varv och det på däck som gått nästan 4 timmar. När Hägerström passerade mållinjen var det bara några sekunder kvar på racet. Lyckan var med oss, vi fick alltså ett "extra" varv och när vi fick se Robban nerkrupen bakom kåpglaset och med horn rätt igenom hjälmen endast 1,4 sekunder från ledning skreks och vrålades det som om kriget kom. Folk klättrade upp på stolar och räcken och allt annat som fanns till hands för att försöka få en glimt av händelserna på baksidan av banan. Stefan fick syn på dem borta vid liton, två kurvor från mål. "ROBBAN ÄR FÖRST!!!! DEN SITTER!!!! DET GÅR HEM!!!!!!!!!!"
Robban kör över mållinjen och tar hem det med 0,4 sekunder efter 6 timmars race. Det utbryter kaotisk glädje i teamet, det skriks, hoppas, ryggdunkas och spontankramas i en HET glädjestorm. Om Falkenbergsvinsten nästan kändes lite för lätt så var detta på gränsen till för tight!
Men skulle kunna hävda att vi har varit väldigt ojämna i år, men jag vill hävda motsatsen. Då hojen håller ihop vinner vi. Annars är vi med i täten tills hojen rasar och vi blir sist. Men det sistnämnda är det slut med nu - på anderstorp om en månad ska vi runda av säsongen med en vinst. Tills dess lever vi gott på minnena från Knutstorp den 8 September 2007!
Last edited:
)
