Bergmans dialoger skär som en het kniv genom det smör som är film.
Min favoritdel, Antonius Block i vanlig text och Döden i kursiv:
-Jag vill bikta mig så uppriktigt jag kan, men mitt hjärta är tomt.
Och tomheten är som en spegel riktad mot mitt eget ansikte. Jag ser mig själv, grips av vedervilja och skräck.
Genom min likgiltighet för människorna har jag ställts utanför deras gemenskap.
Numera lever jag i en spökvärld innesluten i mina drömmar och fantasier.
-Och trots det vill du inte dö?
-Jo! Jag vill..
-Vad väntar du på?
-Jag vill ha vetskap..
-Du vill ha garanti.
-Kalla det vad du vill.
Så enkelt men så förgörande skarpt. Bergman.