Josef
Blicken framför allt!
- Gick med
- 20 Dec 2003
- Ort
- Stockholm
- Hoj
- Kievskiy Mototsikletniy Zavod K750 -59, Enfield Taurus 325 diesel -00
Morris Motorcycles är ett ovanligt raceteam, inte bara för att det består av några hundra av de bästa teammedlemmarna man inte kan köpa för pengar utan även för att dessa teammedlemmar står både för en stor del av finansiering och ställer upp med sin kompetens där det behövs. Vi är världens första crowdsourcade elRR-team.
Historien om hur vi kom till världsfinalen är lång (men ändå anmärkningsvärt kort) och får skrivas på annat håll, detta är bara en racerapport från torsdag till söndag:
Som alla seriösa team på världsnivå är det noga med förberedelser och tester
. Vår finalförare Peter Lindén provsitter vår Mavizen för första gången sent på torsdag kväll med mindre än tre dagar till race.
Första träningspasset är 09,30 och vi har regndäck på hojen. Extrafälgar är mesigt lyx så vi kränger däck före gryningen för att värmarna ska hinna göra sitt jobb innan första passet.
Teamchef Morris dyker upp och träffar Peter för första gången. Peter ser skeptisk ut, han är uppenbarligen en god människokännare.
Med nya beggade däck på ger jag Peter en snabb instruktion om hur man kör hojen, jag har ju faktiskt kört den hela två gånger och är därmed erfarenheten själv.
Vi kör en hel racedistans för att se hur batterierna räcker, sedan hänger jag ut depåtavlan.
Nu är det 6 timmars vila innan eftermiddagens pass så vi fixar iordning lite i depån. Självklart har vi egen hospitality för teamet och VIP-gäster.
Batterierna sackade en hel del mot slutet av morgonträningen och varvtiderna gick upp med ett par sekunder mot slutet så på eftermiddagens pass så testar vi att hålla igen lite på rakorna för att hitta en bra balans. Kurvhastiget har vi iaf.
Lördag morgon och kvaldags. Det är kallt på morgonen så vi beslutar oss för att ta det lugnt och vänta med nya däck till eftermiddagens kvalpass. Istället fortsätter vi testa räckvidden på batterierna.
Banan är kantad av flaggvakter av denna kaliber...
...så det är föga förvånande att Peter vill åka skamkärra.
Batterierna hade räckt 11 varv, sedan var det
. Efter att Peter vägrat dra sina varma slicks genom sanden får vår hjälte lift in till depån. Och Peter fick också följa med.
Vi låg inte jättebra till på gridden efter morgonkvalet så det blev nya däck och en motivationshöjare: Peter blev lovad en öl per sekund han sänkte från morgonen.
Det finns två huvudstategier för att vinna i elracing: Lätt och smidigt med låg batterikapacitet och motoreffekt eller tyngre och klumpigare men med mer batterikapacitet och motoreffekt. Kvalet visade att vår hoj är en blandning: tung och klumpig med låg batterikapacitet och motoreffekt. Peter tog ändå in på de flesta i kurvorna men blev avhängd på rakorna.
Det blev en sjätteplats på gridden och två och en halv öl till Peter.
Vi kände att vi behövde hitta mer fart till racet. Peter meddelade att om han skulle försöka hitta den i kurvorna så skulle han nog få leta i sandfållan så det var på rakorna det skulle förbättras.
Jag har redan tidigare funderat på att leda in mer kylluft till motorerna för att minska varmgången och därmed få ut mer effekt men hojen har varit utomlands ett par månader så det har inte blivit av. Den här helgen hade jag sett att ett av toppteamen snidat till en kolfiberkåpa för detta ändamål. Dom hade redan sålt ett set till ett annat team för 500 euro så det fanns bara en sak att göra. Vi åkte in till Eroski supermerkado.
[YOUTUBE-ID]MVJFaIhXwgI[/YOUTUBE-ID]
Videon ljuger lite, jag kom bara någon decimeter med bågfilsbladet innan Peter kom på att BC ju är plåtslagare. Han klippte raskt till skålarna perfekt. Tack som fan BC, det hade tagit mig halva dagen att fixa det och förmodligen hade det sett ut som fan.
Vi körde med SBRACS (Sallad Bowl Ram Air Cooling System) bara på ena motorn på warmupen för att kunna känna skillnaden.
Yttertempen på motorerna skiljde ca 20 grader efter passet
så det blev till att förse även den andra motorn med SBRACS.
Teamchef Morris Svada tar aldrig slut, här nöter han ut öron och mikrofon på TTXGPs filmteam.
Sedan visar han att elhojar inte behöver se stora och klumpiga ut. En Zero Supermoto är det som plågas.
Vid det här laget började det sprida sig i depån att någon idiot hade monterat salladsskålar på motorerna och vårt tält blev fullt med folk. Här demonstrerar vår teamchef SBRACS för bla Cedric Lynch, konstruktören av motorerna vi (och nästan alla andra) använder.
Han blev imponerad och såg nöjd ut.
Dags för race!
Första startled iväg. Pete Ward närmast kameran på en likadan hoj som vi har fast pimpad med 20% mer batterier och högre effektuttag.
Vi ligger sjua efter första varvet strax före Indiska Team Tork.
Tork har byggt ultralätt på ett 125-chassi och är galet snabba i kurvorna, efter ett par varv börjar våra batterier mattas av något och Tork kommer om.
Team Campus Moto ligger bra till för en pallplacering men överhettar en motor som skjuter en plasmaboll framför alla som står på depåmuren och tittar. Man går i depå och kopplar bort den brända motorn för att kunna halta imål.
Peter har i sin fight med Tork fått ett rejält framhjulssläpp och genat lite över en sandfålla. Teamchef Morris knappar nervöst med sin tefefon och funderar på vad som hänt när Peter är borta några sekunder för länge.
Vi ser att Torks hoj går långsamt nu mot slutet av racet, dom har dränerat mycket av sina batterier i figthen mot Peter som går om och tar målflaggan som sexa!
Tydligen firar skåningarna i teamet med att ha lustiga hattar på sig.
Teamchefen får äran att köra hojen tillbaka till tältet (iförd Spansk skyddsutrustning)...
...medan Peter funderar på vad han ska köra nästa år för att ha en chans på pallen.
TTXGPs damer Jenny Tinmouth och Jennifer Bromme.
Och till slut en gruppbild. Är det bara jag som tycker det ser kul ut att "pokalen"s placering är lite
?
BTW: Tack vare SBRACS så sänkte Peter sin bästa varvtid med ytterligare 0,6 sekunder, motorerna höll och batterierna hade mer kvar än väntat efter målflaggan. En seger bara det. Och en öl till till Peter förstås.
Stort tack till alla teammedlemmar som gjort detta möjligt, Peter och Annie Seel som kört, Morris som kläckte den galna idén att dra igång teamet, Tim som hjälpte till i Albacete, BC som klippte plåt och hjälpte oss hem med hojen Och sist men inte minst Åsa Löwner
som tog bilderna och gjorde denna rapport möjlig!
Bonustävling: Vad säger Peter (6:a) till Jenny (3:a) på den här bilden tagen efter racet. och vad tänker Jenny?
Ett fint pris i form av en provkörning av vår Mavizen vid lämpligt tillfälle utlovas vinnaren!
Historien om hur vi kom till världsfinalen är lång (men ändå anmärkningsvärt kort) och får skrivas på annat håll, detta är bara en racerapport från torsdag till söndag:
Som alla seriösa team på världsnivå är det noga med förberedelser och tester
. Vår finalförare Peter Lindén provsitter vår Mavizen för första gången sent på torsdag kväll med mindre än tre dagar till race.
Första träningspasset är 09,30 och vi har regndäck på hojen. Extrafälgar är mesigt lyx så vi kränger däck före gryningen för att värmarna ska hinna göra sitt jobb innan första passet.
Teamchef Morris dyker upp och träffar Peter för första gången. Peter ser skeptisk ut, han är uppenbarligen en god människokännare.
Med nya beggade däck på ger jag Peter en snabb instruktion om hur man kör hojen, jag har ju faktiskt kört den hela två gånger och är därmed erfarenheten själv.
Vi kör en hel racedistans för att se hur batterierna räcker, sedan hänger jag ut depåtavlan.
Nu är det 6 timmars vila innan eftermiddagens pass så vi fixar iordning lite i depån. Självklart har vi egen hospitality för teamet och VIP-gäster.
Batterierna sackade en hel del mot slutet av morgonträningen och varvtiderna gick upp med ett par sekunder mot slutet så på eftermiddagens pass så testar vi att hålla igen lite på rakorna för att hitta en bra balans. Kurvhastiget har vi iaf.
Lördag morgon och kvaldags. Det är kallt på morgonen så vi beslutar oss för att ta det lugnt och vänta med nya däck till eftermiddagens kvalpass. Istället fortsätter vi testa räckvidden på batterierna.
Banan är kantad av flaggvakter av denna kaliber...
...så det är föga förvånande att Peter vill åka skamkärra.
Batterierna hade räckt 11 varv, sedan var det
. Efter att Peter vägrat dra sina varma slicks genom sanden får vår hjälte lift in till depån. Och Peter fick också följa med.
Vi låg inte jättebra till på gridden efter morgonkvalet så det blev nya däck och en motivationshöjare: Peter blev lovad en öl per sekund han sänkte från morgonen.
Det finns två huvudstategier för att vinna i elracing: Lätt och smidigt med låg batterikapacitet och motoreffekt eller tyngre och klumpigare men med mer batterikapacitet och motoreffekt. Kvalet visade att vår hoj är en blandning: tung och klumpig med låg batterikapacitet och motoreffekt. Peter tog ändå in på de flesta i kurvorna men blev avhängd på rakorna.
Det blev en sjätteplats på gridden och två och en halv öl till Peter.
Vi kände att vi behövde hitta mer fart till racet. Peter meddelade att om han skulle försöka hitta den i kurvorna så skulle han nog få leta i sandfållan så det var på rakorna det skulle förbättras.
Jag har redan tidigare funderat på att leda in mer kylluft till motorerna för att minska varmgången och därmed få ut mer effekt men hojen har varit utomlands ett par månader så det har inte blivit av.
Den här helgen hade jag sett att ett av toppteamen snidat till en kolfiberkåpa för detta ändamål. Dom hade redan sålt ett set till ett annat team för 500 euro så det fanns bara en sak att göra. Vi åkte in till Eroski supermerkado.[YOUTUBE-ID]MVJFaIhXwgI[/YOUTUBE-ID]
Videon ljuger lite, jag kom bara någon decimeter med bågfilsbladet innan Peter kom på att BC ju är plåtslagare. Han klippte raskt till skålarna perfekt. Tack som fan BC, det hade tagit mig halva dagen att fixa det och förmodligen hade det sett ut som fan.
Vi körde med SBRACS (Sallad Bowl Ram Air Cooling System) bara på ena motorn på warmupen för att kunna känna skillnaden.
Yttertempen på motorerna skiljde ca 20 grader efter passet
så det blev till att förse även den andra motorn med SBRACS.
Teamchef Morris Svada tar aldrig slut, här nöter han ut öron och mikrofon på TTXGPs filmteam.
Sedan visar han att elhojar inte behöver se stora och klumpiga ut. En Zero Supermoto är det som plågas.
Vid det här laget började det sprida sig i depån att någon idiot hade monterat salladsskålar på motorerna och vårt tält blev fullt med folk. Här demonstrerar vår teamchef SBRACS för bla Cedric Lynch, konstruktören av motorerna vi (och nästan alla andra) använder.
Han blev imponerad och såg nöjd ut.
Dags för race!
Första startled iväg. Pete Ward närmast kameran på en likadan hoj som vi har fast pimpad med 20% mer batterier och högre effektuttag.
Vi ligger sjua efter första varvet strax före Indiska Team Tork.
Tork har byggt ultralätt på ett 125-chassi och är galet snabba i kurvorna, efter ett par varv börjar våra batterier mattas av något och Tork kommer om.
Team Campus Moto ligger bra till för en pallplacering men överhettar en motor som skjuter en plasmaboll framför alla som står på depåmuren och tittar. Man går i depå och kopplar bort den brända motorn för att kunna halta imål.
Peter har i sin fight med Tork fått ett rejält framhjulssläpp och genat lite över en sandfålla. Teamchef Morris knappar nervöst med sin tefefon och funderar på vad som hänt när Peter är borta några sekunder för länge.
Vi ser att Torks hoj går långsamt nu mot slutet av racet, dom har dränerat mycket av sina batterier i figthen mot Peter som går om och tar målflaggan som sexa!
Tydligen firar skåningarna i teamet med att ha lustiga hattar på sig.
Teamchefen får äran att köra hojen tillbaka till tältet (iförd Spansk skyddsutrustning)...
...medan Peter funderar på vad han ska köra nästa år för att ha en chans på pallen.
TTXGPs damer Jenny Tinmouth och Jennifer Bromme.
Och till slut en gruppbild. Är det bara jag som tycker det ser kul ut att "pokalen"s placering är lite
?
BTW: Tack vare SBRACS så sänkte Peter sin bästa varvtid med ytterligare 0,6 sekunder, motorerna höll och batterierna hade mer kvar än väntat efter målflaggan. En seger bara det. Och en öl till till Peter förstås.
Stort tack till alla teammedlemmar som gjort detta möjligt, Peter och Annie Seel som kört, Morris som kläckte den galna idén att dra igång teamet, Tim som hjälpte till i Albacete, BC som klippte plåt och hjälpte oss hem med hojen Och sist men inte minst Åsa Löwner
som tog bilderna och gjorde denna rapport möjlig!Bonustävling: Vad säger Peter (6:a) till Jenny (3:a) på den här bilden tagen efter racet. och vad tänker Jenny?
Ett fint pris i form av en provkörning av vår Mavizen vid lämpligt tillfälle utlovas vinnaren!
Last edited:
