Sladdfantomen
Kör så det ryker...
- Gick med
- 18 Dec 2008
- Ort
- Hemma såklart!!!
- Hoj
- Honda CB 500 Four -72(såld), KTM 990 SMR -09 (såld), KTM 690 SMC -08 (såld)
Till minne av min dotter Alicia
- Thread starter Swedie
- Start date
Kyrkratta
Medlem
Tiden läker inte alla sår, men hon finns för alltid i era hjärtan och på det sättet lever hon. Kram //Carl
Fint uttryckt av dig, även i våra hjärtan på sätt och vis,
Matte Johansson
Medlem
Nicco
hojstyling.se
nosense
MilleOnAir
2Wheeldrive
Nu kör vi!
Richthofen
_-//Richthofen\\-_
Tack fått höra från ett antal att man gjorde rätt i att skriva. Det är ju rätt privat att skriva om något sådant här. Jag tror det i slutändan kan göra något gott att vara öppen med vad som hänt och känslor. Börjar snart känna mig redo att gå till en blodbuss eller ställe där man lämnar blod!
Det har snart gått 4 veckor och var vid graven igen igår och man inser känslor ändras. I början var känslorna snudd okontrollerbara, speciellt dagarna efteråt, sedan 'kontrollerbara' och nu gör det mest ont att tänka på det. Det blir istället en klump i halsen av närheten till där hon ligger. Bara skriva om den känslan vattnar ögonen.
Det kommer aldrig gå över och det vill jag inte. Man får lära sig leva med att man alltid kommer sakna en bit av sig själv. Det här ordet: "aldrig" ... att aldrig få se henne igen.
hur jobbigt det än var med hennes handikapp och sjukdom i 8.5 år så var det ens liv.
Nu är man ensam, solo (sen 1.5 år iofs) och 1 barn varannan vecka. Det nya som är och blir svårt är att faktiskt förändra sitt liv helt till normalt, då många lever som jag gör nu. Till att gå vidare. Kanske göra något man inte kunnat på länge för att man alltid behövt vara nära ett sjukhus. När det var vi, så kom vi aldrig iväg på semester som familj för man behövde alltid ha närhet till specialvård. Det innebar inga flygresor. Längst bort vi var, var Gotland... och det skedde 1 gång. Tufft liv, men ingen ånger. Varit en otrolig period att förändras, och se på mycket väldigt annorlunda.
Lämnar nog tråden kvar som minne för mig själv, för att inte glömma.
fått höra från ett antal att man gjorde rätt i att skriva. Det är ju rätt privat att skriva om något sådant här. Jag tror det i slutändan kan göra något gott att vara öppen med vad som hänt och känslor. Börjar snart känna mig redo att gå till en blodbuss eller ställe där man lämnar blod! Det har snart gått 4 veckor och var vid graven igen igår och man inser känslor ändras. I början var känslorna snudd okontrollerbara, speciellt dagarna efteråt, sedan 'kontrollerbara' och nu gör det mest ont att tänka på det. Det blir istället en klump i halsen av närheten till där hon ligger. Bara skriva om den känslan vattnar ögonen.
Det kommer aldrig gå över och det vill jag inte. Man får lära sig leva med att man alltid kommer sakna en bit av sig själv. Det här ordet: "aldrig" ... att aldrig få se henne igen.
hur jobbigt det än var med hennes handikapp och sjukdom i 8.5 år så var det ens liv. Nu är man ensam, solo (sen 1.5 år iofs) och 1 barn varannan vecka. Det nya som är och blir svårt är att faktiskt förändra sitt liv helt till normalt, då många lever som jag gör nu. Till att gå vidare. Kanske göra något man inte kunnat på länge för att man alltid behövt vara nära ett sjukhus. När det var vi, så kom vi aldrig iväg på semester som familj för man behövde alltid ha närhet till specialvård. Det innebar inga flygresor. Längst bort vi var, var Gotland... och det skedde 1 gång. Tufft liv, men ingen ånger. Varit en otrolig period att förändras, och se på mycket väldigt annorlunda.
Lämnar nog tråden kvar som minne för mig själv, för att inte glömma.
Fordon
Gudomlig sporthojare
Beklagar sorgen
El Presidente
2 Stripes Mc
Pelle
Musteridirektör
