HEJ!
För en gångs skull kommer här en rapport som inte handlar om mina tillkortakommanden som räserförare, märkligt nog.
Efter den storslagna succén på KM2 på Sviestad fattade jag det inte så svåra beslutet att inte köra mer i år, utan istället rida på confidence-vågen som ett nytt PB ändå ger.
Jag ändrade mig nästan när jag insåg att vädret skulle vara bra hela helgen, plus att jag faktiskt varit där och kört i augusti. Som tur är ändrade jag mig inte, vilket gjorde SM-finalhelgen till en mycket avsalappnad historia. För mig.
Fyfan jävla skit-sege upplevde det nog annorlunda, dock. Förutom att han inte anmälde sig förrän det var lite försent, så stötte han på patrull i form av att batteriet i husvagnen hade exploderat. Det upptäckte han på torsdagen, dagen före avresa.
Anledningen till detta var att ventilationsslangen legat klämd, åsså lite underhållsladdning på det. Batterisyra gör inte underverk för en redan halvmurken husvagn, men det gjorde ingen större skillnad.
Fredag, avresedag:
Jag åkte till jobbet i vanlig ordning på morgonkvisten. Gjorde ungefär vad jag borde, internetraggade och surfade fejjan och sporthoj. Stack iväg och åt lunch, en gigantisk kebabrulle. Jag försökte anpassa tiden för matintag lagom för att tiden för restproduktutsläpp skulle inträffa före avresa.
Fyfan jävla skit-sege hade sagt att vi skulle börja lasta vid ett. Döm om min förvåning när han faktiskt var på plats redan fjorton minuter i. Vi började proppa in saker i hans brittiska dragbil och i husvagnen. Redskapet för kappkörning fick sin sedvanliga plats frampå husvagnen. Detta för att alla vi passerar (ja, eller alla som passerar oss) ska kunna njuta av kolfiberkåporna och magnesiumhjulen.
Efter ett vältajmat meditativt ögonblick (okej, tjugo minuter) kom vi iväg vid tvåtiden. Fyfanjävla skitsege gnällde om att Frihamnen kanske var den sämsta platsen i hela världen rent trafikmässigt. Jag försökte förklara att Stockholm är en dålig plats rent trafikmässigt, men han vidhöll envist att just Frihamnen var sämst. Jaja, bara att hålla med så hans humör inte störtdök än värre.
Fyfan jävla skit-sege är alltid fylld av prestationsångest inför såna här tillställningar. Det gläder mig naturligtvis ofantligt.
Jag kan inte nog beskriva hur mycket jag hatar att åka bil långt. Det är nästan okej om jag får köra. Måste jag sitta bredvid i en brittisk bil med husvagn påkopplad är det snudd på outhärdligt. Jag kan inte twittra eller fejsboka, för då blir jag åksjuk direkt.Konstigt nog blir jag inte det om jag kör och samtidigt twittrar eller fejsbokar. Vet inte vad det beror på.
Efter mycken vånda rullade vi slutligen in genom grindarna på Mantorp.
Efter att ha undersökt tillgänglighet på el och en bra depåplats gav vi upp och tog en plats i depåns slumområde. Det märkliga var att det faktiskt fortfarande var dagsljus. Lyckas man få upp tältet i dagsljus borde man faktiskt fatta att nånting är på väg käpprätt åt fanders.
Som tur är försurades tillvaron lite av ett ideligt gnisslande av elgitarrer från ett tält innehållande människor från Sveriges framstjärt, vilket gjorde att jag kanske anade att det skulle kunna vara straff nog för att vara ute i god tid.
Efter att hela tältet med mekplats och hospitalitylounge var färdigt åkte vi för att skaffa mat. Fyfan jävla skit-sege var sugen på Sibyllaburgare, vilket varje by med självaktning borde kunna prestera. Mantorp är uppenbarligen en by utan självaktning, för vi hittade ingen sibylla. Vi hittade i princip ingenting. Vi åkte in mot "centrum", men måste ha blinkat för vi missade hela skiten. Ny plan gjordes upp och vi styrde kosan mot Mjölby istället. Det liknade det vi kallar by betydligt mer och de hade faktiskt Burger King, McDonald's OCH Max på precis samma ställe. Vi valde Max, eftersom de brukar kunna prestera nånting som trots allt liknar mat.
Väl tillbaka i depån gick vi ett lojt varv i den synnerligen oorganiserade depån och gick sen tillbaka till husvagnen för att sova. Med öronproppar, för allas trevnad.
Lördag, race day 1:
Vaknar 05:38 med bara ena öronproppen i. Hör att det faktiskt inte regnar, vilket bara det är lite av en skräll. En titt ut genom fönstret visade att det inte spelade nån större roll, för allt var blött ändå.
Dimmigt så in i helvetet. En snabbkoll på twitter berättade att Sleven var på väg till Mantorp. Den galne mannen hade studsat upp i arla morgonstund för att komma och bistå med glada tillrop, mekhjälp, choklad och bullar. Landortsfolk är så vänliga! Jag hann inte mer än läsa det på twitter förrän han dök upp utanför husvagnen i sin franska "bil". Han satte genast igång med att tanka, beordra och ifrågasätta. Perfekt, då behövde jag inte ta ansvar längre.
För att bidra lite till spänningen hade teamklockan lite problem att faktiskt visa korrekt tid. Som tur är gick den före, vilket gjorde betydligt mindre än vad motsatsen hade gjort. Fy fan jävla skit-sege skickades ut på kval på regndäck, eftersom det var allt annat än torrt såvitt vi kunde se. Naturligtvis var det fel. De snabbaste körde runt på slicks, och Bridgestoneregndäcken gillade inte alls mittemellanförhållandena.
Fyfan jävla skit-sege hade fått klara direktiv att hålla sig i de första två leden, eftersom han alltid startar så jävla illa ändå. Ju längre fram desto mindre dålig placering in i första sväng, var tanken. Han slutade nia och gnälld över att hojen kändes slö och att alla passerade som ett möte. Detta avfärdades naturligtvis som lama ursäkter.
Efter lite irrande och mekande och Kelda Amazing Asparagus med kräftstjärtar blev det så småningom dags för rejs. Fyfan jävla skit-sege hanterar stressen och pressen genom att må illa och gå på muggen. Här är han just tillbaka, men fortfarande akut bajsnödig:
Mek-crewet hade fyllt i en noga kalkylerad mängd petroelumdestillat och skjutsade ut fyfan jävla skit-sege till start, nu på slicks och i finfina förhållanden. Perfekt tajmat såklart, han kom ut lite mitt i skocken som for iväg på sighting lap. När man startar från nionde ruta behöver man i princip bara passera de som står på femte och första startplats, vilket inte borde vara några problem. Fyfan jävla skit-sege hade fått instruktioner att göra en demonstart och runda hela fältet på yttern genom första böj. Provstarten och warm up lap fullföljdes och nu var det skarpt läge. Lamporna tändes, hölls ganska länge och slocknade sedan. Fyfan jävla skit-sege reagerade perfekt, och satte fart i exakt rätt ögonblick.
Tyvärr stannade han upp när kopplingen (ja, eller hur?) högg, och fick ta ett nytt tag. I vanlig ordning en ganska crap start, vilket i och för sig inte var oväntat. Efter att ha svajat på allt mellan sist och tionde slutade han tolva. Tolva? TOLVA?! Vi åker inte till östergötland för mediokra resultat. Helvetet.
För en gångs skull kommer här en rapport som inte handlar om mina tillkortakommanden som räserförare, märkligt nog.
Efter den storslagna succén på KM2 på Sviestad fattade jag det inte så svåra beslutet att inte köra mer i år, utan istället rida på confidence-vågen som ett nytt PB ändå ger.
Jag ändrade mig nästan när jag insåg att vädret skulle vara bra hela helgen, plus att jag faktiskt varit där och kört i augusti. Som tur är ändrade jag mig inte, vilket gjorde SM-finalhelgen till en mycket avsalappnad historia. För mig.
Fyfan jävla skit-sege upplevde det nog annorlunda, dock. Förutom att han inte anmälde sig förrän det var lite försent, så stötte han på patrull i form av att batteriet i husvagnen hade exploderat. Det upptäckte han på torsdagen, dagen före avresa.
Anledningen till detta var att ventilationsslangen legat klämd, åsså lite underhållsladdning på det. Batterisyra gör inte underverk för en redan halvmurken husvagn, men det gjorde ingen större skillnad.
Fredag, avresedag:
Jag åkte till jobbet i vanlig ordning på morgonkvisten. Gjorde ungefär vad jag borde, internetraggade och surfade fejjan och sporthoj. Stack iväg och åt lunch, en gigantisk kebabrulle. Jag försökte anpassa tiden för matintag lagom för att tiden för restproduktutsläpp skulle inträffa före avresa.
Fyfan jävla skit-sege hade sagt att vi skulle börja lasta vid ett. Döm om min förvåning när han faktiskt var på plats redan fjorton minuter i. Vi började proppa in saker i hans brittiska dragbil och i husvagnen. Redskapet för kappkörning fick sin sedvanliga plats frampå husvagnen. Detta för att alla vi passerar (ja, eller alla som passerar oss) ska kunna njuta av kolfiberkåporna och magnesiumhjulen.
Efter ett vältajmat meditativt ögonblick (okej, tjugo minuter) kom vi iväg vid tvåtiden. Fyfanjävla skitsege gnällde om att Frihamnen kanske var den sämsta platsen i hela världen rent trafikmässigt. Jag försökte förklara att Stockholm är en dålig plats rent trafikmässigt, men han vidhöll envist att just Frihamnen var sämst. Jaja, bara att hålla med så hans humör inte störtdök än värre.
Fyfan jävla skit-sege är alltid fylld av prestationsångest inför såna här tillställningar. Det gläder mig naturligtvis ofantligt.
Jag kan inte nog beskriva hur mycket jag hatar att åka bil långt. Det är nästan okej om jag får köra. Måste jag sitta bredvid i en brittisk bil med husvagn påkopplad är det snudd på outhärdligt. Jag kan inte twittra eller fejsboka, för då blir jag åksjuk direkt.Konstigt nog blir jag inte det om jag kör och samtidigt twittrar eller fejsbokar. Vet inte vad det beror på.
Efter mycken vånda rullade vi slutligen in genom grindarna på Mantorp.
Efter att ha undersökt tillgänglighet på el och en bra depåplats gav vi upp och tog en plats i depåns slumområde. Det märkliga var att det faktiskt fortfarande var dagsljus. Lyckas man få upp tältet i dagsljus borde man faktiskt fatta att nånting är på väg käpprätt åt fanders.
Som tur är försurades tillvaron lite av ett ideligt gnisslande av elgitarrer från ett tält innehållande människor från Sveriges framstjärt, vilket gjorde att jag kanske anade att det skulle kunna vara straff nog för att vara ute i god tid.
Efter att hela tältet med mekplats och hospitalitylounge var färdigt åkte vi för att skaffa mat. Fyfan jävla skit-sege var sugen på Sibyllaburgare, vilket varje by med självaktning borde kunna prestera. Mantorp är uppenbarligen en by utan självaktning, för vi hittade ingen sibylla. Vi hittade i princip ingenting. Vi åkte in mot "centrum", men måste ha blinkat för vi missade hela skiten. Ny plan gjordes upp och vi styrde kosan mot Mjölby istället. Det liknade det vi kallar by betydligt mer och de hade faktiskt Burger King, McDonald's OCH Max på precis samma ställe. Vi valde Max, eftersom de brukar kunna prestera nånting som trots allt liknar mat.
Väl tillbaka i depån gick vi ett lojt varv i den synnerligen oorganiserade depån och gick sen tillbaka till husvagnen för att sova. Med öronproppar, för allas trevnad.
Lördag, race day 1:
Vaknar 05:38 med bara ena öronproppen i. Hör att det faktiskt inte regnar, vilket bara det är lite av en skräll. En titt ut genom fönstret visade att det inte spelade nån större roll, för allt var blött ändå.
Dimmigt så in i helvetet. En snabbkoll på twitter berättade att Sleven var på väg till Mantorp. Den galne mannen hade studsat upp i arla morgonstund för att komma och bistå med glada tillrop, mekhjälp, choklad och bullar. Landortsfolk är så vänliga! Jag hann inte mer än läsa det på twitter förrän han dök upp utanför husvagnen i sin franska "bil". Han satte genast igång med att tanka, beordra och ifrågasätta. Perfekt, då behövde jag inte ta ansvar längre.
För att bidra lite till spänningen hade teamklockan lite problem att faktiskt visa korrekt tid. Som tur är gick den före, vilket gjorde betydligt mindre än vad motsatsen hade gjort. Fy fan jävla skit-sege skickades ut på kval på regndäck, eftersom det var allt annat än torrt såvitt vi kunde se. Naturligtvis var det fel. De snabbaste körde runt på slicks, och Bridgestoneregndäcken gillade inte alls mittemellanförhållandena.
Fyfan jävla skit-sege hade fått klara direktiv att hålla sig i de första två leden, eftersom han alltid startar så jävla illa ändå. Ju längre fram desto mindre dålig placering in i första sväng, var tanken. Han slutade nia och gnälld över att hojen kändes slö och att alla passerade som ett möte. Detta avfärdades naturligtvis som lama ursäkter.
Efter lite irrande och mekande och Kelda Amazing Asparagus med kräftstjärtar blev det så småningom dags för rejs. Fyfan jävla skit-sege hanterar stressen och pressen genom att må illa och gå på muggen. Här är han just tillbaka, men fortfarande akut bajsnödig:
Mek-crewet hade fyllt i en noga kalkylerad mängd petroelumdestillat och skjutsade ut fyfan jävla skit-sege till start, nu på slicks och i finfina förhållanden. Perfekt tajmat såklart, han kom ut lite mitt i skocken som for iväg på sighting lap. När man startar från nionde ruta behöver man i princip bara passera de som står på femte och första startplats, vilket inte borde vara några problem. Fyfan jävla skit-sege hade fått instruktioner att göra en demonstart och runda hela fältet på yttern genom första böj. Provstarten och warm up lap fullföljdes och nu var det skarpt läge. Lamporna tändes, hölls ganska länge och slocknade sedan. Fyfan jävla skit-sege reagerade perfekt, och satte fart i exakt rätt ögonblick.
Tyvärr stannade han upp när kopplingen (ja, eller hur?) högg, och fick ta ett nytt tag. I vanlig ordning en ganska crap start, vilket i och för sig inte var oväntat. Efter att ha svajat på allt mellan sist och tionde slutade han tolva. Tolva? TOLVA?! Vi åker inte till östergötland för mediokra resultat. Helvetet.
