Är det allmänt filosoferande och åsiktslallande man helst ägnar sig åt, så ska man inte samtidigt vara politiker. Då får man i stället starta en blogg eller söka jobb på lämplig ledarsida.
Således: förstå politikens villkor och agera därefter. Få något uträttat. Ta steg – små eller stora – i rätt riktning.
Eller sitt i ett hörn med färggranna plakat och skrik slagord.
Nått framgångar
Sverigedemokraterna är ett reformistiskt, politiskt parti. Vi agerar pragmatiskt och realpolitiskt för att föra vårt land i rätt riktning. Det har vi gjort under hela vår tid i riksdagen och det har varit en avgörande förutsättning för våra framgångar.
Under våra tre första mandatperioder i riksdagen kunde vi, med tålamod och ihärdighet, påverka svensk politik på djupet. Vi ritade om den politiska kartan och lyckades till slut flytta både debatten och de gamla partierna till vår planhalva. Det är en enorm framgång.
Under vår fjärde mandatperiod fick vi formellt inflytande som stödparti till en borgerlig regering. Vi kunde omsätta delar av vår politik till lagar och förordningar. Vi hade stort inflytande över statens finanser och de ekonomiska prioriteringarna.
Det är ännu en enorm framgång.
Hade någon för bara femton år sedan sagt att vi skulle lyckas uppnå allt detta så hade denne sannolikt blivit utskrattad och kallad tokig. Inte bara av politiska motståndare till Sverigedemokraterna, utan säkert också av en stor del av vår rörelse.
Den här framgången har inte kommit från ingenstans. Den är ett resultat av en politisk förståelse, noggrann avvägning mellan krav och eftergifter samt, inte minst, en tydlig avgränsning mellan vad som är politik och vad som inte är det.
Det som en del människor under de senaste fyra åren har haft, och fortfarande har, svårt att förhålla sig till, är att 20 procent av rösterna alltså inte räcker för att få igenom 100 procent av sin politik. Så ser verkligheten ut, den går inte att blunda för om man vill bli tagen på allvar.
Två alternativ
För att få någonting alls uträttat krävs förhandlingar och kompromisser med andra partier. Man måste kunna räkna till 175 mandat i riksdagen för att få igenom sina förslag. Det måste man förhålla sig till om man vill förstå och tycka saker i partipolitikens värld.
Om man då, som var fallet för SD under den föregående mandatperioden, saknar lite drygt 100 mandat för att nå upp till majoritet, så har man två alternativ:
Antingen söker man, genom förhandling, stöd hos så många som krävs för majoritet, med den naturliga konsekvensen att det egna förslaget utsätts för kompromisser och följaktligen inte blir precis så bra som man själv hade önskat om man hade egen majoritet. Man får ge och ta, prioritera och ibland acceptera att det man faktiskt lyckas åstadkomma är betydligt mindre än det man från början hade velat.
Eller så struntar man i det politiska hantverket, lajvar att man har egen majoritet, håller brandtal i riksdagens talarstol och berömmer sig själv för vilka fantastiska åsikter och principer man står upp för. Detta med följden att man inte får igenom en enda stavelse från sitt förslag, och de 80 procent som utgör resten av riksdagen får fritt spelrum att fortsätta föra landet i fel riktning.
Det senare alternativet kan säkert kännas tillfredsställande för den som sätter den egna självbilden och de personliga principerna främst. Man har inte kompromissat, inte behövt ge vika en tum, inte behövt förklara varför resultatet blev något annat än det man hade önskat sig.
Men vad har man åstadkommit? Inte ett förbannat dugg.
Aldrig rått tveksamhet
För mig har det aldrig rått någon som helst tveksamhet kring vilken av dessa vägar som SD ska välja. Det måste vara viktigare att steg tas i rätt riktning än att de gamla partierna tillåts fortsätta att förstöra Sverige. Varje positiv förändring – om så bara på marginalen – är bättre än ingen alls.
Det är nämligen det som är alternativet: ingen förändring alls – eller till och med fortsatt försämring.
Det är inte att överge sina principer. Det är att ta ansvar för att de faktiskt ska kunna få genomslag i verkligheten. En kompromiss är inte ett mål i sig, men den kan vara ett nödvändigt medel för att nå dit man vill.
Jag har varit engagerad i Sverigedemokraterna i hela mitt vuxna liv, drygt 31 år. Det är faktiskt längre än de allra flesta. Under hela denna tid har jag arbetat utifrån övertygelsen att vårt uppdrag är att förändra Sverige, inte att sitta vid sidan av och berömma oss själva för hur rätt vi tycker.
Jag har sett partiet växa från en närmast obetydlig politisk rörelse till att bli en av Sveriges största politiska krafter. Det har inte skett genom att vi suttit i varsitt hörn och förfäktat våra personliga uppfattningar, utan genom att vi steg för steg har byggt ett politiskt parti som kunnat vinna väljarnas förtroende och till slut också omsätta sin politik i verkliga beslut.
Extremt provocerande
Det är mot den bakgrunden extremt provocerande när egocentriska, självutnämnda idéväktare moraliserar över detta och anser sig både vara och veta bättre. Människor som med tvärsäkerhet förklarar att vi har kompromissat för mycket, att vi är för försiktiga eller att vi borde överge grundläggande delar av vår ideologi till förmån för deras egna högtravande principer.
Ärligt talat, vad fan har ni själva åstadkommit?
Sverigedemokraternas resa har hittills varit både lång och krokig, men den har tagit oss en bra bit på vägen. Min ambition är att resan ska fortsätta i samma riktning, mot att vara Sveriges dominerande politiska kraft under åtskilliga decennier framåt.
Det förutsätter att vi fortsätter vara en tydlig, inkluderande rörelse som på riktigt strävar efter att laga det som de gamla partierna har förstört. En rörelse som står stadigt i sin nationalistiska grundsyn och i övertygelsen om värdet av en stark nationell gemenskap, men som samtidigt förstår att politiken handlar om att åstadkomma verkliga resultat.
Vi ska ha högt i tak och kunna föra en öppen idédebatt. Men vi ska också vara ett politiskt parti, med en tydlig ideologisk grund och med företrädare som förstår sitt uppdrag. Öppenhet betyder inte att varje personlig uppfattning ska kunna upphöjas till partiets politik, lika lite som pragmatism betyder att vi ska överge våra grundläggande värderingar.
Vill man vara med på den resan, så ska man stå bakom de grundläggande värderingar som kommer till uttryck i vårt principprogram. Och man ska förstå att politikens uppgift är att förändra verkligheten, inte att erbjuda en arena för personligt principrytteri.
Annars får man kliva av, eller bli avslängd.
Av Jimmie Åkesson (SD)
partiledare
