Det var en rolig dag, men framför allt, lärorik, på mer än ett sätt... Första passet, andra varvet, kör om några personer i en långsammare grupp, ska göra en omkörning till.
Man fick inte ”bromsa om” andra deltagare inför en kurva så jag laddar på på en liten raksträcka. Dock svänger det lite till vänster där även på "raksträckan", detta i kombination med att jag håller rejält avstånd till föraren jag kör om till höger, gör att jag i alldeles för hög fart hamnar alldeles för nära dikeskanten…
Jag stelnar till för ett ögonblick, driver ut, och inser att jag kommer att köra av banan. Arlanda TT är ingen ”vanlig” bana, kör man av så är det som att köra av på vilken landsväg som helst, förutom på ca 20 % av bansträckningen där det finns lite avkörningszon. Jag kör ner i diket och är helt säker på att jag kommer att krascha… och att det kommer att göra j*vligt ont.
Jag fick både rätt och fel. Jag kraschade faktiskt inte, fråga mig inte hur. Jag kör på en grushög som ligger i diket, farten ligger på kanske 60-70. Hojen måste ha varit en halv meter upp i luften och jag en halvmeter ovanför hojen, men jag släpper aldrig styret... Jag landar på hojen samtidigt som den fjädrar tillbaka, det gör j*vulskt ont i framför allt ryggen.
Jag studsar okontrollerat tillbaka in på banan och fortsätter rakt över till andra sidan bankanten och ner i diket på andra sidan, där jag får stopp på hojen… Jag ställer den på stödet och lägger mig ner i smärtor bredvid hojen.
Jag är helt säker på att dagen är slut. Har jag inte slagit mig för mycket för att fortsätta så måste hojen vara för sönderslagen för att kunna fortsätta. Ingen bra början på dagen… jag förbannar mig själv hur jag kan vara så jäkla klantig… incidenten hade ju aldrig inträffat om jag bara hade väntat med omkörningen.
Det tar inte mer än en minut innan ambulansen och ”träningsledningen” är på plats. När man ligger där och har j*kligt ont så är det en väldig trygghet att ha professionell personal runt sig som vet exakt vad dom ska göra. Jag åker ambulans tillbaka till depån, en av amulansmännen frågar lite rutinfrågor, om jag har ont någonstans osv.
Ledningen föreslår att jag ska hoppa över nästa pass för att få ner adrenalinnivån, jag har inget emot det… när dom andra i min grupp åker ut funderar jag på att åka hem. Men samtidigt tänker jag att jag har pröjsat 1800 och tagit ledigt från jobbet. Sist men inte minst, jag vill inte sluta dagen med att vara rädd för banan/hojen... Hojen hade faktiskt också klarat sig utmärkt – inte en repa!
Så jag är med på nästa pass och cruisar runt, jag kommer på mig själv med att sitta och tänka i var och varannan kurva att ”här skulle det göra ont att köra av”… Inför nästa pass säger jag till mig själv att åka ut och ha roligt, att tänka på spårval istället för följderna av en eventuell avkörning… Det hjälpte mycket och sista passet känns riktigt bra (hade två fotpinnsskrap - på ställen där det fanns avåkningszon
).
Så vad har jag lärt mig?
1. Att aldrig chansa under en omkörning (både på bana och landsväg)…
2. Kolla att ambulans finns bokat till ban eventet
3. Att köra med (större) marginal på banor som inte har avkörningszoner
4. Säkerställa att olycksfallförsäkringen täcker bandagar (vilket min gör)…
Längtar redan till nästa kurs!
