Så har då även jag varit utsatt för den mötande vänstersvängande intet ont anande lördagsbilisten med tankarna på annat håll...liksom jag!
På väg hem för att visa upp hojen för eventuell försäljning, ligger på skapligt (med mina mått mätt, kanske inte med era...
) på en 70-väg jag känner väl till. Ser att en mötande Golf en bit bort blinkar vänster och ska svänga över min sida av vägen. Brukar vara noga med ett förbereda mig på det värsta i sådana sammanhang men denna gång är jag lite för snabb med att bestämma mig för att bilen nog ser mig och nog väntar - icke!
Lagom tills jag tagit beslutet och vrider på igen svänger bilen.
Jag hinner inte ens tänka...hänger mig på båda bromsarna (FEL!), känner att bakhjulet låser sig och bakänden börjar glida ut.
(Eller, känner förresten, allt gick av sig själv, var inte medveten om vad jag gjorde innan situationen var över, det var inte heller förrän då hjärtat accelererade.)
Släpper bromsen bak helt och lite fram (RÄTT!), min fantastiska VFR (från 1991!) rätar sammetslent upp sig utan några som helst våldsamheter och jag inser konstigt nog blixtsnabbt att att kombinationen en liten riktningsförändring + bilens förflyttning kommer att räcka med ganska god marginal och hinner titta in i bilen (jag säger ju att det gick fort med mina mått).
På förarplatsen sitter en kvinna som inte ens verkar ha sett mig, tittar bara lugnt inåt den lilla grusvägen som är bilens mål, men på passagerarsidan! En flicka på kanske 10-12 år med uppspärrade ögon och öppen mun med näsan nästan platt tryckt mot sidorutan. Inget tvivel om att HON har sett mig i alla fall.
Situationen är över och jag jag inser vad som precis har hänt.
Hjärtat börjar bulta, lättnaden sköljer över mig och jag kan inte hjälpa att jag börjar tokle. Le åt att jag gjort allt fel till en början - det var definitivt jag som låste bakhjulet i 100+ på landsväg - men att någon annan löste situationen med, som jag ser på det efteråt, glans - det var inte medvetna aktioner från min sida som redde upp det hela. Le åt att jag fortfarande hade möjlighet att sälja hojen som hoj (jaja, ni får kalla den ngt annat) och inte som skrot. Le åt min nya erfarenhet. Le åt att jag kan spela match idag. Le åt att jag lever.
Kör friskt men var försiktiga, det kan inte nog understrykas.
Och nej, hojen blev inte såld, men spekulanten är fortfarande intresserad.
/Z, leende
På väg hem för att visa upp hojen för eventuell försäljning, ligger på skapligt (med mina mått mätt, kanske inte med era...
) på en 70-väg jag känner väl till. Ser att en mötande Golf en bit bort blinkar vänster och ska svänga över min sida av vägen. Brukar vara noga med ett förbereda mig på det värsta i sådana sammanhang men denna gång är jag lite för snabb med att bestämma mig för att bilen nog ser mig och nog väntar - icke!Lagom tills jag tagit beslutet och vrider på igen svänger bilen.
Jag hinner inte ens tänka...hänger mig på båda bromsarna (FEL!), känner att bakhjulet låser sig och bakänden börjar glida ut.
(Eller, känner förresten, allt gick av sig själv, var inte medveten om vad jag gjorde innan situationen var över, det var inte heller förrän då hjärtat accelererade.)
Släpper bromsen bak helt och lite fram (RÄTT!), min fantastiska VFR (från 1991!) rätar sammetslent upp sig utan några som helst våldsamheter och jag inser konstigt nog blixtsnabbt att att kombinationen en liten riktningsförändring + bilens förflyttning kommer att räcka med ganska god marginal och hinner titta in i bilen (jag säger ju att det gick fort med mina mått).
På förarplatsen sitter en kvinna som inte ens verkar ha sett mig, tittar bara lugnt inåt den lilla grusvägen som är bilens mål, men på passagerarsidan! En flicka på kanske 10-12 år med uppspärrade ögon och öppen mun med näsan nästan platt tryckt mot sidorutan. Inget tvivel om att HON har sett mig i alla fall.
Situationen är över och jag jag inser vad som precis har hänt.
Hjärtat börjar bulta, lättnaden sköljer över mig och jag kan inte hjälpa att jag börjar tokle. Le åt att jag gjort allt fel till en början - det var definitivt jag som låste bakhjulet i 100+ på landsväg - men att någon annan löste situationen med, som jag ser på det efteråt, glans - det var inte medvetna aktioner från min sida som redde upp det hela. Le åt att jag fortfarande hade möjlighet att sälja hojen som hoj (jaja, ni får kalla den ngt annat) och inte som skrot. Le åt min nya erfarenhet. Le åt att jag kan spela match idag. Le åt att jag lever.
Kör friskt men var försiktiga, det kan inte nog understrykas.
Och nej, hojen blev inte såld, men spekulanten är fortfarande intresserad.
/Z, leende
