Specialmotivering ur propen:
21 §
Paragrafen rör sekretess inom kriminalvården.
Gällande rätt: i fråga om handlingssekretess 12 § SekrL samt i fråga om
Prop 1979/80:2 Del A s 219
tystnadsplikt 16 § instruktionen (1964:628) för övervakningsnämnderna, 33 § kungörelsen (1964:632) med vissa bestämmelser om vård i frihet av dem som dömts till påföljd för brott, 16 § instruktionen (1965:633) för de centrala nämnderna inom kriminalvården och 35 § instruktionen (1974:555) för kriminalvårdsverket
Promemorieförslaget: 8 kap. 20 §
Gällande regler om tystnadsplikt inom kriminalvården avser allmänt enskilds personliga förhållanden. Handlingssekretessen är i förhållande härtill så till vida begränsad som den omfattar endast inom kriminalvården upprättade handlingar, bortsett från uppgifter som har tillförts kriminalvårdsstyrelsens register inom RI-systemet (12 § fjärde stycket SekrL).
Enligt promemorian bör en gemensam sekretessregel till skydd för enskilda som behandlas inom kriminalvården tillgodose två huvudintressen. Det ena intresset är att ingenting bör lämnas ut till utomstående angående klienterna som kan försvåra deras rehabilitering. Från denna synpunkt anses det angeläget att såvitt möjligt hemlighålla bl.a. vad klienten har dömts för och påföljden. Att uppgifter härom återfinns i handling som är offentlig på annat håll, t.ex. vid domstol, bör inte leda till annan bedömning. Kontrollen över att rättskipningen bedrivs korrekt kan utövas vid domstolarna med stöd av där gällande, långtgående offentlighet.
Däremot är det enligt promemorian angeläget att beslut inom kriminalvården som närmare bestämmer omfattning och innehåll i en ådömd påföljd blir tillgängliga för offentligheten. Detta är det andra intresse som bör tillgodoses vid sekretessregelns utformning. Särskilt den slutna kriminalvården bör vara underkastad offentlig insyn till stöd för kontroll och allmän debatt kring kriminalpolitikens mål och medel.
Med utgångspunkt i dessa överväganden föreslås i promemorian som huvudregel att sekretess inom kriminalvården skall gälla för uppgifter om klienternas person, om röjande kan antas lända till men för klienten eller närstående. Också fara för den personliga säkerheten - för t.ex. intagen eller vårdare - bör leda till sekretess. Regeln skall inte hindra att kriminalvårdspersonalen tar kontakt med utomstående för att hjälpa en klient, men därvid bör iakttas största möjliga diskretion angående dennes bakgrund. Den föreslagna regeln omfattar också till kriminalvårdsmyndighet inkomna handlingar, t.ex. domar.
Sekretessen tar enligt promemorieförslaget sikte på den som har dömts att undergå kriminalvård - vare sig det är fråga om vård i anstalt eller i frihet. Formuleringen ger sekretesskydd bl.a. i ärenden om uppskov med verkställighet. Även uppgifter i ärenden om åtgärder mot samhällsfarlig asocialitet omfattas av skyddet. Den som är häktad skyddas genom bestämmelserna i 10 kap. 19 § promemorieförslaget.
I promemorieförslaget görs en reservation för beslut av de centrala nämnderna inom kriminalvården och av övervakningsnämnd. Detta stämmer med gällande rätt. Undantaget från sekretessen föreslås emellertid
Prop 1979/80:2 Del A s 220
för framtiden gälla också beslut av kriminalvårdsstyrelsen och beslut som i annat fall fattas enligt gällande lagstiftning om kriminalvård i anstalt, f.n. lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (ändrad senast 1976:506). Beslut om tillämpningen av denna lag fattas i vissa fall av övervakningsnämnd eller central nämnd och i övriga fall av kriminalvårdsstyrelsen. Regeringen kan dock förordna om överföring till tjänsteman inom kriminalvården av övervakningsnämnds befogenhet och, med vissa undantag, av kriminalvårdsstyrelsens befogenhet (jfr kungörelsen /1974:248/ med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen / 1974:203/ om kriminalvård i anstalt /omtryckt 1977: 1143/). Beslut enligt lagen kan avse sådant som anstaltsplacering, avskiljande av intagen från andra intagna, granskning av brev, permissioner och disciplinär bestraffning. Den föreslagna regeln medför också offentlighet för kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. (ändrad senast 1976:375).
Enligt 2 kap. 10 § promemorieförslaget (14 kap. 4 § departementsförslaget) gäller sekretess till förmån för enskild inte i förhållande till denne och kan helt eller delvis efterges av honom. Enligt promemorian bör det inte komma i fråga att under hänvisning enbart till en intagens eget bästa undanhålla honom t.ex. hans behandlingsjournal. Något undantag från 2 kap. 10 § promemorieförslaget föreslås därför inte. Journalen kan däremot hållas hemlig också för den som avses därmed, om det skulle kunna innebära fara för annans säkerhet att innehållet lämnas ut. I sådant fall är det den vars säkerhet är i fara som skyddas av sekretessen. Ingår handlingen i ärende med den intagne som part, krävs emellertid särskilt starka skäl för att sekretessen skall kunna upprätthållas mot honom(2 kap. 12 § promemorieförslaget, jfr 14 kap. 5 § departementsförslaget). Den intagne anses dock inte vara part i ett ärende bara därför att han är föremål för kriminalvård.
I huvudsak har förslaget inte mött någon kritik under remissbehandlingen, och departementsförslaget överensstämmer i stort sett med promemorieförslaget.
Liksom i promemorieförslaget uppställs som huvudregel att sekretess skall gälla inom kriminalvården för uppgift om klients personliga förhållanden, om det kan antas att denne eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Även t.ex. en dom av allmän domstol kan vara sekretessbelagd enligt denna huvudregel. Detta är i och för sig ingen nyhet. Redan gällande rätt innebär att uppgifter som är tillgängliga hos allmän domstol kan vara hemliga när de finns hos annan myndighet. Även uppgifter i det centrala kriminalvårdsregistret faller under huvudregeln. Detta hindrar inte att det kan vara lämpligt att man författningsreglerar uppgiftslämnandet myndigheter emellan såvitt angår uppgifter i registret. Denna fråga får övervägas under följdlagstiftningsarbetet.
På samma sätt som i promemorieförslaget skyddas, förutom den intagne som en viss uppgift rör och hans närstående, också andra intagna, vårdare och andra personer vilkas personliga säkerhet skulle kunna sättas i fara om en
Prop 1979/80:2 Del A s 221
uppgift lämnas ut. Skaderekvisitet i den del som skyddar den senare personkretsen har utformats med 7 kap. 6 § departementsförslaget som förebild. Detta innebär att fara för också annat allvarligt men än våld kan vara grund för sekretess.
Varken promemorieförslaget eller departementsförslaget upptar någon särskild regel om vilken myndighet som prövar fråga om utlämnande av uppgift till enskild. På denna punkt föreligger en avvikelse från gällande rätt. Enligt 12 § SekrL skall utlämnandefråga prövas av kriminalvårdsstyrelsen, såvitt angår handling hos myndighet inom kriminalvården. Denna ordning, som infördes när den tidigare gällande absoluta handlingssekretessen den 1 januari 1978 ersattes av en sekretess med skaderekvisit, har visat sig medföra vissa praktiska svårigheter och har därför inte behållits i den nya sekretesslagen.
