När man gör något man upplever som stort vill man berätta om det för hela världen. Viljan att dela med sig och ta del av glädje och smärta är något som gör oss till människor, det är m a o naturligt att berätta för mamma att man ska börja köra RR. Det gjorde jag också, men hon delade inte min glädje, hon började gråta. Alla andra, vänner och kolleger, jag berättade det för trodde att jag skulle börja med Cross, Speedvay eller Enduro. Ingen visste då och få vet fortfarande vad det är jag håller på med. Vadå köra motorcykel på asfaltsbana? Bästa nu-ska-jag-försöka-förklara-för-den-här-heta-tjejen-vad-jag-gör-för-något står Gulsnabbtrajja för. Eter en utläggning på tio minuter på en bar frågar tjejen; "Behöver ni raka benen då?". Hon trodde Johan körde långlopp med trampcykel som i Tour de France.
Nu för tiden pratar jag bara RR med andra aktiva, avdankade eller insatta personer. Det blir enklare och roligare så. Du slipper sitta och förklara för andra som under tiden du förklarar börjar se ut som fågelholkar. Istället kan dela med dig och ta del av genuin glädje. Det är därför tävlingar och träningar blir så speciella tillfällen. Det är som för en religiös att gå till bibelskolan. Man får under en kort stund uppleva, dela med sig och ta del av något som man finner vara meningsfullt. Det är i högsta grad mänskligt och mycket tillfredsställande. Tycker du att det verkar vara kul med RR ska du börja köra. Så enkelt är det. Berätta inte för släkt och vänner, de kommer aldrig att förstå och kommer aldrig att kunna dela din glädje.