Ooookej, då var det dags igen.
Nu slutar det snart vara kul att läsa mitt skit antagligen, men det måste ut så här är rapporten.
Jag körde ju B-rejs förrförra helgen, men blev distraherad av allt och körde inte själva tävlingen på söndagen. Alltså var jag ett rejs kort och var således tvungen att försöka ta igen det med att köra KM en tisdagkväll i september.
Jag började min dag med att åka till jobbet okristligt tidigt. Jobbade som bara jag kan, otroligt flitigt och så. Jag laddade upp med Biff Stroganoff och en liter Fun Light Appear för att få max energi och minimalt med slagg såsom socker i kroppen.
Vid lunch började det krypa i mig, så jag var tvungen att börja lasta. När det var klart passade jag på att lossa också, if you know what I mean. Man kan ju inte dra runt på massa dödvikt när det är rejs.
Jag kom iväg från Frihamnen fem över ett. Det var lite sent, eftersom jag tänkt vara på plats i depån 15.00. Det brukar ju gå att lösa med en tyngre fot, så jag gjorde mitt bästa. Jag var kissnödig redan när jag kom till E4-an, men jag tänkte inte låta en kisspaus förstöra mitt sköna flow. Jag hade kört in sju minuter på ankomsttiden redan halvvägs enligt GPS-en, så stärkt av den framgången stod jag på.
Strax före Nyköping var det lite småpanik. Den där litern sockerfri saft kanske inte var en så god idé, trots allt. Jag bet ihop. Strax före Kolmården började det sippra urin ur porerna i pannan, men jag tajmade alltid omkörningar precis vid polisens kontrollplatser, så ett kisstopp var dessvärre omöjligt.
Sittandes i en märklig ställning för att förhindra en blöt olycka kom jag så fram till avfarten mot Linghem. Där kom jag ikapp Alstergrenarna, och jag ville ju vara först så jag tänkte försöka hålla mig. Det skulle aldrig funka, insåg jag och stannade kort därefter vid en kohage och sprang ur bilen, över ett dike och släppte på flödet. Jag hann öppna gylfen och allting, så allt var i sin ordning. Jag kissade i vad som kändes som tio minuter. Skönt. Kossorna i hagen tittade intresserat på. Tyvärr var jag inte så bra skymd just där jag stod, så ungefär tjugofem bilister fick njuta av mitt urinerande. Jag vill passa på att be om ursäkt för mitt offentliga urinerande, men det var fan panik.
Sen stod jag på mot banan. Jag hamnade bakom en Fiat innehållande en minimono med nummer 66 och jag antog att han förmodligen skulle till Sviestad han med. Jag tog min speciella väg till Sviestad igen. Där alla svänger höger åkte jag rakt fram för att komma till banan bakvägen så att säga. Detta var ett ödesdigert beslut. När jag kom fram till det utbyggda vägnätet vid industriområdet satt en flock kajor på vägen. I Stockholm, där jag kommer ifrån, flyttar kajor alltid på sig. I Linköping verkar de inte ha den flyktreaktionen riktigt lika djupt rotad. De flesta valde att flyga ut åt sidorna. Jag antar att de var inflyttade stockholmare. En annan valde att flyga åt samma håll som jag var på väg. Säkert infödd. Han lyckades inte få upp farten ordentligt så han försvann in under bilen och avslutade sitt liv med en duns mot transportsponsorns Merca Sprinter.
Eftersom jag är en försiktig kille så var jag tvungen att stanna och kolla så kajan inte satt utsmetad i grillen eller hängde i nån kardanaxel eller krängningshämmare. Det gjorde han inte. Då vågade jag åka vidare in i depån utan risk för att nån skulle säga "do har foogel!". Den som inte begriper vad jag menar måste kolla här.
En smula fördröjd vid ankomsten kände jag mig lite stressad och rev av anmälan skitfort och började tjata på Håkan att han skulle besiktiga min hoj. Han tyckte inte att det var lika bråttom som jag, men efter en stund var det gjort. Jag gjorde en missräkning med tillgänglig skarvsladdlängd och fick omfördela fordonsspridningen lite för att flytta hojen närmare sladdänden. Man måste ju ha ström till sina lånade däckvärmare, you know.
Eftersom hojen var klar sen tidigare uteblivet rejs, så behövde jag inte ens tanka. Jag varmkörde lite lamt. Jag pumpgasade knappt. Även i det här fallet vill jag passa på att be om ursäkt till alla som väntade sig en vacker tvåtaktsymfoni, men blev snuvade på godiset.
Sen var det kval. Nu jävlar skulle jag sätta alla på plats. Or not. Det blev not. Jag tog i så det smakade konstigt i munnen, men det hjälpte ju inte. Efter tio minuter eller så gick en husabergmotoriserad hoj sönder ut ur esset. Rödflagg. Alla åkte in och jag knödde mig in mot monitorn för att kolla på mina sexor. Monitorn visade fel såklart. Att jag alltid ska ha sån otur med elektroniska ting. Det verkar alltid vara typ en och en halv sekund det felar också. Märkligt.
De släppte ut oss igen och jag tog återigen i så jag blev öm. Samma ansträngning gav samma resultat igen. Dåligt. Tursamt nog höll jag fast vid att vara snabbaste Aprilia i alla fall. Man ska leta efter ljusglimtarna i mörkret, annars blir man självmordsbenägen och det är inte bra.
Jag har haft lite problem med att få däcken att funka på min hoj, så på inrådan av däckmärkets expert hade jag sänkt kalltrycket 0,2 bar. Det kanske hade funkat om man kört fort och hårt nog för att få upp tempen och därmed trycket i däcket. Jag kör inte särskilt fort eller hårt så det kändes mest svajigt. Jag bestämde mig för att höja trycket lite. Jag frågade Torkel om han hade en kompressor, men det hade han inte. Han hade en jävligt factory fotpump som jag fick låna. Den låg i originalförpackning, väldigt väl emballerad. Jag fick lite ångest när det sprätte loss små plastbitar när jag packade upp den. Pumpade upp ett hekto och spenderade sen tio minuter med att försöka få ner allting i lådan igen. Om det är oreda i din fotpumpkartong vill jag passa på att be om ursäkt, Torkel. Jag tror det blev rätt till slut. Tack för lånet.
Sen var det äntligen REJS! Jag har inte vett att bli nervös, mer åt spänt förväntansfullhållet. Jag var först ut i rondellen och cirkulerade lite där. Ingen annan dök upp så jag åkte tillbaka in i depån och tomvarvade lite för att entusiasmera de andra. Det funkade för då dök Macco-Marcus, Håkan och Torkel upp. Håkan körde på bakhjulet mellan depån och rondellen. Jag funderade på att lämna in en protest, men eftersom han besiktigade min hoj så geschwint så fick det vara.
Efter en kort stunds stillestånd fick vi åka ut på banan. Jag ville inte vara sämre än Håkan och tänkte dra en fet jävla uiili ut på banan. Jag gasade och kopplade och hade mig. Framhjulet lättade faktiskt, men inte så att nån märkte det. Vilket fiasko. Vi kom runt från sightingvarvet och ställde upp. Jag hade sjunde startruta, vilket aldrig kan vara bra. Man vill ju helst stå till höger på banan, och allra helst längst fram. Där stod nu minimonon, följd av Calle Thorsell och rakt framför mig stod Macco på sin traktor-SV. På fjärde ruta var det tomt. Svårt att komma till start med hål i motorn, kanske. I mitt led stod Torkel på femte, Håkan på sjätte, jag på sjunde som sagt och till vänster om mig Kobbe på Alxs barilla.
Björn E var fjärilskille och släppte iväg oss på warmupvarv. Jag gjorde en halvkissig start och laddade så hårt jag vågade runt. Sen rullade vi in på griden igen. Nu var det blodigt allvar. Jag hade ettan i och startvarv redan när jag stannade, men insåg att jag nog kunde lugna mig lite. Det är svårt med självbehärskningen ibland. Efter en kort stunds väntan tog Björn ner flaggan och pekade på lampan. Jag kände för hundrade gången att ettan verkligen var i och höll startvarv igen. Lampan tändes och hela världen utom just lampan försvann. Sen slocknade lampan och jag gjorde i vanlig ordning en hyfsad start. En av sakerna jag kom på att jag tyckte var knepig är att jag tar esset på tvåan. I starten här så skulle jag ha behövt växla till trean, men kom mig inte för att göra det. Jag inbillade mig att det skulle ta för lång tid eller nåt. Eller så var jag helt enkelt blockerad mentalt. Jag åkte lååångt på tvåan med ilsket blixtrande växlingslampa. Dåligt, för då hann Kobbe ikapp. Han kom förbi på innern i vänstern, men jag tänkte fanimig inte släppa förbi honom så jag låg kvar. Sen går det ju då dessvärre åt höger, och han var lite före. Han började klämma mig och min kaxighet försvann jättefort. Jag backade av lite, men Kobbe i sin tur tog ett redigt tag i gasen och sladdade. Jag såg min chans och gav STÅLET på insidan. Jag kom förbi som om han hade parkerat och övervägde att ge honom den internationella handsignalen, men vågade inte släppa styret. Lätt panikslagen över att han kanske kunde vara nära vågade jag inte titta bakåt utan körde så fort jag kunde, dvs inte särskilt. Ett varv senare kom Torkel förbi i esset. 125-räser ser ut att vara kul. Från utsidan ser det ut som att ingen ansträngning krävs, men det är säkert skitsvårt.
Sen blev det rätt ensamt. Jag har ingen koll på återstående antal varv när jag kör, så jag håller i så mycket jag törs. Dvs inte särskilt. Jag varvade n00bsen och Kunkel. När jag passerade Kunkel tänkte jag att han säkert skulle bli impad om jag poserade lite, så jag satte mig på kutsen Simoncelli-style och försökte få in armbågarna framför knäna. Helt bortkastat visade det sig senare, eftersom han inte noterat det. Nåja. Ut ur Sviestadböjen såg jag Björn i ögonvrån med en flagga, och jag insåg att det snart var slut. Mycket riktigt, nästa varv blev jag avflaggad. Jag hade ingen aning om vilken plats jag kommit på eftersom jag inte sett nån annan på länge. Jag försökte uiiila ut ur Torparn också, men därav blev intet. Måste kanske köpa en fet raggarhoj och köra Råcky eller så, enbart för att kunna uiila.
Det visade sig att jag blev sexa. Jag gick i mål tjugo sekunder bakom Håkan och med ungefär ett varv tillgodo bakåt till sjuan. Hrrm. Jag måste börja köra fortare ELLER långsammare så det blir mer kul.
Calle Thorsell vann, minimonomannen tvåa och Macco-Marcus trea. Torkel fyra, Håkan femma och jag sexa. Placeringarna efter är oväsentliga. =)
Sen var det sexhundra. Jörgen Andersson vann efter en hård kamp med Andreas Wedell. Exciting.
Sen var det tusen. Fredde Watz vann och Kjell Bornemo trillade så det blev rödflagg.
Sen var det prisutdelning och efter det var det hemgång. Sege ringde och sa att han suttit och stirrat på mylaps.com hela kvällen och varit djupt avundsjuk. Det kan han ha!
Han kritiserade mina tider också. Jävel.
Well, som vanligt var det sjukt jävla askul och jag kan rekommendera det till alla. Dessutom borde vi köra KM varje tisdag, tycker jag. Det är så jävlarns mycket roligare när det är tävling. Har ni uppfattat det nu, LMS RR-sektion? Rejs varje tisdag! Do it!
Till nästa år ska jag försöka mig på 125GP. Det blir nog en barnlek. Vi ses då!
Nu ska jag arbeta. Hej då från mig.
Nu slutar det snart vara kul att läsa mitt skit antagligen, men det måste ut så här är rapporten.
Jag körde ju B-rejs förrförra helgen, men blev distraherad av allt och körde inte själva tävlingen på söndagen. Alltså var jag ett rejs kort och var således tvungen att försöka ta igen det med att köra KM en tisdagkväll i september.
Jag började min dag med att åka till jobbet okristligt tidigt. Jobbade som bara jag kan, otroligt flitigt och så. Jag laddade upp med Biff Stroganoff och en liter Fun Light Appear för att få max energi och minimalt med slagg såsom socker i kroppen.
Vid lunch började det krypa i mig, så jag var tvungen att börja lasta. När det var klart passade jag på att lossa också, if you know what I mean. Man kan ju inte dra runt på massa dödvikt när det är rejs.
Jag kom iväg från Frihamnen fem över ett. Det var lite sent, eftersom jag tänkt vara på plats i depån 15.00. Det brukar ju gå att lösa med en tyngre fot, så jag gjorde mitt bästa. Jag var kissnödig redan när jag kom till E4-an, men jag tänkte inte låta en kisspaus förstöra mitt sköna flow. Jag hade kört in sju minuter på ankomsttiden redan halvvägs enligt GPS-en, så stärkt av den framgången stod jag på.
Strax före Nyköping var det lite småpanik. Den där litern sockerfri saft kanske inte var en så god idé, trots allt. Jag bet ihop. Strax före Kolmården började det sippra urin ur porerna i pannan, men jag tajmade alltid omkörningar precis vid polisens kontrollplatser, så ett kisstopp var dessvärre omöjligt.
Sittandes i en märklig ställning för att förhindra en blöt olycka kom jag så fram till avfarten mot Linghem. Där kom jag ikapp Alstergrenarna, och jag ville ju vara först så jag tänkte försöka hålla mig. Det skulle aldrig funka, insåg jag och stannade kort därefter vid en kohage och sprang ur bilen, över ett dike och släppte på flödet. Jag hann öppna gylfen och allting, så allt var i sin ordning. Jag kissade i vad som kändes som tio minuter. Skönt. Kossorna i hagen tittade intresserat på. Tyvärr var jag inte så bra skymd just där jag stod, så ungefär tjugofem bilister fick njuta av mitt urinerande. Jag vill passa på att be om ursäkt för mitt offentliga urinerande, men det var fan panik.
Sen stod jag på mot banan. Jag hamnade bakom en Fiat innehållande en minimono med nummer 66 och jag antog att han förmodligen skulle till Sviestad han med. Jag tog min speciella väg till Sviestad igen. Där alla svänger höger åkte jag rakt fram för att komma till banan bakvägen så att säga. Detta var ett ödesdigert beslut. När jag kom fram till det utbyggda vägnätet vid industriområdet satt en flock kajor på vägen. I Stockholm, där jag kommer ifrån, flyttar kajor alltid på sig. I Linköping verkar de inte ha den flyktreaktionen riktigt lika djupt rotad. De flesta valde att flyga ut åt sidorna. Jag antar att de var inflyttade stockholmare. En annan valde att flyga åt samma håll som jag var på väg. Säkert infödd. Han lyckades inte få upp farten ordentligt så han försvann in under bilen och avslutade sitt liv med en duns mot transportsponsorns Merca Sprinter.
Eftersom jag är en försiktig kille så var jag tvungen att stanna och kolla så kajan inte satt utsmetad i grillen eller hängde i nån kardanaxel eller krängningshämmare. Det gjorde han inte. Då vågade jag åka vidare in i depån utan risk för att nån skulle säga "do har foogel!". Den som inte begriper vad jag menar måste kolla här.
En smula fördröjd vid ankomsten kände jag mig lite stressad och rev av anmälan skitfort och började tjata på Håkan att han skulle besiktiga min hoj. Han tyckte inte att det var lika bråttom som jag, men efter en stund var det gjort. Jag gjorde en missräkning med tillgänglig skarvsladdlängd och fick omfördela fordonsspridningen lite för att flytta hojen närmare sladdänden. Man måste ju ha ström till sina lånade däckvärmare, you know.
Eftersom hojen var klar sen tidigare uteblivet rejs, så behövde jag inte ens tanka. Jag varmkörde lite lamt. Jag pumpgasade knappt. Även i det här fallet vill jag passa på att be om ursäkt till alla som väntade sig en vacker tvåtaktsymfoni, men blev snuvade på godiset.
Sen var det kval. Nu jävlar skulle jag sätta alla på plats. Or not. Det blev not. Jag tog i så det smakade konstigt i munnen, men det hjälpte ju inte. Efter tio minuter eller så gick en husabergmotoriserad hoj sönder ut ur esset. Rödflagg. Alla åkte in och jag knödde mig in mot monitorn för att kolla på mina sexor. Monitorn visade fel såklart. Att jag alltid ska ha sån otur med elektroniska ting. Det verkar alltid vara typ en och en halv sekund det felar också. Märkligt.
De släppte ut oss igen och jag tog återigen i så jag blev öm. Samma ansträngning gav samma resultat igen. Dåligt. Tursamt nog höll jag fast vid att vara snabbaste Aprilia i alla fall. Man ska leta efter ljusglimtarna i mörkret, annars blir man självmordsbenägen och det är inte bra.
Jag har haft lite problem med att få däcken att funka på min hoj, så på inrådan av däckmärkets expert hade jag sänkt kalltrycket 0,2 bar. Det kanske hade funkat om man kört fort och hårt nog för att få upp tempen och därmed trycket i däcket. Jag kör inte särskilt fort eller hårt så det kändes mest svajigt. Jag bestämde mig för att höja trycket lite. Jag frågade Torkel om han hade en kompressor, men det hade han inte. Han hade en jävligt factory fotpump som jag fick låna. Den låg i originalförpackning, väldigt väl emballerad. Jag fick lite ångest när det sprätte loss små plastbitar när jag packade upp den. Pumpade upp ett hekto och spenderade sen tio minuter med att försöka få ner allting i lådan igen. Om det är oreda i din fotpumpkartong vill jag passa på att be om ursäkt, Torkel. Jag tror det blev rätt till slut. Tack för lånet.
Sen var det äntligen REJS! Jag har inte vett att bli nervös, mer åt spänt förväntansfullhållet. Jag var först ut i rondellen och cirkulerade lite där. Ingen annan dök upp så jag åkte tillbaka in i depån och tomvarvade lite för att entusiasmera de andra. Det funkade för då dök Macco-Marcus, Håkan och Torkel upp. Håkan körde på bakhjulet mellan depån och rondellen. Jag funderade på att lämna in en protest, men eftersom han besiktigade min hoj så geschwint så fick det vara.
Efter en kort stunds stillestånd fick vi åka ut på banan. Jag ville inte vara sämre än Håkan och tänkte dra en fet jävla uiili ut på banan. Jag gasade och kopplade och hade mig. Framhjulet lättade faktiskt, men inte så att nån märkte det. Vilket fiasko. Vi kom runt från sightingvarvet och ställde upp. Jag hade sjunde startruta, vilket aldrig kan vara bra. Man vill ju helst stå till höger på banan, och allra helst längst fram. Där stod nu minimonon, följd av Calle Thorsell och rakt framför mig stod Macco på sin traktor-SV. På fjärde ruta var det tomt. Svårt att komma till start med hål i motorn, kanske. I mitt led stod Torkel på femte, Håkan på sjätte, jag på sjunde som sagt och till vänster om mig Kobbe på Alxs barilla.
Björn E var fjärilskille och släppte iväg oss på warmupvarv. Jag gjorde en halvkissig start och laddade så hårt jag vågade runt. Sen rullade vi in på griden igen. Nu var det blodigt allvar. Jag hade ettan i och startvarv redan när jag stannade, men insåg att jag nog kunde lugna mig lite. Det är svårt med självbehärskningen ibland. Efter en kort stunds väntan tog Björn ner flaggan och pekade på lampan. Jag kände för hundrade gången att ettan verkligen var i och höll startvarv igen. Lampan tändes och hela världen utom just lampan försvann. Sen slocknade lampan och jag gjorde i vanlig ordning en hyfsad start. En av sakerna jag kom på att jag tyckte var knepig är att jag tar esset på tvåan. I starten här så skulle jag ha behövt växla till trean, men kom mig inte för att göra det. Jag inbillade mig att det skulle ta för lång tid eller nåt. Eller så var jag helt enkelt blockerad mentalt. Jag åkte lååångt på tvåan med ilsket blixtrande växlingslampa. Dåligt, för då hann Kobbe ikapp. Han kom förbi på innern i vänstern, men jag tänkte fanimig inte släppa förbi honom så jag låg kvar. Sen går det ju då dessvärre åt höger, och han var lite före. Han började klämma mig och min kaxighet försvann jättefort. Jag backade av lite, men Kobbe i sin tur tog ett redigt tag i gasen och sladdade. Jag såg min chans och gav STÅLET på insidan. Jag kom förbi som om han hade parkerat och övervägde att ge honom den internationella handsignalen, men vågade inte släppa styret. Lätt panikslagen över att han kanske kunde vara nära vågade jag inte titta bakåt utan körde så fort jag kunde, dvs inte särskilt. Ett varv senare kom Torkel förbi i esset. 125-räser ser ut att vara kul. Från utsidan ser det ut som att ingen ansträngning krävs, men det är säkert skitsvårt.
Sen blev det rätt ensamt. Jag har ingen koll på återstående antal varv när jag kör, så jag håller i så mycket jag törs. Dvs inte särskilt. Jag varvade n00bsen och Kunkel. När jag passerade Kunkel tänkte jag att han säkert skulle bli impad om jag poserade lite, så jag satte mig på kutsen Simoncelli-style och försökte få in armbågarna framför knäna. Helt bortkastat visade det sig senare, eftersom han inte noterat det. Nåja. Ut ur Sviestadböjen såg jag Björn i ögonvrån med en flagga, och jag insåg att det snart var slut. Mycket riktigt, nästa varv blev jag avflaggad. Jag hade ingen aning om vilken plats jag kommit på eftersom jag inte sett nån annan på länge. Jag försökte uiiila ut ur Torparn också, men därav blev intet. Måste kanske köpa en fet raggarhoj och köra Råcky eller så, enbart för att kunna uiila.
Det visade sig att jag blev sexa. Jag gick i mål tjugo sekunder bakom Håkan och med ungefär ett varv tillgodo bakåt till sjuan. Hrrm. Jag måste börja köra fortare ELLER långsammare så det blir mer kul.
Calle Thorsell vann, minimonomannen tvåa och Macco-Marcus trea. Torkel fyra, Håkan femma och jag sexa. Placeringarna efter är oväsentliga. =)
Sen var det sexhundra. Jörgen Andersson vann efter en hård kamp med Andreas Wedell. Exciting.
Sen var det tusen. Fredde Watz vann och Kjell Bornemo trillade så det blev rödflagg.
Sen var det prisutdelning och efter det var det hemgång. Sege ringde och sa att han suttit och stirrat på mylaps.com hela kvällen och varit djupt avundsjuk. Det kan han ha!
Han kritiserade mina tider också. Jävel.
Well, som vanligt var det sjukt jävla askul och jag kan rekommendera det till alla. Dessutom borde vi köra KM varje tisdag, tycker jag. Det är så jävlarns mycket roligare när det är tävling. Har ni uppfattat det nu, LMS RR-sektion? Rejs varje tisdag! Do it!
Till nästa år ska jag försöka mig på 125GP. Det blir nog en barnlek. Vi ses då!
Nu ska jag arbeta. Hej då från mig.
Bara att bromsa senare och gasa mer, problem solved.
