Undertitel: Hur man sabbar värdet på en hoj på mindre än 6 timmar
Denna resa började i kaosets tecken. Med enbart tre dagar kvar fick jag byta lager på vårt nya framhjul för de på momentum inköpte lagren funkade inte. Två dagar kvar fick jag reda på att vår tankutrustning inte skulle vara klar. En dag kvar så klippte jag sönder orginaltanken för snabbare tankning, bytte lager, jagade bromsbelägg, sökte nya clips för att hålla fast bensinslangen vid pumpen samt försökte undgå att få migrän. PERFEKT uppladdning
På fredagskvällen bar det så av. Vi saknade bultarna som skulle hålla bromsskivorna, men efter ett samtal till KGK där de fick lista alla sina återförsäljare, och ungefär 9 samtal till olika firmor, lyckades jag få tag på 12 av 15 bultar. Jaja, det går nog. I bilen satt Jag, Elsa, Johan och Jocke. Jocke är världens bästa bilförare, därav har han rätten att instruera alla andra hur de skall köra. ”Byt fil”. ”Kör där”. ”Akta där nu”. ”De där funkar inte” osv. Eftersom jag är ett hav av harmoni så förklarade jag med kärlek i rösten hur rätt han hade och applicerade hans råd….. eller inte.
I rejsbussen satt Robban och Alexandra. De hade ungefär två timmars försprång på oss. Detta för att hämta bultar samt att få jobba hårt med att slå upp tält. Gött med slavar!
I Audin satt mekanikerstaben. Da shit, som ungjävlarna säger. Där var Dea, Tjoffe och Campar. Starclassic hade någon fånig ursäkt om att vara bortbjuden jadi jada. Oh well.
Tillsammans var vi – TEAM EVIL ON DA MADDA FAKKING ROAD!(tm)
Efter ankomst vid banan och ett kort konstaterande att bromsbultarna faktiskt passade (wohooo!) så pallrade vi oss iväg till stugbyn där vi skulle tryna. Väl där möttes vi av ett gäng drängfulla skåningar som roade sig med att byta nycklar på de stugor vi skulle ha samt att hetsa inför morgondagen. ”Vie aärrr Skeeetasnabba! Di gaår som en rakeeeeeet!”. Johan, den quislingen, satte sig omedelbart ner med en öl i näven och började tolka. ”Jag tror de säger något om att Bajamajaräcern går snabbt, och att förarna är i tip top shape. Jag tror även Mr. K vill ha dig, din katt samt din fru i sin säng, men det kan även vara att han vill ha en kitkat på en äng. Det är en märklig form av Danska som pratas här”.
Själv tog jag min fru till sängs och lägrade henne med min mammut till åderpåle. Alternativt sa min fru till mig ”GÅ OCH LÄGG DIG”, och jag fick pallra mig isängs. Vilket som nu låter bäst.
Lördagens morgon var gråmulen, men dock lovande. Det hade inte regnat (förutom på BEÄMVEEEN, som hade en lokal regnskur på 4*3 meter) och även om regnet hängde i luften var vi optimistiska. Detta skulle bli skitbra!
När det väl var dags för kval var det fortfarande torrt och eftersom vi stressmekat lite så gick jag ut först på kalla däck för att bygga förutsättningar till teamets kungar – Johan och Robso. En 1.50 tillät jag mig innan jag skyndade mig i depån och konstaterade att hojen gick på framhjulet in i böjen vid hårda inbromsningar. Lite skruvande och råd från The God Himself, Mr Christer Miiniin, och vips så var hojen kanon igen. Johan drog till med en 1.43 på kvalet och vips så startade vi på 14:e plats. HURRA FÖR OSS!
Planen var att Johan skulle ta starten, Robert andra stinten och jag den sista. Alla var taggade som hundar! När starten gick (dvs flaggan som ingen såg, förutom någon vilse jävel som började springa) bröt helvetet lös. Vi hade, helt i stil med våra andra förberedelser, inte tränat starter. För Johans del innebar det att han inte kunde hålla inne kopplingen och nå startknappen (som vi har på vänster sida) samtidigt. Vi kom iväg som 20 man ungefär, men Johan tog snabbt tillbaka det genom att efter första varvet vara 18:e, 2:a 16:e, 3:e 13 och 4:e tolfte. Eftersom Johan har sprintlopp i blodet var han tvungen att köra en 1.41 för att se om det gick, och det gjorde det ju. Han höll sedan en stadig 1.42-1.43 resten av rejset. Efter 45 minuter var det Ambulans på banan och vips så var det bytesdags. Robert gav sig ut, skrikandes sina förfäders stridsrop ”Köttbullar för faaaan”. Med en 1.43 som bästa och 1.44-1.45 som snitt så gick det riktigt bra. Vi låg nu kring 10 plats (med en 7:e som bästa) och fajtades. Helt plötsligt kommer Robert in – handtaget hade vridit sig. Johan gillar att bryta, och JÄVLAR vad han bröt! Efter lite fulmeck så var det ut igen på 27:e plats, men Robert tog sig ner till 14:e relativt fort. Efter 1.45 minuter var det min tur. Jag började kring 1.50 för att sedan lalla omkring kring 48 med 47.6 som bäst. Efter 45 minuter får jag ett litet släpp från bakhjulet. Ingen fara – det håller utan problem i 15 minuter till. Tre kurvor senare händer följande: Nerlägg, skall just gå på gas, ”Hopp”, och ett släpp. Sedan simmade jag på marken. Min första tanke var – va fan, blev jag just påkörd?!, för att i nästa sekund duck för en annan hoj som kom farandes i horisontalläge. Reste upp hojen, la i ettan och körde in i depå. Skador: Inga andra än repor (trodde vi) samt vänster fotpinne som var nerslipad till cirka 2 cm kvar. ”RO HIT MED EN PLÅNBOK!”, skrek jag samtidigt som jag började remma till Greven, som säljer sina prylar på varje ERF. Kommer tillbaka efter några minuter och ser hur fästet för bobinen också är av, då vi får använda en planka för att byta hjul. Nöden är uppfinningens moder. Nåja, nog om det. Johan upp på hojen och ut. Efter några minuter kom han in igen. ”Kopplingen tar i kåpan – det slirar bara!”. Snabbmeck, och sedan var det ut igen. Tiderna låg fint kring 1.43-1.45. I detta läge var jag sur på mig själv. Elsa bekräftade att jag inte blev påkörd, utan la mig helt ”frivilligt”, och hojen bakom sympatiklotade”. Fan också! Idiot! Sopa! Superlativen haglade inte, om vi säger så. Nåja, iväg och bli kontrollerad av läkaren (”mår du bra?” ”Japp”, ”Ok då. Ut och kör”. Lätt plätt).
Efter ytterligare en knapp timme går Johan i depån och Robert går ut. Själv knallar jag iväg till tornet för att titta på våra tider.
1.46
1.45
1.46
……
…..
….
Hallå? Borde han inte komma nu? Nu börjar vi tappa platser. Va faan? NÄMEN, nu går han i depå?!
Det visade sig att Robert i någon form av kamratskap beslutat sig för att lägga hojen på höger sida. Sedärja. Det läcker olja! Så roligt.
Nu vill jag ge en eloge till våra eminenta mekaniker. På 15 minuter så fick de hojen i körbart skick igen. Jävlar vad det revs och slets. Hojen började nu se ut som hej kom och hjälp mig, men va fan. Den funkade. Jag hoppade på hojen och ut och köra. 3 lugna varv, och sedan började jag gasa. Hojen kändes fin. Går ut på raksträckan. 270. 280. Dags att bromsa. Det händer – inte mycket. AAAAAAHHHH!!!!! Nita bakbromsen, ner med alla jävla växlar, låt slirkopplingen jobba och be till gud. Jag hade så pass mycket bromsverkan att jag fick stopp på skiten, men så fort som jag tog den kurvan har jag nog ALDRIG gjort förut. Kör i depån, det visade sig att slangen till bromskoppen läckte och drog in luft. Och ja, jag var rädd. Så jääääääävla rädd.
Johan gav sig nu ut igen och körde gudabenådat. Efter 30 minuter kom han in och lämnade över. Orken tog slut (inte konstigt, han har kört mest av oss alla!). Jag tog sista stinten. 30 minuter kvar. Inga problem. Krashen satt kvar i skallen och bromsen litade jag inte på så tempot var sådär. När det var 20 minuter kvar började framdäcket kasa. Ordentligt! Fan också. Kommer jag ta mig i mål? Körde i 2 minuters tempo och det kasade tamigtusan överallt. Tog tillsist målflagga och var glad att bara komma i mål.
Väl i depån så var vi muntra i alla fall. Efter en noggrann kontroll av framhjulet visade det sig att frambromsen låst sig och skälet till kasningarna var att det bromsades kraftigt hela tiden. Spännande faktiskt
Vi kan dock konstatera följande.
1: 66 minuter i depån vinner man inga rejs på.
2: Vi har potential att komma någonstans mellan 10-15 plats med detta årets uppställning. Mycket glädjande!
3: Det är fett med rejsing (och dyrt
)
Nu skall vi bara fixa hojen, testa den på Gotland Ring och sedan är det dags för nästa rejs. Falkenberg. En bana man borde ha en 600cc på. Ingen vila någonstans. Joooobbigt
Tack går ut till:
Dea, Campar, Tjoffe, Jocke – Vilket slit! Vilken kanoninsats! Ni är guld värda!
Elsa & Alexandra: Snyggast i depån. Våra paparlyflickor.
Johan & Robso: Tjockisar! Kör fortare!
Alla som kom och hälsade på och hejade: TACK! Det värmde överallt! Vi lovar bättre fight nästa gång.
/Farbror Freppa
Ps. Eftersom jag skall försöka vara en god kombatant så vill jag i alla fall säga grattis till Team Granit – Erat första ERF är nu avklarat. Det kan bara bli bättre. Surt på allt strul med hojen, men skönt för oss med tanke på alla tråkningar. Hade ni kommit före oss hade vi varit tvungna att döda er. Nästa gång blir det fajt igen. Och Mick: Jävlar vad jag skall göra Rossis på dig!
Team Radical Riders Racing, och GSXR1100R. 1 till oss, 0 till er. MUHAHAHAHAHAHAHA!
Denna resa började i kaosets tecken. Med enbart tre dagar kvar fick jag byta lager på vårt nya framhjul för de på momentum inköpte lagren funkade inte. Två dagar kvar fick jag reda på att vår tankutrustning inte skulle vara klar. En dag kvar så klippte jag sönder orginaltanken för snabbare tankning, bytte lager, jagade bromsbelägg, sökte nya clips för att hålla fast bensinslangen vid pumpen samt försökte undgå att få migrän. PERFEKT uppladdning
På fredagskvällen bar det så av. Vi saknade bultarna som skulle hålla bromsskivorna, men efter ett samtal till KGK där de fick lista alla sina återförsäljare, och ungefär 9 samtal till olika firmor, lyckades jag få tag på 12 av 15 bultar. Jaja, det går nog. I bilen satt Jag, Elsa, Johan och Jocke. Jocke är världens bästa bilförare, därav har han rätten att instruera alla andra hur de skall köra. ”Byt fil”. ”Kör där”. ”Akta där nu”. ”De där funkar inte” osv. Eftersom jag är ett hav av harmoni så förklarade jag med kärlek i rösten hur rätt han hade och applicerade hans råd….. eller inte.
I rejsbussen satt Robban och Alexandra. De hade ungefär två timmars försprång på oss. Detta för att hämta bultar samt att få jobba hårt med att slå upp tält. Gött med slavar!
I Audin satt mekanikerstaben. Da shit, som ungjävlarna säger. Där var Dea, Tjoffe och Campar. Starclassic hade någon fånig ursäkt om att vara bortbjuden jadi jada. Oh well.
Tillsammans var vi – TEAM EVIL ON DA MADDA FAKKING ROAD!(tm)
Efter ankomst vid banan och ett kort konstaterande att bromsbultarna faktiskt passade (wohooo!) så pallrade vi oss iväg till stugbyn där vi skulle tryna. Väl där möttes vi av ett gäng drängfulla skåningar som roade sig med att byta nycklar på de stugor vi skulle ha samt att hetsa inför morgondagen. ”Vie aärrr Skeeetasnabba! Di gaår som en rakeeeeeet!”. Johan, den quislingen, satte sig omedelbart ner med en öl i näven och började tolka. ”Jag tror de säger något om att Bajamajaräcern går snabbt, och att förarna är i tip top shape. Jag tror även Mr. K vill ha dig, din katt samt din fru i sin säng, men det kan även vara att han vill ha en kitkat på en äng. Det är en märklig form av Danska som pratas här”.
Själv tog jag min fru till sängs och lägrade henne med min mammut till åderpåle. Alternativt sa min fru till mig ”GÅ OCH LÄGG DIG”, och jag fick pallra mig isängs. Vilket som nu låter bäst.
Lördagens morgon var gråmulen, men dock lovande. Det hade inte regnat (förutom på BEÄMVEEEN, som hade en lokal regnskur på 4*3 meter) och även om regnet hängde i luften var vi optimistiska. Detta skulle bli skitbra!
När det väl var dags för kval var det fortfarande torrt och eftersom vi stressmekat lite så gick jag ut först på kalla däck för att bygga förutsättningar till teamets kungar – Johan och Robso. En 1.50 tillät jag mig innan jag skyndade mig i depån och konstaterade att hojen gick på framhjulet in i böjen vid hårda inbromsningar. Lite skruvande och råd från The God Himself, Mr Christer Miiniin, och vips så var hojen kanon igen. Johan drog till med en 1.43 på kvalet och vips så startade vi på 14:e plats. HURRA FÖR OSS!
Planen var att Johan skulle ta starten, Robert andra stinten och jag den sista. Alla var taggade som hundar! När starten gick (dvs flaggan som ingen såg, förutom någon vilse jävel som började springa) bröt helvetet lös. Vi hade, helt i stil med våra andra förberedelser, inte tränat starter. För Johans del innebar det att han inte kunde hålla inne kopplingen och nå startknappen (som vi har på vänster sida) samtidigt. Vi kom iväg som 20 man ungefär, men Johan tog snabbt tillbaka det genom att efter första varvet vara 18:e, 2:a 16:e, 3:e 13 och 4:e tolfte. Eftersom Johan har sprintlopp i blodet var han tvungen att köra en 1.41 för att se om det gick, och det gjorde det ju. Han höll sedan en stadig 1.42-1.43 resten av rejset. Efter 45 minuter var det Ambulans på banan och vips så var det bytesdags. Robert gav sig ut, skrikandes sina förfäders stridsrop ”Köttbullar för faaaan”. Med en 1.43 som bästa och 1.44-1.45 som snitt så gick det riktigt bra. Vi låg nu kring 10 plats (med en 7:e som bästa) och fajtades. Helt plötsligt kommer Robert in – handtaget hade vridit sig. Johan gillar att bryta, och JÄVLAR vad han bröt! Efter lite fulmeck så var det ut igen på 27:e plats, men Robert tog sig ner till 14:e relativt fort. Efter 1.45 minuter var det min tur. Jag började kring 1.50 för att sedan lalla omkring kring 48 med 47.6 som bäst. Efter 45 minuter får jag ett litet släpp från bakhjulet. Ingen fara – det håller utan problem i 15 minuter till. Tre kurvor senare händer följande: Nerlägg, skall just gå på gas, ”Hopp”, och ett släpp. Sedan simmade jag på marken. Min första tanke var – va fan, blev jag just påkörd?!, för att i nästa sekund duck för en annan hoj som kom farandes i horisontalläge. Reste upp hojen, la i ettan och körde in i depå. Skador: Inga andra än repor (trodde vi) samt vänster fotpinne som var nerslipad till cirka 2 cm kvar. ”RO HIT MED EN PLÅNBOK!”, skrek jag samtidigt som jag började remma till Greven, som säljer sina prylar på varje ERF. Kommer tillbaka efter några minuter och ser hur fästet för bobinen också är av, då vi får använda en planka för att byta hjul. Nöden är uppfinningens moder. Nåja, nog om det. Johan upp på hojen och ut. Efter några minuter kom han in igen. ”Kopplingen tar i kåpan – det slirar bara!”. Snabbmeck, och sedan var det ut igen. Tiderna låg fint kring 1.43-1.45. I detta läge var jag sur på mig själv. Elsa bekräftade att jag inte blev påkörd, utan la mig helt ”frivilligt”, och hojen bakom sympatiklotade”. Fan också! Idiot! Sopa! Superlativen haglade inte, om vi säger så. Nåja, iväg och bli kontrollerad av läkaren (”mår du bra?” ”Japp”, ”Ok då. Ut och kör”. Lätt plätt).
Efter ytterligare en knapp timme går Johan i depån och Robert går ut. Själv knallar jag iväg till tornet för att titta på våra tider.
1.46
1.45
1.46
……
…..
….
Hallå? Borde han inte komma nu? Nu börjar vi tappa platser. Va faan? NÄMEN, nu går han i depå?!
Det visade sig att Robert i någon form av kamratskap beslutat sig för att lägga hojen på höger sida. Sedärja. Det läcker olja! Så roligt.
Nu vill jag ge en eloge till våra eminenta mekaniker. På 15 minuter så fick de hojen i körbart skick igen. Jävlar vad det revs och slets. Hojen började nu se ut som hej kom och hjälp mig, men va fan. Den funkade. Jag hoppade på hojen och ut och köra. 3 lugna varv, och sedan började jag gasa. Hojen kändes fin. Går ut på raksträckan. 270. 280. Dags att bromsa. Det händer – inte mycket. AAAAAAHHHH!!!!! Nita bakbromsen, ner med alla jävla växlar, låt slirkopplingen jobba och be till gud. Jag hade så pass mycket bromsverkan att jag fick stopp på skiten, men så fort som jag tog den kurvan har jag nog ALDRIG gjort förut. Kör i depån, det visade sig att slangen till bromskoppen läckte och drog in luft. Och ja, jag var rädd. Så jääääääävla rädd.
Johan gav sig nu ut igen och körde gudabenådat. Efter 30 minuter kom han in och lämnade över. Orken tog slut (inte konstigt, han har kört mest av oss alla!). Jag tog sista stinten. 30 minuter kvar. Inga problem. Krashen satt kvar i skallen och bromsen litade jag inte på så tempot var sådär. När det var 20 minuter kvar började framdäcket kasa. Ordentligt! Fan också. Kommer jag ta mig i mål? Körde i 2 minuters tempo och det kasade tamigtusan överallt. Tog tillsist målflagga och var glad att bara komma i mål.
Väl i depån så var vi muntra i alla fall. Efter en noggrann kontroll av framhjulet visade det sig att frambromsen låst sig och skälet till kasningarna var att det bromsades kraftigt hela tiden. Spännande faktiskt
Vi kan dock konstatera följande.
1: 66 minuter i depån vinner man inga rejs på.
2: Vi har potential att komma någonstans mellan 10-15 plats med detta årets uppställning. Mycket glädjande!
3: Det är fett med rejsing (och dyrt
)Nu skall vi bara fixa hojen, testa den på Gotland Ring och sedan är det dags för nästa rejs. Falkenberg. En bana man borde ha en 600cc på. Ingen vila någonstans. Joooobbigt
Tack går ut till:
Dea, Campar, Tjoffe, Jocke – Vilket slit! Vilken kanoninsats! Ni är guld värda!
Elsa & Alexandra: Snyggast i depån. Våra paparlyflickor.
Johan & Robso: Tjockisar! Kör fortare!
Alla som kom och hälsade på och hejade: TACK! Det värmde överallt! Vi lovar bättre fight nästa gång.
/Farbror Freppa
Ps. Eftersom jag skall försöka vara en god kombatant så vill jag i alla fall säga grattis till Team Granit – Erat första ERF är nu avklarat. Det kan bara bli bättre. Surt på allt strul med hojen, men skönt för oss med tanke på alla tråkningar. Hade ni kommit före oss hade vi varit tvungna att döda er. Nästa gång blir det fajt igen. Och Mick: Jävlar vad jag skall göra Rossis på dig!
Team Radical Riders Racing, och GSXR1100R. 1 till oss, 0 till er. MUHAHAHAHAHAHAHA!
