Hej alla.
Då sitter man här vid datorn och skall försöka skapa ihop några rader som kan vara av intresse. Få se nu var jagskall börja… Tja kanske 1962, nej jag skojade bara.
I alla fall kommer jag ihåg en dag i slutet av juni förra sommaren när jag efter flera års uppehåll i mitt hojåkande hade tagit mig ner till Knutstorp för att åka på bana för 1:a gången i mitt liv. I väntan på att vi iden gröna gruppen skall få åka ut så stegar man framtill depåräcket och kikar lite på de riktiga racerförarna i den vita gruppen. Jösses vad fort de körde. Så där fort kommer jag aldrig att kunna åka. Hade någon då sagt att jag själv skulle stå där på startlinjen drygt ett år senare så hade de fått en guldmedalj av mig som årets skämtare. I alla fall så vart det snart min tur och jag körde ut sist i den gröna gruppen efter en instruktör som visade rätt väg in i banåkarvärlden. Det bland det roligaste jag någonsin gjort och man kan lugnt säga att banåkarormen bet mig med sitt allra kraftigaste gift.
Sedan dess har det blivit många banåkningar, möten med nya människor och en licenskurs under Bikeweek i somras. Långsamt föddes tanken på att man faktiskt skulle ställa upp i en tävling. Erf verkade lämpligt då kidsen fortfarande kör alltför fort för mig i R1000. Don Quixote som jag kamperat ihop med under Bikeweek tillfrågades om han skulle kunna tänka sig att köra ett ERF ihop. Jodå, det skull vara kul tyckte han och planer började smidas. Träning på Knudan i samband sista B-E körningen 19/9, Racepreppning av hojen mm.
Skall vi inte vara en extra chaufför kom Björn och frågade en dag. Jo, hrm det kanske skulle vara bra med tanke på vår oerfarenhet av att köra ERF och min totala avsaknad av att köra längre än 25min i ett sträck på en bana. Mr Lind tillfrågades och accepterade inbjudan med glädje och så vart Riddarna Racing Team #62 med Don Q, Sir Alex och Strider formerat och redo för den stora kampen.
Lördagen visade sig bli en strålande morgon och förväntningarna var på topp. Jag fick börja träningen och det kändes som en enda lång kamp mot att hålla nervositeten i schack och tänka på att inte åka o vurpa. Sedan var det Björns tur och han satte 1.08.1 vilket räckte till åttonde startposition. Då vart det alltså dags för start och jag fick förtroendet att starta. Det var minst sagt nervöst att stå där bland alla snabba förare så långt upp i fältet. Lampan släcktes och det var bara att kuta över till hojen börja köra. Det kändes som man knappt vågade gasa alls nedför rakan. Det är hojar överallt och dom har hur bråttom som helst. Jag siktar mot innerspår i fösta kurva och kommer igenom den utan problem. Dags att ge lite gas väl ute ur första böj och fortfarande är det hojar som kör om till höger och vänster. Vad de hetsar och vi har bara kört en kurva och det är sex timmar kvar. Jag klarar första varvet men pulsen är oroväckande hög och redan undrar jag hur jag skall klara av att köra minst en timma. På fjärde varvet så ser jag Mats Winbergs hoj ligga uppe i hårnålen. Ooops där har jag oxå kört omkull en gång, kom igen, fokusera positivt nu. Jag måste erkänna att det var skönt att samla ihop sig efter pacecaren, Jag behövde nog lugna ner mig ett tag där. Grön flagg igen och hetsen börjar igen. Jag är övertygad om att jag är absolut sist men efter hårnålen kan jag faktiskt se att det finns hojar bakom mig, glädje. Efter ytterligare ett par varv så kommer jag ikapp en hoj, Det är #4 team Mono-Duo, Clementz står det på ryggen. Det vet jag ju vem det är! Det är ju en gubbe som är ännu äldre än mig. Här skall det köras om! Jag kryper närmare o närmare med tanken att blåsa förbi honom på rakan. På väg in i Kvällspostenhögern är jag riktigt nära, då slår han av på farten mitt i kurvan och jag är på väg att braka rakt i honom. Jag har inget val än att styra ut till vänster om honom ut mot kerbsen, Pulsen är 280 minst men det går bra. Jag har dock släppt en rejäl lucka till honom och han är långt före ut på rakan. Jag tar in rejält men är inte tillräckligt nära i inbromsningen för att våga mig på något. Jag följer honom hela varvet och kan ni gissa vad som händer i Kvällpostenkurvan? Naturligtvis samma sak, han slår av och jag är på väg ut i salladen igen. Nej, nu får fan i mig vara nog, så här kan det ju inte fortsätta, ta dig samman och kör om honom. Nedför rakan är jag något närmare den här gången och jag glider upp på insidan av honom under inbromsningen och är först in i böjen och sedan såg jag inte mer av honom. Jag har gjort min första omkörning som racerförare och lyckan är total.
Efter en timme blir jag invinkad av depån för att lämna över till Alex. Jag är trött och glad, 47varv har jag kört med en bästa tid på 1.10.866, det snabbaste jag någonsin kört på Knudan.
Vi ligger på 21:a plats och är inte sist. Efter 15 varv på Alex pass så händer det som inte får hända, transpondern lossnar. Alex kommer in och Björn springer snabbt o fixar en nu transponder och snart är vi med i leken igen efter att ha förlorat mer än 5min på fadäsen. En olycka kommer sällan ensam och efter ytterligare 4varv så har Alex blivit så till mäkta irriterad över surrande humlor på banan och bestämmer sig för att göra processen kort med humlan. Slaget är välriktat men av någon outgrundlig anledning så faller den stolte riddaren hårt till marken när han svingar det avgörande slaget mot den lilla humlan som illa flyendes försvinner ut i gräset vid sidan av banan. Alex kommer linkandes in i depån och skadorna inspekteras. Fotpinne av, bromvätskebehållare lös, skevt styre, gaffelben som pekar åt var sitt håll och lite annat tjafs. Vi mekar i en halvtimme och byter bakdäck och efter 35min så är vi med i matchen igen om än så hopplöst efter.
Björn kör stabilt och sätter en tid på 1.07.095 vilket blir dagens snabbaste teamtid. Efter tre timmars racetid kallas Björn in och jag går ut på mitt andra pass. Redan på första passet kommer depåskylten ut. Vad nu då? Bäst att gå in, Björn står vilt fäktande mitt i fastlane. Vi har glömt att lämna över transpondern till mig och se där så fick konkurrenterna ytterligare några minuter gratis. Min timme går utan några incidenter på banan, Jag kör 1.10.791 som bäst men börjar också bli rejält trött och de sista varven blir yviga o kantiga inte heller så snabba. Depåskylten var mycket efterlängtad.
Alex rullar ut på dagens femte timme och sitt andra pass. Han gör en stabil insats. Inga surrande humlor är i vägen den här gången. Björn går ut på sista timmen med uppdraget att ta hojen i mål för vi är hopplöst efter och det är mer än 10 varv upptill nästa team. Björn roar sig lite med att fajtas med Jorpes mot slutet av passet. Naturligtvis får Jorpes däng men vad hjälper det när de är en hel ocean av varv före. Flaggan kommer äntligen och Björn tar den och vårt premiär ERF är slut. Vi är trötta och glada, våra målsättningar om att ha kul och att ta oss i mål uppfylldes till 100%. Vi har placerat oss som 28:e team av 33 startande. 4 team kom inte i mål.
Till slut skulle jag vilja tacka:
Eva min hustru för att Du är Du.
Alex o Björn för en bra förarinsats
Anders för en gedigen insats i depån, du var en klippa
Jonas o Klas i FastCorner för att ni lärt mig allt om Endurance Racing och föra att jag fick banga i depån för att köra själv.
Mats o Caroline för er insats i depån
Magnus på DAV Partner för den utmärkta depåteven.
Och alla andra inspiratörer och trevliga människor jag har mött under året i roadracingdepåerna runt om i landet.
Ingmar
Då sitter man här vid datorn och skall försöka skapa ihop några rader som kan vara av intresse. Få se nu var jagskall börja… Tja kanske 1962, nej jag skojade bara.
I alla fall kommer jag ihåg en dag i slutet av juni förra sommaren när jag efter flera års uppehåll i mitt hojåkande hade tagit mig ner till Knutstorp för att åka på bana för 1:a gången i mitt liv. I väntan på att vi iden gröna gruppen skall få åka ut så stegar man framtill depåräcket och kikar lite på de riktiga racerförarna i den vita gruppen. Jösses vad fort de körde. Så där fort kommer jag aldrig att kunna åka. Hade någon då sagt att jag själv skulle stå där på startlinjen drygt ett år senare så hade de fått en guldmedalj av mig som årets skämtare. I alla fall så vart det snart min tur och jag körde ut sist i den gröna gruppen efter en instruktör som visade rätt väg in i banåkarvärlden. Det bland det roligaste jag någonsin gjort och man kan lugnt säga att banåkarormen bet mig med sitt allra kraftigaste gift.
Sedan dess har det blivit många banåkningar, möten med nya människor och en licenskurs under Bikeweek i somras. Långsamt föddes tanken på att man faktiskt skulle ställa upp i en tävling. Erf verkade lämpligt då kidsen fortfarande kör alltför fort för mig i R1000. Don Quixote som jag kamperat ihop med under Bikeweek tillfrågades om han skulle kunna tänka sig att köra ett ERF ihop. Jodå, det skull vara kul tyckte han och planer började smidas. Träning på Knudan i samband sista B-E körningen 19/9, Racepreppning av hojen mm.
Skall vi inte vara en extra chaufför kom Björn och frågade en dag. Jo, hrm det kanske skulle vara bra med tanke på vår oerfarenhet av att köra ERF och min totala avsaknad av att köra längre än 25min i ett sträck på en bana. Mr Lind tillfrågades och accepterade inbjudan med glädje och så vart Riddarna Racing Team #62 med Don Q, Sir Alex och Strider formerat och redo för den stora kampen.
Lördagen visade sig bli en strålande morgon och förväntningarna var på topp. Jag fick börja träningen och det kändes som en enda lång kamp mot att hålla nervositeten i schack och tänka på att inte åka o vurpa. Sedan var det Björns tur och han satte 1.08.1 vilket räckte till åttonde startposition. Då vart det alltså dags för start och jag fick förtroendet att starta. Det var minst sagt nervöst att stå där bland alla snabba förare så långt upp i fältet. Lampan släcktes och det var bara att kuta över till hojen börja köra. Det kändes som man knappt vågade gasa alls nedför rakan. Det är hojar överallt och dom har hur bråttom som helst. Jag siktar mot innerspår i fösta kurva och kommer igenom den utan problem. Dags att ge lite gas väl ute ur första böj och fortfarande är det hojar som kör om till höger och vänster. Vad de hetsar och vi har bara kört en kurva och det är sex timmar kvar. Jag klarar första varvet men pulsen är oroväckande hög och redan undrar jag hur jag skall klara av att köra minst en timma. På fjärde varvet så ser jag Mats Winbergs hoj ligga uppe i hårnålen. Ooops där har jag oxå kört omkull en gång, kom igen, fokusera positivt nu. Jag måste erkänna att det var skönt att samla ihop sig efter pacecaren, Jag behövde nog lugna ner mig ett tag där. Grön flagg igen och hetsen börjar igen. Jag är övertygad om att jag är absolut sist men efter hårnålen kan jag faktiskt se att det finns hojar bakom mig, glädje. Efter ytterligare ett par varv så kommer jag ikapp en hoj, Det är #4 team Mono-Duo, Clementz står det på ryggen. Det vet jag ju vem det är! Det är ju en gubbe som är ännu äldre än mig. Här skall det köras om! Jag kryper närmare o närmare med tanken att blåsa förbi honom på rakan. På väg in i Kvällspostenhögern är jag riktigt nära, då slår han av på farten mitt i kurvan och jag är på väg att braka rakt i honom. Jag har inget val än att styra ut till vänster om honom ut mot kerbsen, Pulsen är 280 minst men det går bra. Jag har dock släppt en rejäl lucka till honom och han är långt före ut på rakan. Jag tar in rejält men är inte tillräckligt nära i inbromsningen för att våga mig på något. Jag följer honom hela varvet och kan ni gissa vad som händer i Kvällpostenkurvan? Naturligtvis samma sak, han slår av och jag är på väg ut i salladen igen. Nej, nu får fan i mig vara nog, så här kan det ju inte fortsätta, ta dig samman och kör om honom. Nedför rakan är jag något närmare den här gången och jag glider upp på insidan av honom under inbromsningen och är först in i böjen och sedan såg jag inte mer av honom. Jag har gjort min första omkörning som racerförare och lyckan är total.
Efter en timme blir jag invinkad av depån för att lämna över till Alex. Jag är trött och glad, 47varv har jag kört med en bästa tid på 1.10.866, det snabbaste jag någonsin kört på Knudan.
Vi ligger på 21:a plats och är inte sist. Efter 15 varv på Alex pass så händer det som inte får hända, transpondern lossnar. Alex kommer in och Björn springer snabbt o fixar en nu transponder och snart är vi med i leken igen efter att ha förlorat mer än 5min på fadäsen. En olycka kommer sällan ensam och efter ytterligare 4varv så har Alex blivit så till mäkta irriterad över surrande humlor på banan och bestämmer sig för att göra processen kort med humlan. Slaget är välriktat men av någon outgrundlig anledning så faller den stolte riddaren hårt till marken när han svingar det avgörande slaget mot den lilla humlan som illa flyendes försvinner ut i gräset vid sidan av banan. Alex kommer linkandes in i depån och skadorna inspekteras. Fotpinne av, bromvätskebehållare lös, skevt styre, gaffelben som pekar åt var sitt håll och lite annat tjafs. Vi mekar i en halvtimme och byter bakdäck och efter 35min så är vi med i matchen igen om än så hopplöst efter.
Björn kör stabilt och sätter en tid på 1.07.095 vilket blir dagens snabbaste teamtid. Efter tre timmars racetid kallas Björn in och jag går ut på mitt andra pass. Redan på första passet kommer depåskylten ut. Vad nu då? Bäst att gå in, Björn står vilt fäktande mitt i fastlane. Vi har glömt att lämna över transpondern till mig och se där så fick konkurrenterna ytterligare några minuter gratis. Min timme går utan några incidenter på banan, Jag kör 1.10.791 som bäst men börjar också bli rejält trött och de sista varven blir yviga o kantiga inte heller så snabba. Depåskylten var mycket efterlängtad.
Alex rullar ut på dagens femte timme och sitt andra pass. Han gör en stabil insats. Inga surrande humlor är i vägen den här gången. Björn går ut på sista timmen med uppdraget att ta hojen i mål för vi är hopplöst efter och det är mer än 10 varv upptill nästa team. Björn roar sig lite med att fajtas med Jorpes mot slutet av passet. Naturligtvis får Jorpes däng men vad hjälper det när de är en hel ocean av varv före. Flaggan kommer äntligen och Björn tar den och vårt premiär ERF är slut. Vi är trötta och glada, våra målsättningar om att ha kul och att ta oss i mål uppfylldes till 100%. Vi har placerat oss som 28:e team av 33 startande. 4 team kom inte i mål.
Till slut skulle jag vilja tacka:
Eva min hustru för att Du är Du.
Alex o Björn för en bra förarinsats
Anders för en gedigen insats i depån, du var en klippa
Jonas o Klas i FastCorner för att ni lärt mig allt om Endurance Racing och föra att jag fick banga i depån för att köra själv.
Mats o Caroline för er insats i depån
Magnus på DAV Partner för den utmärkta depåteven.
Och alla andra inspiratörer och trevliga människor jag har mött under året i roadracingdepåerna runt om i landet.
Ingmar
.
Jaja Ingmar jag är imponerad av din körning, vad det gäller din hoj som jag kraschat, sätt upp den räkningen på Mummlan, allt var ju hans fel 
