TomK
hela världen är min rejsingbana
Någon f.d. Yoff kanske känner igen sig. Här handlar det om den övertalige Lasse som nu ska omskolas 
Lasse Kustjägare blir sjuksköterska
Dagen gryr över den mysiga förorten Slaktarmossen, utanför den stora staden. Solen kastar sina strålar mot betongfasaderna och letar sig sig in genom fönstren för att väcka goda och onda medborgare, till en ny underbar dag i den bästa av världar.
I sin etta vaknar Lasse Kustjägare till liv med ett ryck i sitt kerontält, som han har satt upp i rummet. Dovt morrande krälar han ur sovsäcken och gör etthundrafemtio armhävningar på knogarna, därefter på pannan ställ i en halvtimme och avslutningsvis några hundra karateslag mot diskbänken. Lasse avspanar terrängen efter fientliga aktiviteter, men ser bara ett tidningsbud och två förälskade katter i barnens sandlåda.
"Jävla skit" morrar han och beslutar att minera sandlådan, eftersom han hatar katter i allmänhet och kattungar i synnerhet. Sedan får han annat att tänka på. Idag är en stor dag för Lasse, han ska praktisera som sjuksköterska på Dödsskuggans långvårdssjukhus som ett led i sin omskolning. I början var Lasse besviken, för han ville hellre vara på en akutmottagning, där det är mycket blod och smärta. Men sedan lyckades hans handledare att övertala honom med argument om hur bra det är med före detta officerare med sin ledarskapsförmåga inom vården. handledaren antydde till och med om att det fanns långvårdsavdelningar som behövde ryckas upp. Åtminstone tyckte Lasse att hon antydde det.
"Ordning skapar säkerhet" vrålar Lasse och väcker därmed halva kvarteret. Sedan packar han uppdragssäck med lite nyttoprylar, som till exempel en wiresåg, överlevnadskniv, basker, regnställ, larmminor, reservproviant och en bildförstärkare. Han ger sig därefter av mot Dödsskuggans långvårdssjukhus. Väl framme imponeras Lasse av den stora byggnaden i sjuttiotalistisk betongdesign. Han tycker att den påminner lite om den Tyska Atlantvallen. "Hårt o tufft" tänker han och marscherar taktfast genom de ödsliga korridorerna till avdelning trettioett, där han med ett perfekt taktsteg anmäler sig för en översköterska med ett ljudligt vrål: "Översköterska! Sjuksköterskepraktikant Lasse anmäler sig enligt order!"
Konstigt nog blir inte översköterskan det minsta imponerad av Lasses anmälan, ej heller hans heroiska käkesframskjutning och välputsade marschkängor. Tvärtom betraktar hon Lasse med något som liknar skepsis, men det bekommer inte Lasse det minsta. Nu skall här skapas ordning. Stället ska ryckas upp, det skall Lasse se till. Men när han får ut sin uniform blir han besviken. visserligen är den grön (om än i en mesig nyans) men designen är tokmesig och den lämpar sig inte alls för terrängförflyttningar eller hinderbana. Sedan blir det än värre när översköterskan försöker neka honom att ha sina kängor. Hon mumlar något otydligt om träskor men där går fan i mig gränsen för Lasse som fortfarande är i psykisk obalans efter besvikelsen över uniformen.
Klokt nog backar översköterskan när hon får se Lasses stålhårda blick och han får behålla sina kängor. Därefter bär det av till ett fikarum där Lasse presenteras för den övriga personalen på avdelningen, Lasse är klart upprörd. Bara kärringar som dräller runt odisciplinerat och snackar skit, inte minsta spår av den mysiga manliga stämningen i ett plutonslag som förbereder sig inför en markstridsvecka. Bara detta jävla fikande och ostrukturerade sladdrande. Men Lasse biter ihop, tids nog skall det skapas ORDNING. Bara den där häxan till översköterska försvinner. Lasse har noterat att hon blänger snett, så incidenten med kängorna är nog inte glömd för hennes del. Han biter ihop så det knakar och väntar tills morgonuppställningen, men när klockan blivit halv åtta och patienterna fortfarande inte ställt opp i korridoren, blir han mer och mer förvirrad. Vad fan är detta? Ingen uppställning? Lasse grubblar förtvivlat. Till sist kommer överhäxan och förklarar att han ska följa med på något som kallas rond. Till Lasses klentrogna förvåning innebär detta att personalen går runt till patienterna istället för att dessa ställer upp för visitation. De flesta av de lata kräken ligger kvar i sina sängar och gör inte minsta antydan att kliva upp när rondstyrkan nalkas. Tvärtom verkar de ta för givet att att personalen ska hjälpa dem att kliva upp, tvätta sig och klä på sig. Det nästan svartnar för ögonen på Lasse när han betraktar detta avgrundshelvete av odisciplin. "Vänta bara!" tänker han, här ska bli andra bullar av.
När en äldre manlig patient klagar över smärtor i benen, rinner sinnet för Lasse. "Smärta är vekhet som lämnar kroppen! På pannan STÄLL!" ryter han och väntar på beröm för denna spontana uppvisning i ledarskap, istället blir det en ny incident med överhäxan. Patienterna har tydligen rätt att gnälla för skitsaker. Inte en enda av dem har någon anledning fastställer Lasse. I hans begreppsvärld är det först vid förlust av kroppsdel som man möjligtvis kan betraktas som funktionsnedsatt och här ligger latmaskarna och piper för minsta lilla och dessutom har de mage att kräva att personalen ska passa upp dem. Allt beror på uselt ledarskap. Med stenhård disciplin och distans till packet skapar man den nödvändiga hårdheten, det vet Lasse.
"Det var hög tid jag kom hit" tänker han och betraktar överhäxans nacke samtidigt som han fantiserar om hur hennes huvud exploderar efter en fullträff från en 5,56 projektil. Han bestämmer sig att uthärda fram till lunch och han blir knappt förvånad när patienterna inte behöver marschera till matsalen, utan serveras maten där de vill ha den. Jävla dalt!
Efter lunchen ljusnar läget högst avsevärt när överhäxan lämnar avdelningen.
Innan hon gör detta utser hon en handledare åt Lasse och förmanar honom att vara uppmärksam och läraktig. Lasse lyssnar knappt. Nu är det bråttom, han har bara sex timmar på sig att med hjälp av det nya ledarskapet styra upp avdelningen innan nattskiftet tar vid. Han misstänker att nattpersonalen är än mer degenererad än dagpersonalen. När han har säkerställt att överhäxan är på betryggande avstånd tar Lasse ett kraftfullt befäl över avdelning trettioett. Han samlar personalen i korridoren och förklarar den nya inriktningen. I början knorrar de ilsket och på sedvanligt civilt slöddermanér pratar de i mun på varandra och avbryter Lasse med oförskämda kommentarer. Men efter en kraftfull uppvisning av det nya ledarskapet och några snärtiga handkantslag över näsroten lär de sig snabbt lystringsgraderna, samt att inte ha händerna i fickorna.
...
Lasse Kustjägare blir sjuksköterska
Dagen gryr över den mysiga förorten Slaktarmossen, utanför den stora staden. Solen kastar sina strålar mot betongfasaderna och letar sig sig in genom fönstren för att väcka goda och onda medborgare, till en ny underbar dag i den bästa av världar.
I sin etta vaknar Lasse Kustjägare till liv med ett ryck i sitt kerontält, som han har satt upp i rummet. Dovt morrande krälar han ur sovsäcken och gör etthundrafemtio armhävningar på knogarna, därefter på pannan ställ i en halvtimme och avslutningsvis några hundra karateslag mot diskbänken. Lasse avspanar terrängen efter fientliga aktiviteter, men ser bara ett tidningsbud och två förälskade katter i barnens sandlåda.
"Jävla skit" morrar han och beslutar att minera sandlådan, eftersom han hatar katter i allmänhet och kattungar i synnerhet. Sedan får han annat att tänka på. Idag är en stor dag för Lasse, han ska praktisera som sjuksköterska på Dödsskuggans långvårdssjukhus som ett led i sin omskolning. I början var Lasse besviken, för han ville hellre vara på en akutmottagning, där det är mycket blod och smärta. Men sedan lyckades hans handledare att övertala honom med argument om hur bra det är med före detta officerare med sin ledarskapsförmåga inom vården. handledaren antydde till och med om att det fanns långvårdsavdelningar som behövde ryckas upp. Åtminstone tyckte Lasse att hon antydde det.
"Ordning skapar säkerhet" vrålar Lasse och väcker därmed halva kvarteret. Sedan packar han uppdragssäck med lite nyttoprylar, som till exempel en wiresåg, överlevnadskniv, basker, regnställ, larmminor, reservproviant och en bildförstärkare. Han ger sig därefter av mot Dödsskuggans långvårdssjukhus. Väl framme imponeras Lasse av den stora byggnaden i sjuttiotalistisk betongdesign. Han tycker att den påminner lite om den Tyska Atlantvallen. "Hårt o tufft" tänker han och marscherar taktfast genom de ödsliga korridorerna till avdelning trettioett, där han med ett perfekt taktsteg anmäler sig för en översköterska med ett ljudligt vrål: "Översköterska! Sjuksköterskepraktikant Lasse anmäler sig enligt order!"
Konstigt nog blir inte översköterskan det minsta imponerad av Lasses anmälan, ej heller hans heroiska käkesframskjutning och välputsade marschkängor. Tvärtom betraktar hon Lasse med något som liknar skepsis, men det bekommer inte Lasse det minsta. Nu skall här skapas ordning. Stället ska ryckas upp, det skall Lasse se till. Men när han får ut sin uniform blir han besviken. visserligen är den grön (om än i en mesig nyans) men designen är tokmesig och den lämpar sig inte alls för terrängförflyttningar eller hinderbana. Sedan blir det än värre när översköterskan försöker neka honom att ha sina kängor. Hon mumlar något otydligt om träskor men där går fan i mig gränsen för Lasse som fortfarande är i psykisk obalans efter besvikelsen över uniformen.
Klokt nog backar översköterskan när hon får se Lasses stålhårda blick och han får behålla sina kängor. Därefter bär det av till ett fikarum där Lasse presenteras för den övriga personalen på avdelningen, Lasse är klart upprörd. Bara kärringar som dräller runt odisciplinerat och snackar skit, inte minsta spår av den mysiga manliga stämningen i ett plutonslag som förbereder sig inför en markstridsvecka. Bara detta jävla fikande och ostrukturerade sladdrande. Men Lasse biter ihop, tids nog skall det skapas ORDNING. Bara den där häxan till översköterska försvinner. Lasse har noterat att hon blänger snett, så incidenten med kängorna är nog inte glömd för hennes del. Han biter ihop så det knakar och väntar tills morgonuppställningen, men när klockan blivit halv åtta och patienterna fortfarande inte ställt opp i korridoren, blir han mer och mer förvirrad. Vad fan är detta? Ingen uppställning? Lasse grubblar förtvivlat. Till sist kommer överhäxan och förklarar att han ska följa med på något som kallas rond. Till Lasses klentrogna förvåning innebär detta att personalen går runt till patienterna istället för att dessa ställer upp för visitation. De flesta av de lata kräken ligger kvar i sina sängar och gör inte minsta antydan att kliva upp när rondstyrkan nalkas. Tvärtom verkar de ta för givet att att personalen ska hjälpa dem att kliva upp, tvätta sig och klä på sig. Det nästan svartnar för ögonen på Lasse när han betraktar detta avgrundshelvete av odisciplin. "Vänta bara!" tänker han, här ska bli andra bullar av.
När en äldre manlig patient klagar över smärtor i benen, rinner sinnet för Lasse. "Smärta är vekhet som lämnar kroppen! På pannan STÄLL!" ryter han och väntar på beröm för denna spontana uppvisning i ledarskap, istället blir det en ny incident med överhäxan. Patienterna har tydligen rätt att gnälla för skitsaker. Inte en enda av dem har någon anledning fastställer Lasse. I hans begreppsvärld är det först vid förlust av kroppsdel som man möjligtvis kan betraktas som funktionsnedsatt och här ligger latmaskarna och piper för minsta lilla och dessutom har de mage att kräva att personalen ska passa upp dem. Allt beror på uselt ledarskap. Med stenhård disciplin och distans till packet skapar man den nödvändiga hårdheten, det vet Lasse.
"Det var hög tid jag kom hit" tänker han och betraktar överhäxans nacke samtidigt som han fantiserar om hur hennes huvud exploderar efter en fullträff från en 5,56 projektil. Han bestämmer sig att uthärda fram till lunch och han blir knappt förvånad när patienterna inte behöver marschera till matsalen, utan serveras maten där de vill ha den. Jävla dalt!
Efter lunchen ljusnar läget högst avsevärt när överhäxan lämnar avdelningen.
Innan hon gör detta utser hon en handledare åt Lasse och förmanar honom att vara uppmärksam och läraktig. Lasse lyssnar knappt. Nu är det bråttom, han har bara sex timmar på sig att med hjälp av det nya ledarskapet styra upp avdelningen innan nattskiftet tar vid. Han misstänker att nattpersonalen är än mer degenererad än dagpersonalen. När han har säkerställt att överhäxan är på betryggande avstånd tar Lasse ett kraftfullt befäl över avdelning trettioett. Han samlar personalen i korridoren och förklarar den nya inriktningen. I början knorrar de ilsket och på sedvanligt civilt slöddermanér pratar de i mun på varandra och avbryter Lasse med oförskämda kommentarer. Men efter en kraftfull uppvisning av det nya ledarskapet och några snärtiga handkantslag över näsroten lär de sig snabbt lystringsgraderna, samt att inte ha händerna i fickorna.
...
PansarSkytte 
