Jag har haft så jäkla mycket otur med våra katter.
Tyvärr har vi fått lära oss den hårda vägen att vi inte bör ha katt när vi bor intill en väg.
Jag tycker de är de finaste djur som finns men vi ska inte skaffa flera inom överskådlig tid.
Det är så förbannat jobbigt när de blir överkörda.
Stå där och gråta med spaden när man ska täcka gropen orkar jag inte mer.
Vi har två nu men den ena har sprungit bort och vill inte komma hem.
Vi vet att hon lever för vi har sett henne.
Kanske hon kommer när det blir kallt.
Men den kastrerade hanen går där hemma och myser.
Det tråkiga är att jag hela tiden funderar på hur länge den ska få finnas kvar.
Man får stålsätta sig och kallt kalkylera med att den plötsligt ligger där på vägen.
Men i längden blir det jobbigt när det händer gång på gång.
Katter är mysiga, och om jag fick välja, så skulle jag nog bli katt nästa liv.
Gå och komma som man vill. Krafsa i blomkrukan när jag tycker lådan inte passar . Vem bryr sig?
Bara att hoppa upp till matskålen eller gå ut om någon börjar föra liv.
Ligga där på morgonen i spisvärmen, avmätt sträcka ut sig och bli en och en halv meter lång.
Gäspa onaturligt stort och låta klorna spela innan man vänder på sig och somnar om mens husse trött måste släpa sig till jobbet.
Jäkla katt
