Min hoj (XR 600) rasade på uppkörningen när hälften av bankörningen va klar. Fick då låna en ER6N av en snubbe där som jobba på trafikskola, snacka om ängel.
Och medans ja å farsan åkte å hämta hojen så skulle besiktnigsmannen(kvinnan) köra upp med dom andra.
Så vi åkte å hämta hojen å ja körde den tillbaka, de första som hände när ja kom ut på gata va kramp i låret på grund av den "extrema" körställningen jämfört mot XRn så ja stod upp å körde vilket måste sett bra lustigt ut, speciellt eftersom de va full motardutrustning på med crosskängor å hela köret
Så kom vi iväg till uppkörningsområdet och ja såg dom andra köra upp medans ja satt och snurrade runt runt runt runt runt på en grusplan med gropar där och körde som konbana mellan groparna, helt förstörd och överraskad över hur jäkla lite man kan svänga med en sån där motorcykel
Men sen till sist blev det min tur att köra konbanorna, va tvungen att göra om allt för allt skulle göras med samma motorcykel.
Så ja skakade som om ja hade epilepsi och skulle börja köra lågfart, Stälde mig i början och skulle ta på mig hjälmen men besikvningstjejen stoppa mig och sa till mig att andas väldigt lugnt och ta djupa andetag och att hon förstod om ja kanske satte ner foten gång eftersom ja berättade att ja aldrig hade kört nå sportigare än XRen.
Ja tänkte bara, "vafan de e ju endå bara samma bana som ja kört tusen gånger, och det här är ju inge svårare än när man försöker hålla fötterna på pinnarna så länge man kan vid rödljus"
Så då bar det av, mer koncentrerad än någonsin förut, klarade lågfart utan att sätta ner foten en enda gång eller någonting.
Körde högfart och det gick galant!
Sen skulle ja göra bromsprov, och väl medveten om att hojen hade abs tänkte ja "vafan e den inkopplad eller vad? Kan man ens koppla ur den?"
Så ja rulla iväg upp i stadiga 70 och bromsade så mkt ja vågade, blev väl en ganksa lång bit på bromssträckan men ja vände och åkte tillbaka för att köra från 90. Väl vid bromspunkten tänkte ja nå i still med "hoppas absen funkar" så nitade ja båda bromsarna och stannade på kortare sträcka än från 70.
Hon sa att allt va lugnt och att vi skulle åka i trafik sen men att hon skulle ta de andra först för ja stod fortfarande å skakade och nästan stammade.
Körde sedan i trafiken och det gick jättebra och klarade mig.
Efter allt va över fick ja faktiskt väldigt mycket beröm för att ja klarade allt med en så annorlunda hoj, hon sa att det tydde på verkligt bra vana och motorcykelkännedom så ja tackade väl några gånger för mycket, sen tackade ja även för att ja hade klarat mig och sen log ja hela vägen hem till Köping från E-tuna fast ja satt i en bil med min trasiga motorcykel på släpkärra och sjukt glad för att ha fått kört en underbart trevlig cykel!
Så ja iallafall... Mina tips!
Berätta att du är nervös och om du känner att du behöver andas lite extra så be om att få göra det. Dom flesta förstår sånt, dom e bara människor dom också.
En till sak som va väldigt avgörande för att ja klarade de va att ja visste att ja redan kunde. De tänkte ja jättemycket på. Tänkte inte på att hon kollade eller nå utan ja bara körde.
Hoppas de går bättre nästa gång!
//En som nästan slutat skaka nu
och min mamma sa "Herregud Cecilia, det är väl inte hela världen" Jag svara bölande "Jo, för mig e de!" 
)
