Love
#41 SST600 www.ninjaracing.se
Ninjaracing
#26 Love Gillberg
#42 Fredrik Lundegård
+ inhoppande #60 Per Nilsson
Börjar denna story med att backa i tiden till 23:e sept.
Det har gått två veckor efter min vurpa på Gelleråsen och jag har varit nere i Falkenberg och tittat när Fredrik kört race. Tyvärr har jag fortfarande för ont för att köra. Sitter i racebussen på väg hem och fundera lite.
Plötsligt slås jag av det faktum att säsongen är SLUT!! REDAN??!! Känner hur paniken kommer!! Ska jag inte få köra något mer i år??!!
Kommer hem ganska nedstämd och det känns som en hel evighet till April. Men jag är född i oxens stjärntecken och kan ibland vara riktigt, riktigt envis. Räknar lite o kommer fram till att jag borde vara tillräckligt läkt i kroppen för att kunna köra i oktober. Tyvärr finns inte så många körtillfällen i denna höstmånad men jag hittar till slut en lösning på mitt problem: Säsongsavslutningen i ERF på Anderstorp. Ringer Fredrik o övertalar honom att han är sugen på att förlänga säsongen med ett race till. Resultat: Ninjaracing ska göra entre i långloppscirkusen.
Så börjar då förberedelserna, ladda ner reglementet o kolla igen det, ringa runt lite o fråga hur man gör i praktiken och hur man anmäler sig mm. Beslut fattas att vi ska köra på Fredriks hoj. Eftersom vi inte är übersnabba på banan så lägger vi upp taktiken på att skrämma motståndarna redan i depån istället. Att åka i REC och ha en reservhoj borde iaf skrämma ett par team så min hoj får följa med som reserv. Vi snackar vidare o kommer fram till att vi borde ha en förare till med oss, ifall jag får ont eller om vi blir för trötta. Ringer Per Nilsson och han är gärna med o kör. Hans namn på startlistan borde också skrämma några stycken.
ERF:s upplägg är lite annorlunda än vad vi är vana vid, som nytt team kör man i REC (Rookie Endurance Challenge) där tävlingen är ett 4-timmarslopp med kval på fm och tävling på em, alltså bara en tävlingsdag. Vår tävling är på söndagen. Jag och Alexandra åker ner till A-torp på lördag em för att förbereda lite i depån och med hojen. Per är redan på plats eftersom han dessutom har hoppat in för att köra i ett annat team som tävlar på lördagen. Han har även tagit med sig Fredriks hoj så den finns på plats när vi kommer till banan. Fredrik jobbar sent på lördagen så han och Anna kommer på söndag morgon. Vi kommer ner lagom för att se Per stå på pallen och ta emot 3:e priset.. GRATTIS!!
Pga kylan bestämmer vi oss för att hyra en box. Vi hinner lagom packa ur bussen så är det dags för avslutningsmiddagen som serveras i cafeterian. Efter middagen drabbas Per av en paltkoma av sällan skådat slag och han försvinner diskret in i husvagnen och somnar antagligen innan han ens lagt huvudet på kudden. Jag och Alexandra ägnar ett par timmar till att uppdatera Fredriks hoj till ERF-status: Nytt tävlingsnummer, montera ett snabbfäste för framskärmen samt river kopplingen och byter ut stålplattorna mellan lamellerna eftersom vi inte hade några nya när vi bytte lameller sist. Den här gången ska inget maskinellt få krångla. Snart drömmer jag mardrömmar om krånglande mc-kopplingar.
Vi vaknar rätt tidigt på söndag morgon och börjar i vanlig ordning med stark kaffe för att få upp ögonen. När kroppens sinnen börjar fungera får vi se att våra depågrannar också åker på en fint grön hoj. Det visar sig vara ett finskt Kawasaki-team som med hjälp av en ZX10:a vunnit Finska mästerskapet i år. KUL..
Efter en stund anländer Fredrik och Anna och det dukas upp till en gemensam frukost i den varma boxen. Tiden fram till kvalet ägnas åt lite strategiupplägg: Vi bestämmer hur vi ska göra vid tankstoppen, visar Anna hur Pers depåtavla funkar samt vilken info hon ska visa, vi går även igenom lite tecken som vi förare kan ge till Anna.
För kval har vi 40 minuter att dela på och vi bestämmer att alla tre ska köra några varv. Vi fortsätter med skrämselstrategin och skickar ut Per som försteman. Han kommer in efter ca 10 minuter och vi konstaterar att ingen visat honom hur man får igång laptimern. Per springer iväg till en box där det står en uppkopplad laptop och kommer tillbaka och säger att jag och Fredrik kan dela på resterande kvaltid. Han har kört på 1.43 och det borde ge oss en riktigt bra startplats. Nu borde snart motståndarna börja skaka i benen, likt asplöv i vinden, av rädsla.
Fredrik är redan ombytt och tar nästa pass. Han kommer in efter ca 10 min o överlämnar hojen till mig. Jag åker ut mest för att kolla så det inte gör ont i axeln när jag kör. Efter ett par varv höjer jag tempot lite för att undersöka om jag har några spöken eller demoner i huvudet efter kraschen på Åsen men allt känns ok. Svänger in i depån för att låta Fredrik göra dom sista kvalvarven. Så fort Fredrik har lämnat boxen kommer det en funktionär springande o säger att vi låter alldeles för mycket och att dom har svartflaggat mig flera varv när jag var ute. UPSSS!!!
Jag har visst varit så upptagen med att titta på våran depåtavla på start/mål att jag helt missat mitt livs första svartflaggning. Jag skäms som en blöt hund och det enda som kommer över mina läppar är ett försiktigt ”förlåt”.
Vi diskuterar lite med funkisen och kommer undan med att sätta på orginalljuddämparen till racet. Strax därpå kommer Fredrik tillbaka och talar om att han inte blivit utsläppt på banan. Jaha, då är det bara att ladda om inför racet alltså. På med orginalblåset samt nya däck.
Alexandra har fixat lunch under tiden. Gulaschsoppa och nygräddade baguetter känns riktigt lyxigt i boxen. När vi ska sätta oss till bords får vi en startlista. Per tar listan o läser, mumlar något som låter som ”vadå 1.46” och försvinner ut ur boxen med listan i handen. Efter en stund kommer han tillbaka och talar besviket om att det blivit något strul med transpondernumren innan kvalet. Vår 1.43-tid var någon annans tid och plötsligt har vi en kvaltid på 1.46. Nåväl, det gav oss 12:e startplats och det är ju inte fy skam av 42 startande team.
Under lunchen diskuterar vi i vilken ordning vi skall köra och bestämmer att Per tar första passet eftersom han har gjort Lemans-start tidigare. Efter honom kör Fredrik o sist jag. Vi dricker kaffe på maten och slösnackar lite och plötsligt får jag se att tiden rusat iväg och det bara är en kvart kvar till start. Per stressar på sig kläderna och vi konstaterar att starten kom så plötsligt att vi inte ens hunnit bli nervösa och kön till vår toalett är obefintlig för en gångs skull.
Per åker ut på sightinglap och jag knallar ut på startplattan för att agera tillfälligt depåstöd. När jag efter mycket letande hittar igen vår startskylt inser jag hur långt fram vi står. Vi står t.o.m. på platsen framför våra finska kollegor. Per kommer inrullande på plattan och ser lika frågande ut som jag kände mig nyss, och jag får gå långt ut i banan och vifta vilt för att han ska hitta mig. Starten går och Per springer över banan. Det här med lemans-start är ju helt nytt för mig och jag förvånas över hur tyst det är. Jag är van vid ylande motorer, pumpande adrenalin och slocknande startlampor. Här är det en ”gubbe” med en flagga och hela startplattan är knäpptyst.. Vaknar upp ur mina funderingar av att hojen plötsligt försvinner ur mitt grepp och Per far iväg som skjuten ur en kanon och kommer in i första sväng som åtta. Riktigt bra start!!!!
Per kör bra och plockar placeringar, jag och Fredrik står vid räcket och njuter av teamets framgångar. En mysig känsla av framgång infinner sig i våra kroppar. En känsla som vi inte blivit bortskämda med under säsongen då vi har haft fullt upp att kvala in till racen i R600. Efter 15-20 minuter är det någon förare som har tröttnat på racing och kastat sig i ett bollhav bredvid banan för att vila lite. Safety Car (SC) kommer ut på banan och fältet samlas ihop. Jag springer bort till tankdepån och gör mig redo ifall Per kommer in. Står beredd och tittar på dom team som gör tankstopp, försöker observera hur dom lagt upp det och kanske få några tips. Konstaterar att många är otroligt stressade och har svårt att tex. få upp hojarna på depåstöden. Bestämmer mig för att vara lugn och metodisk vid tankningen. SC kommer in och fältet släpps fritt igen.
Eftersom Per aldrig kom in går jag tillbaka till räcket för att få en uppfattning hur vi ligger till. Det börjar bli lite krångligt nu att hålla kolla på placeringarna, vissa har gått in för att tanka och varvningarna krånglar till det ytterligare. Per och Oscar i ”Sussies Sluts” ligger och fajtas varv efter varv och vi börjar bli oroliga för att Per ska ta ihjäl bakdäcket i förtid med deras strid. Efter 45 minuter börjar många team komma in o tanka och placeringarna blir helt omöjligt att hålla reda på. Per o Oscar ligger fortfarande tätt ihop och ingen av dom verkar vilja gå in i depån. Plötsligt får vi höra att dom ligger och slåss om första platsen!!!! NINJARACING ÄR I TOPP!!!!!!!!!!
Jag och Fredrik tittar på varandra, hur ska vi kunna förvalta det här??!! Prestationsångesten kommer smygande.. Dags för oss att bli synade i vår ”bluff”. Det känns lite som att ha bluffat sig ända fram till finalbordet i poker med ett par i tvåor.. När Per får slut på bensin och kommer in för tankning och byte så är vi förlorade…
Efter 55 minuter pekar Per på tanken när han passerar depån, jag önskar Fredrik lycka till och beger mig till tankdepån för att vänta in Per. Samtidigt som han kommer in i depån är det någon som har kastat sig igen och SC åker ut.. Perfekt tajming!!! Tankning flyter på bra och bytet funkar klockrent. Fredrik kommer ut på banan som 6:a.. Kanon.. Stämningen är på topp i teamet.. Vilken framgång.. Nu gäller det bara att Fredrik lyckas hålla det här. Nu är alla förare utspridda på banan i ett ordentligt virrvarr och det är helt hopplöst att försöka hålla koll på placeringen.
Alexandra springer upp till tidtagningen och får sin laptop uppgraderad med något program så vi ser ställningen och tiderna direkt på skärmen. Kanon. Min uppvärmning består av att springa till gluggen i räcket när Fredrik passerar för att genast springa tillbaka till datorn för att kolla varvtid och placering. Stressen blir faktiskt ännu värre av datorn med all information och att stå i depån och inte kunna påverka någonting.
Fredrik passerar gång på gång o det ser lugnt och stadigt ut fast han sätter nytt personbästa flera gånger. Efter 45 minuter pekar Fredrik på tanken. Han har kört jämnt och fint hela passet och vi ligger 8:a när han svänger in i för att byta. Per går till tankdepån för att ta emot honom och fylla upp hojen. Jag tar på mig hjälmen och gör mig klar för att köra ett pass. Står i boxöppningen och hoppar som ett ivrigt barn. Äntligen ska jag få köra race igen!!
Bytet funkar bra och jag åker ut på banan. Får upp ett lagom tempo direkt och lägger märke till hur gått om plats det faktiskt är på den här banan. Får massor av fria varv och funderar ett tag om jag är ensam ute o kör.
Efter 25 minuter upptäcker jag att jag börjar bli trött, bromsningarna blir för tidiga och svängarna blir ryckiga. PLÖTSLIGT slutar hojen dra i slutet på rakan. Min första tanke är att kedjan gått av. Tittar på varvräknaren och vrider på gasen men hela displayen är helt mörk. Provar att växla ner o känner att motorn snurrar med. Rullar genom norra kurvan för att sedan stanna efter kanten där jag blir mindre i vägen för dom andra. Genast svischar massor av hojar förbi!! F-N, SKA DET SLUTA SÅ HÄR!!!!!
Tittar på den mörka displayen och funderar om laddningen på hojen lagt av och nu har jag kört så länge att även batteriet är tomt.. Vickar uppgivit på dödarknappen på styret och VOILA!!! Hela instrumenteringen lyser upp!!! petar försiktigt på startknappen och förväntar mig att ingenting ska hända men hojen hoppar igång som om det vore en självklarhet. Nytt hopp tänds och tröttheten jag kände innan är som bortblåst. Nu ska här köras ikapp. Hittar flytet direkt och varven bara försvinner känns det som. Efter 55 minuter tänds bränslelampan och det är dags för byte i depån. På mitt sista varv blir det gulflagg efter flygrakan. Det kommer alltså bli SC på banan även denna tankning.. Vilket flyt!! Svänger elegant in i tankdepån med ett härligt leende på läpparna. När Per har tankat upp hojen säger han åt mig att köra fram till boxen och stanna där. Där står Fredrik med depåstödet i högsta beredskap.. Vad nu??? Någon av er måste ju ut och åka!!! Det är ingen fara, däcken känns hur bra som helst!!
Dom förklarar att Fredrik har upptäckt något på ena stöveln som kan vara motorolja.. Vi skruvar bort underkåpan och får se att motorn är fuktig av olja, fram med rengöringssprayen och torkar rent. Vi konstaterar att oljan kommer från vevhusventilationen, antagligen pga av det högre motståndet i originalljuddämparen. Samtidigt som vi skruvar säger Per att jag och Fredrik kan dela på den tiden som är kvar. Fredrik hoppar på hojen och försvinner ut på banan. Jag får veta att vi låg på 9:e plats när jag gick in för tankning. Jag blir riktigt nöjd med min insats då jag bara tappat en placering.
När Fredrik passerar start/mål får vi se att vi har gjort en djupdykning i resultatlistan. Stoppet kostade oss tydligen massor och vi ligger plötsligt på 16:e plats. Resten av passet flyter på och Fredrik blir inkallad efter 35 minuter för tankning och förarbyte. Jag åker ut på mitt andra pass och allt känns fortfarande bra. Över start och mål sitter det en stor klocka som visar hur länge tävlingen har pågått och när den visar 3.59 antar jag att det är sista varvet och jag känner en tillfredställelse av att vi har fullföljt vår första men säkerligen inte sista långloppstävling.
När jag kommer ut på start/mål står där en herre med den schackrutiga flaggan bakom ryggen. Jag passerar lite förvirrad och tittar upp på klockan som stannat på 4.00. Väl ute på flygrakan inser jag att det ledande teamet måste legat bakom mig och att jag NU är ute på sista varvet. Fortsätter runt och vid inbromsningen till Opelkurvan kommer jag ikapp Rejnäs som verkar ha tappat all fart. Eftersom det varit gulflaggor på sista varvet och jag inte sett någon vifta grönt så bestämmer jag mig för att stanna bakom honom genom dom två sista kurvorna, så vi tourar genom karusellen och tar målflagg snyggt på led..
Kommer in i depån och får veta att vi kom på 18:e plats.. Det kändes till en början riktigt bra men när resultatlistan kom fick vi en smärre chock. På 17:e och sista poängplatsen kom team Rejnäs/Brandt. Vi missade alltså sista poängplatsen med 0.303 sekunder bara för att jag softade i sista svängarna.. Riktigt surt men är väl bara att ta som rookieläxa.. Det kändes iaf underbart att få tävla en gång till innan vintern och slippa avsluta säsongen med en krasch..
Funderingar/Slutsatser på hemresan:
1. ERF var oväntat roligt..
2. Om man vill ha poäng ska man tävla hela vägen till målflaggan..
3. Nu ska det sparas pengar i vinter, blir både R600 och ERF nästa säsong..
#26 Love Gillberg
#26 Love Gillberg
#42 Fredrik Lundegård
+ inhoppande #60 Per Nilsson
Börjar denna story med att backa i tiden till 23:e sept.
Det har gått två veckor efter min vurpa på Gelleråsen och jag har varit nere i Falkenberg och tittat när Fredrik kört race. Tyvärr har jag fortfarande för ont för att köra. Sitter i racebussen på väg hem och fundera lite.
Plötsligt slås jag av det faktum att säsongen är SLUT!! REDAN??!! Känner hur paniken kommer!! Ska jag inte få köra något mer i år??!!
Kommer hem ganska nedstämd och det känns som en hel evighet till April. Men jag är född i oxens stjärntecken och kan ibland vara riktigt, riktigt envis. Räknar lite o kommer fram till att jag borde vara tillräckligt läkt i kroppen för att kunna köra i oktober. Tyvärr finns inte så många körtillfällen i denna höstmånad men jag hittar till slut en lösning på mitt problem: Säsongsavslutningen i ERF på Anderstorp. Ringer Fredrik o övertalar honom att han är sugen på att förlänga säsongen med ett race till. Resultat: Ninjaracing ska göra entre i långloppscirkusen.
Så börjar då förberedelserna, ladda ner reglementet o kolla igen det, ringa runt lite o fråga hur man gör i praktiken och hur man anmäler sig mm. Beslut fattas att vi ska köra på Fredriks hoj. Eftersom vi inte är übersnabba på banan så lägger vi upp taktiken på att skrämma motståndarna redan i depån istället. Att åka i REC och ha en reservhoj borde iaf skrämma ett par team så min hoj får följa med som reserv. Vi snackar vidare o kommer fram till att vi borde ha en förare till med oss, ifall jag får ont eller om vi blir för trötta. Ringer Per Nilsson och han är gärna med o kör. Hans namn på startlistan borde också skrämma några stycken.
ERF:s upplägg är lite annorlunda än vad vi är vana vid, som nytt team kör man i REC (Rookie Endurance Challenge) där tävlingen är ett 4-timmarslopp med kval på fm och tävling på em, alltså bara en tävlingsdag. Vår tävling är på söndagen. Jag och Alexandra åker ner till A-torp på lördag em för att förbereda lite i depån och med hojen. Per är redan på plats eftersom han dessutom har hoppat in för att köra i ett annat team som tävlar på lördagen. Han har även tagit med sig Fredriks hoj så den finns på plats när vi kommer till banan. Fredrik jobbar sent på lördagen så han och Anna kommer på söndag morgon. Vi kommer ner lagom för att se Per stå på pallen och ta emot 3:e priset.. GRATTIS!!
Pga kylan bestämmer vi oss för att hyra en box. Vi hinner lagom packa ur bussen så är det dags för avslutningsmiddagen som serveras i cafeterian. Efter middagen drabbas Per av en paltkoma av sällan skådat slag och han försvinner diskret in i husvagnen och somnar antagligen innan han ens lagt huvudet på kudden. Jag och Alexandra ägnar ett par timmar till att uppdatera Fredriks hoj till ERF-status: Nytt tävlingsnummer, montera ett snabbfäste för framskärmen samt river kopplingen och byter ut stålplattorna mellan lamellerna eftersom vi inte hade några nya när vi bytte lameller sist. Den här gången ska inget maskinellt få krångla. Snart drömmer jag mardrömmar om krånglande mc-kopplingar.
Vi vaknar rätt tidigt på söndag morgon och börjar i vanlig ordning med stark kaffe för att få upp ögonen. När kroppens sinnen börjar fungera får vi se att våra depågrannar också åker på en fint grön hoj. Det visar sig vara ett finskt Kawasaki-team som med hjälp av en ZX10:a vunnit Finska mästerskapet i år. KUL..
Efter en stund anländer Fredrik och Anna och det dukas upp till en gemensam frukost i den varma boxen. Tiden fram till kvalet ägnas åt lite strategiupplägg: Vi bestämmer hur vi ska göra vid tankstoppen, visar Anna hur Pers depåtavla funkar samt vilken info hon ska visa, vi går även igenom lite tecken som vi förare kan ge till Anna.
För kval har vi 40 minuter att dela på och vi bestämmer att alla tre ska köra några varv. Vi fortsätter med skrämselstrategin och skickar ut Per som försteman. Han kommer in efter ca 10 minuter och vi konstaterar att ingen visat honom hur man får igång laptimern. Per springer iväg till en box där det står en uppkopplad laptop och kommer tillbaka och säger att jag och Fredrik kan dela på resterande kvaltid. Han har kört på 1.43 och det borde ge oss en riktigt bra startplats. Nu borde snart motståndarna börja skaka i benen, likt asplöv i vinden, av rädsla.
Fredrik är redan ombytt och tar nästa pass. Han kommer in efter ca 10 min o överlämnar hojen till mig. Jag åker ut mest för att kolla så det inte gör ont i axeln när jag kör. Efter ett par varv höjer jag tempot lite för att undersöka om jag har några spöken eller demoner i huvudet efter kraschen på Åsen men allt känns ok. Svänger in i depån för att låta Fredrik göra dom sista kvalvarven. Så fort Fredrik har lämnat boxen kommer det en funktionär springande o säger att vi låter alldeles för mycket och att dom har svartflaggat mig flera varv när jag var ute. UPSSS!!!
Jag har visst varit så upptagen med att titta på våran depåtavla på start/mål att jag helt missat mitt livs första svartflaggning. Jag skäms som en blöt hund och det enda som kommer över mina läppar är ett försiktigt ”förlåt”.
Vi diskuterar lite med funkisen och kommer undan med att sätta på orginalljuddämparen till racet. Strax därpå kommer Fredrik tillbaka och talar om att han inte blivit utsläppt på banan. Jaha, då är det bara att ladda om inför racet alltså. På med orginalblåset samt nya däck.
Alexandra har fixat lunch under tiden. Gulaschsoppa och nygräddade baguetter känns riktigt lyxigt i boxen. När vi ska sätta oss till bords får vi en startlista. Per tar listan o läser, mumlar något som låter som ”vadå 1.46” och försvinner ut ur boxen med listan i handen. Efter en stund kommer han tillbaka och talar besviket om att det blivit något strul med transpondernumren innan kvalet. Vår 1.43-tid var någon annans tid och plötsligt har vi en kvaltid på 1.46. Nåväl, det gav oss 12:e startplats och det är ju inte fy skam av 42 startande team.
Under lunchen diskuterar vi i vilken ordning vi skall köra och bestämmer att Per tar första passet eftersom han har gjort Lemans-start tidigare. Efter honom kör Fredrik o sist jag. Vi dricker kaffe på maten och slösnackar lite och plötsligt får jag se att tiden rusat iväg och det bara är en kvart kvar till start. Per stressar på sig kläderna och vi konstaterar att starten kom så plötsligt att vi inte ens hunnit bli nervösa och kön till vår toalett är obefintlig för en gångs skull.
Per åker ut på sightinglap och jag knallar ut på startplattan för att agera tillfälligt depåstöd. När jag efter mycket letande hittar igen vår startskylt inser jag hur långt fram vi står. Vi står t.o.m. på platsen framför våra finska kollegor. Per kommer inrullande på plattan och ser lika frågande ut som jag kände mig nyss, och jag får gå långt ut i banan och vifta vilt för att han ska hitta mig. Starten går och Per springer över banan. Det här med lemans-start är ju helt nytt för mig och jag förvånas över hur tyst det är. Jag är van vid ylande motorer, pumpande adrenalin och slocknande startlampor. Här är det en ”gubbe” med en flagga och hela startplattan är knäpptyst.. Vaknar upp ur mina funderingar av att hojen plötsligt försvinner ur mitt grepp och Per far iväg som skjuten ur en kanon och kommer in i första sväng som åtta. Riktigt bra start!!!!
Per kör bra och plockar placeringar, jag och Fredrik står vid räcket och njuter av teamets framgångar. En mysig känsla av framgång infinner sig i våra kroppar. En känsla som vi inte blivit bortskämda med under säsongen då vi har haft fullt upp att kvala in till racen i R600. Efter 15-20 minuter är det någon förare som har tröttnat på racing och kastat sig i ett bollhav bredvid banan för att vila lite. Safety Car (SC) kommer ut på banan och fältet samlas ihop. Jag springer bort till tankdepån och gör mig redo ifall Per kommer in. Står beredd och tittar på dom team som gör tankstopp, försöker observera hur dom lagt upp det och kanske få några tips. Konstaterar att många är otroligt stressade och har svårt att tex. få upp hojarna på depåstöden. Bestämmer mig för att vara lugn och metodisk vid tankningen. SC kommer in och fältet släpps fritt igen.
Eftersom Per aldrig kom in går jag tillbaka till räcket för att få en uppfattning hur vi ligger till. Det börjar bli lite krångligt nu att hålla kolla på placeringarna, vissa har gått in för att tanka och varvningarna krånglar till det ytterligare. Per och Oscar i ”Sussies Sluts” ligger och fajtas varv efter varv och vi börjar bli oroliga för att Per ska ta ihjäl bakdäcket i förtid med deras strid. Efter 45 minuter börjar många team komma in o tanka och placeringarna blir helt omöjligt att hålla reda på. Per o Oscar ligger fortfarande tätt ihop och ingen av dom verkar vilja gå in i depån. Plötsligt får vi höra att dom ligger och slåss om första platsen!!!! NINJARACING ÄR I TOPP!!!!!!!!!!
Jag och Fredrik tittar på varandra, hur ska vi kunna förvalta det här??!! Prestationsångesten kommer smygande.. Dags för oss att bli synade i vår ”bluff”. Det känns lite som att ha bluffat sig ända fram till finalbordet i poker med ett par i tvåor.. När Per får slut på bensin och kommer in för tankning och byte så är vi förlorade…
Efter 55 minuter pekar Per på tanken när han passerar depån, jag önskar Fredrik lycka till och beger mig till tankdepån för att vänta in Per. Samtidigt som han kommer in i depån är det någon som har kastat sig igen och SC åker ut.. Perfekt tajming!!! Tankning flyter på bra och bytet funkar klockrent. Fredrik kommer ut på banan som 6:a.. Kanon.. Stämningen är på topp i teamet.. Vilken framgång.. Nu gäller det bara att Fredrik lyckas hålla det här. Nu är alla förare utspridda på banan i ett ordentligt virrvarr och det är helt hopplöst att försöka hålla koll på placeringen.
Alexandra springer upp till tidtagningen och får sin laptop uppgraderad med något program så vi ser ställningen och tiderna direkt på skärmen. Kanon. Min uppvärmning består av att springa till gluggen i räcket när Fredrik passerar för att genast springa tillbaka till datorn för att kolla varvtid och placering. Stressen blir faktiskt ännu värre av datorn med all information och att stå i depån och inte kunna påverka någonting.
Fredrik passerar gång på gång o det ser lugnt och stadigt ut fast han sätter nytt personbästa flera gånger. Efter 45 minuter pekar Fredrik på tanken. Han har kört jämnt och fint hela passet och vi ligger 8:a när han svänger in i för att byta. Per går till tankdepån för att ta emot honom och fylla upp hojen. Jag tar på mig hjälmen och gör mig klar för att köra ett pass. Står i boxöppningen och hoppar som ett ivrigt barn. Äntligen ska jag få köra race igen!!
Bytet funkar bra och jag åker ut på banan. Får upp ett lagom tempo direkt och lägger märke till hur gått om plats det faktiskt är på den här banan. Får massor av fria varv och funderar ett tag om jag är ensam ute o kör.
Efter 25 minuter upptäcker jag att jag börjar bli trött, bromsningarna blir för tidiga och svängarna blir ryckiga. PLÖTSLIGT slutar hojen dra i slutet på rakan. Min första tanke är att kedjan gått av. Tittar på varvräknaren och vrider på gasen men hela displayen är helt mörk. Provar att växla ner o känner att motorn snurrar med. Rullar genom norra kurvan för att sedan stanna efter kanten där jag blir mindre i vägen för dom andra. Genast svischar massor av hojar förbi!! F-N, SKA DET SLUTA SÅ HÄR!!!!!
Tittar på den mörka displayen och funderar om laddningen på hojen lagt av och nu har jag kört så länge att även batteriet är tomt.. Vickar uppgivit på dödarknappen på styret och VOILA!!! Hela instrumenteringen lyser upp!!! petar försiktigt på startknappen och förväntar mig att ingenting ska hända men hojen hoppar igång som om det vore en självklarhet. Nytt hopp tänds och tröttheten jag kände innan är som bortblåst. Nu ska här köras ikapp. Hittar flytet direkt och varven bara försvinner känns det som. Efter 55 minuter tänds bränslelampan och det är dags för byte i depån. På mitt sista varv blir det gulflagg efter flygrakan. Det kommer alltså bli SC på banan även denna tankning.. Vilket flyt!! Svänger elegant in i tankdepån med ett härligt leende på läpparna. När Per har tankat upp hojen säger han åt mig att köra fram till boxen och stanna där. Där står Fredrik med depåstödet i högsta beredskap.. Vad nu??? Någon av er måste ju ut och åka!!! Det är ingen fara, däcken känns hur bra som helst!!
Dom förklarar att Fredrik har upptäckt något på ena stöveln som kan vara motorolja.. Vi skruvar bort underkåpan och får se att motorn är fuktig av olja, fram med rengöringssprayen och torkar rent. Vi konstaterar att oljan kommer från vevhusventilationen, antagligen pga av det högre motståndet i originalljuddämparen. Samtidigt som vi skruvar säger Per att jag och Fredrik kan dela på den tiden som är kvar. Fredrik hoppar på hojen och försvinner ut på banan. Jag får veta att vi låg på 9:e plats när jag gick in för tankning. Jag blir riktigt nöjd med min insats då jag bara tappat en placering.
När Fredrik passerar start/mål får vi se att vi har gjort en djupdykning i resultatlistan. Stoppet kostade oss tydligen massor och vi ligger plötsligt på 16:e plats. Resten av passet flyter på och Fredrik blir inkallad efter 35 minuter för tankning och förarbyte. Jag åker ut på mitt andra pass och allt känns fortfarande bra. Över start och mål sitter det en stor klocka som visar hur länge tävlingen har pågått och när den visar 3.59 antar jag att det är sista varvet och jag känner en tillfredställelse av att vi har fullföljt vår första men säkerligen inte sista långloppstävling.
När jag kommer ut på start/mål står där en herre med den schackrutiga flaggan bakom ryggen. Jag passerar lite förvirrad och tittar upp på klockan som stannat på 4.00. Väl ute på flygrakan inser jag att det ledande teamet måste legat bakom mig och att jag NU är ute på sista varvet. Fortsätter runt och vid inbromsningen till Opelkurvan kommer jag ikapp Rejnäs som verkar ha tappat all fart. Eftersom det varit gulflaggor på sista varvet och jag inte sett någon vifta grönt så bestämmer jag mig för att stanna bakom honom genom dom två sista kurvorna, så vi tourar genom karusellen och tar målflagg snyggt på led..
Kommer in i depån och får veta att vi kom på 18:e plats.. Det kändes till en början riktigt bra men när resultatlistan kom fick vi en smärre chock. På 17:e och sista poängplatsen kom team Rejnäs/Brandt. Vi missade alltså sista poängplatsen med 0.303 sekunder bara för att jag softade i sista svängarna.. Riktigt surt men är väl bara att ta som rookieläxa.. Det kändes iaf underbart att få tävla en gång till innan vintern och slippa avsluta säsongen med en krasch..
Funderingar/Slutsatser på hemresan:
1. ERF var oväntat roligt..
2. Om man vill ha poäng ska man tävla hela vägen till målflaggan..
3. Nu ska det sparas pengar i vinter, blir både R600 och ERF nästa säsong..
#26 Love Gillberg
