Det handlar väl för fan inte om självgodhet utan snarare om att det känns löjligt att prata engelska med sina grannar, jag har med danskar att göra med jämna mellanrum i och med mitt jobb och har även jobbat i Köpenhamn och jag försöker jag alltid att prata "skandinaviska", jag koncentrerar mig på att förstå danskan och försöker byta ut "svensk-svenska" ord till danska eller mer multi-skandinaviska motsvarigheter.
Jag tycker inte att det är självgodhet utan snarare en artighet att kunna kommunicera med ett broderfolk på ett gemensamt skandinaviskt språk. Men självklart får man ju vara kvick på att gå över till engelska om någon av parterna inte förstår, men att börja på engelska är fan självgott om något.
Samma gäller med folk som börjar prata engelska med finlandssvenskar, det är den yttersta formen av pinsamhet, det har jag varit med om vid några tillfällen när jag jobbat i Finland, en del svenskar verkar inte ens känna till att en minoritet finskar pratar svenska som modersmål.
Att prata engelska med norrmän tänker jag inte ens gå in på, det är så pinsamt att det gör ont, förstår man inte norska (möjligtvis borttaget en del västkusts-dialekter) så är det väl tveksamt om man ens förstår olika svenska dialekter.
PS. Inom SAS-koncernen så talar man "skandinaviska" mellan de olika länderna , är det självgott? DS.
