Orca69 skrev:
Själv skulle jag vilja se Narnia på bio.
Perfekt tillfälle att citera sydsvenskan.
Andreas Brunner läser C S Lewis
På onsdag är det Sverigepremiär för "Häxan och lejonet", den första av Disneys filmatiseringar av C S Lewis Narniaböcker. Andreas Brunner har läst om böckerna och funnit en söndagsskoletolkning av kristendomen skriven av en predikant med antidemokratiska och antifeministiska värderingar.
En lätt förklädd predikan skriven av en ultraortodox kristen med antidemokratiska och antifeministiska värderingar. Kan det verkligen vara något för vår tid? Ja, dessvärre. Lagom till julfirandet intar C S Lewis Kristus-allegori "Häxan och lejonet" biodukarna världen över.
Filmen har redan väckt starka reaktioner i England. I The Guardian skriver kolumnisten Polly Toynbee att Narnia representerar allt det som är mest avskyvärt med religion och rekommenderar spypåse till biobesökarna.
Om hennes kräkreflexer speglar det sekulariserade perspektivet så har även Lewis många kristna anhängare betraktat filmatiseringen med viss oro. Skulle filmen bli tillräckligt kristen? Frågan är befogad.
När Lewis 1954 fick ett förslag om att göra tecknad film av " Häxan och lejonet" invände han att lejonet Aslan är en gudomlig figur: "allt som är i närheten av det komiska (framför allt allt från Disney) vore för mig helt enkelt blasfemi". Det är onekligen en ödets ironi att det nu är Disneys marknadsföringsmaskin som allierat sig med den kristna underhållningsindustrin för en filmatisering av Lewis Narniaböcker.
"Häxan och lejonet" utkom 1948. Litteraturprofessorn Clive Staples Lewis, då mest känd för sitt vältaliga försvar av den kristna tron, visade sig även vara en flyhänt barnboksförfattare. På några få år spottade han ur sig inte mindre än sju böcker om landet Narnia.
I "Häxan och lejonet" finner de fyra barnen Peter, Susan, Edmund och Lucy en extra rymlig garderob. Bakom alla pälsar och galgar ligger landet Narnia, befolkat av talande djur, fauner, nymfer, kentaurer, dryader och självaste jultomten.
Barnens ankomst är efterlängtad. En gammal profetia säger att några av Adams barn en gång ska befria landet från den grymma Silverhäxan. Vilket de gör - med assistans av lejonet Aslan, son till den store " Kejsaren-bortom-havet", som för att rädda den vanartige Edmund ur häxans grepp (några osedvanligt läckra kolor lockade över honom till den mörka sidan) låter sig offras på ett stenbord. Aslan återuppstår sedan och häxan och hennes pack kan dödas.
Kollegan och vännen J R R Tolkien var måttligt imponerad. Sedan 1930 hade han och Lewis umgåtts i The Inklings, en grupp likasinnade män som regelbundet samlades för att samtala om litteratur och ge varandra kritik. Lewis hade under flera år uppmuntrat hans fantasier om alver och en efterhängsen ring. Tolkien återgäldade vänligheten med att förklara "Häxan och lejonet" för så gott som värdelös, ett pinsamt hopplock av separata mytologier.
Inte så underligt. Tolkien, som med Midgård mödosamt skapat en parallell värld minutiöst uppbyggd enligt språkvetenskapens alla regler, krävde framförallt vetenskaplig stringens. Men Tolkien ogillade dessutom Lewis evangeliserande nit.
I den mån man alls kan tala om ett religiöst tema i " Ringarnas herre" är det i den oryggliga offerviljan som tillsammans med en abstrakt försyn ser till att de rättfärdiga till sist går segrande ur striden.
Lewis däremot gjorde en strikt söndagsskoleöversättning av kristendomen till Narnia. Det krävs ingen större fantasi för att läsa in det kristna passionsdramat mellan raderna i "Häxan och lejonet". Aslan är Narnias motsvarighet till Kristus (som för övrigt kallas lejonet av Juda stam i Bibeln). Och även de följande sex böckerna ingår i ett teologiskt mönster: allt från skapelsen, frestelsen i Edens lustgård och syndafallet i "Min morbror trollkarlen" till Antikrist, världens undergång och den yttersta domen i den sjunde och avslutande delen "Den sista striden" .
Kanske är förklaringen den att Tolkien, trygg katolik sedan barnsben, inte kände samma behov som Lewis, kristen först 1931 (den 28 september närmare bestämt - ett viktigt datum i alla Lewisbiografier), att sprida budskapet.
Lewis avsikt var att göra det lättare för barn att acceptera kristendomen när de möter den senare i livet. Gott så. Men vill vi ha Lewis kristendom i dag? Konvertiten Lewis var lika nitisk som konservativ. Även den kristna lärans mer problematiska bitar måste accepteras, ansåg han: " En liberal kristendom, som ser sig fri att ändra tron varje gång tron verkar förvirrande eller frånstötande måste vara fullständigt stagnerad ".
I klassikern "Mere Christianity" insisterar Lewis således på sexuell avhållsamhet före äktenskapet (det må strida mot instinkten, men det är instinkten, inte kristendomen, som har fel), avfärdar homosexualitet som perverterat begär och betonar mannens självklara överhöghet i äktenskapet.
Lewis varnade också för att betrakta demokrati och jämlikhet som något av värde i sig. Resultat blir lätt ett blint förakt för all överhöghet. Människans reaktion på monarkin kan uppfattas som ett test. Visst är det lätt att racka ner på monarkin men, säger han i essän " Equality", titta noga på häcklarnas ansikten: "Dessa är de människor vars rötter i Eden har klippts av". Narniaberättelserna var tänkta som ett motgift mot jämlikhetstänkandet: "Mina berättelser befriar - lösgör från hämningarna - den spontana impulsen att tjäna och dyrka".
Men för den som inte vet att dyrka rätt saker (kungar och sånt) går det illa. I "Mere Christianity" får en kvinna som bara tänker på kläder illustrera synden omåttlighet. Och när barnen slutligen i "Den sista striden" återförenas i Aslans paradis så saknas Susan för hon tänker numera bara på kläder och fester (och även pojkar, förmodar jag). "Min syster Susan är icke längre en vän av Narnia", förklarar Peter strängt.
Ärligt talat, inte heller jag känner mig som en vän av Narnia längre efter att ha läst om Narniaböckerna i vuxen ålder. Lewis är en drömförfattare för den kristna högern och dagens grasserande nymoralism. I den engelska debatten har kritikerna rent av antytt en dagspolitisk agenda bakom filmatiseringen: Att Lewis gör Kristus till ett kraftfullt lejon och inget ödmjukt lamm (den vanligare bilden i Bibeln), representant för jordens fattiga och svaga, passar onekligen den muskulära kristendomstolkning som Bushadministrationen representerar, makt är lika med rätt.
Återstår att se om det är tillräckligt för att hålla igång biljettförsäljningen. Intresset ska ju helst räcka ytterligare sex filmer. Den dubbla marknadsföringen av filmen, å ena sidan en massiv kampanj riktad mot kyrkosamfunden, å andra sidan ett ganska tvehågset försök att tona ner de kristna elementen, visar att filmskaparna är måna om att nå ut till alla grupper, även de kräkbenägna. I filmens värld är trots allt biljettintäkterna Gud.