Nordgren
Team ägare, fd racerförare
- Gick med
- 12 Mar 2003
- Hoj
- Honda RS125 & 3xHonda TSR250 & Honda CBR900RR
Mot North West 200, en berättelse från 2005
Det har nu gått ett år sen jag begav mig iväg mot North West 200. Min berättelse blev inte helt klar direkt när jag kom hem. Efter att Jocke omkommit på Isle of Man kändes det olustigt att skriva klart och lägga ut det. Jag vet hur Jocke såg fram emot Isle of Man och det känns så jävla orättvist, men jag kommer aldrig att glömma de roliga dagarna vi hade tillsammans på North West.
Nedan en liten berättelse från 2005 års North West
Hela International North West 200 på Nord Irland äventyret började med att jag blev inbjuden av tävlingsledningen och att de erbjöd mig reseersättning och maskin underhåll. Jag bestämde mig efter viss tvekan efter det att jag sett racet på DVD och fått se ombord varv. NW200 är det snabbaste racet i världen och körs på vanliga vägar. Det är Nord Irlands största idrotts evenemang med omkring 150 000 besökare och har körts sedan 1926.
Med mig följde Björn och Lars. Vi körde tillsammans till alla tävlingar under 1998 till 2000 när jag och Björn körde 250 standard. Resan började söndagen den 15:e maj med båtresa till Newcastle och sen blev det en biltur tvärs över England till Stranraer för en ny färjetur. Redan på färjan började det diskuteras racing med ”Iceman” Jocke och hans mek Kimo. Väl i Belfast mötte min kompis Simon Turner upp oss och vi åkte hem till honom och pratade lite. Sen var det en dryg timmes bilfärd upp till banan. Vi började med att köra tre varv runt banan med bil för att jag skulle kunna bekanta mig med banan lite. När vi kom till depån hade arrangörerna fixat en husvagn som vi fick låna, dessvärre läckte den gasol och det luktar inget vidare. Vi åkte in till samhället Portrush som banan går igenom. När de på restaurangen förstod att vi var där för tävlingen ville de hjälpa mig med banan och ritade upp den på en servett och berättade om de platser som man skulle ta det försiktigt på. Han sa något om att förra året hade någon kört ner i vattnet. Vi satte upp tältet på den bästa plats vi svenskar kunde hitta på åkern och lastade ut på tisdagsförmiddagen. Efter lunch var det ett speciellt förarmöte för alla ”newcomers” där de berättade om tävlingen och om banan. Det var förarna Robert Dunlop (bror till omkomne Joey) och Fillip MacAllen (som vann fem race på North West samma dag och har tredje flest TT-vinster) som berättade om banan och de följde även med på bussturen runt banan som vi fick. Det var en rolig upplevelse att få åka buss runt banan och lyssna till två riktigt stora förare. Vi som var ”newcomers” fick även tre varv bakom föråkare för att hitta spår. Hojen hade vi drevat om fjädringen visste jag inte hur jag skulle ändra eftersom en del tipsade om hårdare medan andra sa mjukare. Det var med spänning jag rullade ner uppställningsplatsen och dessvärre såg vi att vädret blivit sämre och att det var regn på gång. Min grupp fick Fillip som föråkare och var roligt att se vilken uppståndelse med TV-intervjuer eftersom detta var första gången han skulle köra sen han slutade. När vi väl kom ut så började det stänka lite men det var bara att försöka hänga med de andra. Men det kändes konstigt och lite skrämmande att köra på en vanlig väg där folk stod i sina trädgårdar och tittade på oss. Efter några varv körde jag om de andra i gruppen för att få åka bakom Fillip eftersom det är lättare att se spåren om man är nära. Regnet började tillta när vi i samhället Portrush ska svänga vid Kyrkan tittar Fillip bakåt för att se var vi är samtidigt som han svänger in lite förtidigt och river ut en kon på vägen. För mig blev det hårigt men en undan manöver på den blöta asfalten men som tur klarade jag upp det och slapp köra in i muren vid kyrkogården. Det blev bara 3 varv med föråkare och när vi kom in var det bara att byta däck till regndäck. När vi släpptes ut på banan igen för tidsträning regnade det rätt mycket vid kust remsan medan det var lite torrare på de andra delarna. Det som var svårast var att bedöma inbromsningarna och jag bromsade alldeles för tidigt, men man vill ju vara på säkra sidan. Det blev 5 varv vi han göra och jag blev 21:a och näst bästa newcomer. Det märktes tydligt vilka som kört på banan tidigare för alla vi newcomers var långt ner. Efter träningarna blev det mycket snack om banan och vad som skulle ändras på hojen. På onsdagen var det igen körning utan jag skulle passa på att jobba undan lite men det var inte så lätt att komma åt Internet så det gick hela dagen åt det. Under kvällen laddade vi upp i Jocke husvagn med att titta på ”roadracers” (dokumentär om Joey Dunlop med kompisar i början på sin kariär) Jag kände mig sämre och sämre och förstod att den största missen jag gjort under tisdagen var att fylla min vattenflaska på toaletten. Det var nämligen inte dricksvatten utan det fanns på ett annat ställe. På torsdagen var vädret lite bättre och jag hann mecka med hojen lite mellan varven jag fick springa på toaletten. När det närmade eftermiddagen hoppas jag på regn eftersom jag då var säker på att kvala in. Min kropp var helt slut tillsammans med att jag fick kraftiga kramper i magen. Dessvärre hade inte sjukvårdspersonalen på banan något för det utan de hade bara akutvårdsgrejer. När vi stod och väntade på att få komma ut på tidsträningen hann jag springa på toa en sista gång precis innan och det var tur eftersom träningen var 40 minuter. Det gick mycket snabbare nu på torr bana och det gjorde att alla ojämnheter på vägen kändes tydligt. Det tillsammans med att jag var kass gjorde att jag snabbt kände mig helt slut. Men jag tänkte bara att om jag nu tagit mig till Nord Irland ska jag minsann kvala in. När jag kom in efter träningen fick vi vänta ett tag innan tiderna kom upp. Jag fick 22:a tid och alla mina varv utom utvarvet var innanför kvalgränsen. Det kändes bra och jag kunde somna lite lättare trots kramperna. Det tråkiga var ju att man inte kunde gå runt och prata och kolla på allt. På fredagen bjöd arrangören på en busstur för alla förare och deras teampersonal, så jag, Björn och Lars hoppade på. Vi blev skjutsade i en turistbuss till en badstrand där de bjöd på fika och sen till ett hotell där vi fick middag. Alla var så otroligt trevliga och tyckte det var roligt att vi hade kommit över. Vi pratade med en dam som lovade Björn att fixa en autograf till en toppförare som bodde granne med. Hon tog sin uppgift på allvar och gick runt med Björn några timmar tills han hade så många autografer som fick plats på tröjan. Själv gick jag ner till Apoteket och köpte tabletter och vätskeersättning. Jag glömde mig och frågade en person i Portstewart efter ”Drugstore” och han tittade mycket konstigt på mig innan jag kom på att det heter ju ”Pharmacy” i England. Det märktes att det var racedag när vi vaknade på lördagen efter en kall natt då gasolen tog slut i husvagnen. Det var mycket folk i rörelse och det dröjde inte länge förrän allt var igång. Det var en imponerande flyguppvisning. Jocke som under veckan träffat fler och fler av lokalbefolkningen och dit resande hade precis fullt i tältet och många frivilliga mekar. Själv var jag som vanligt fokuserad på racet och hann inte gå runt och kolla på något mera. Regnat hängde i luften och det regnade till och från. Mitt race var det tredje för dagen och det hade faktiskt börjat torka upp. Det blev att springa runt och kolla på vad de andra valde och hur regndäcken såg ut på de som precis kört sitt race. Men arrangörerna valde att kalla det ”wetrace” vilket innebär att de inte skulle bryta om det började regna. Men precis innan start kom regnet och vi behövde inte tänka mer på det utan det blev till att snabba på med däcksbytet. Vi var inte klara när 3minuters skylten kom upp och man ska avbryta allt jobb på hojen men vi fortsatte och såg att de gick genom startfältet och sa till folk att sluta och rulla hojarna åt sidan. Då kom en hagelskur och räddade oss för att starten blev försenad. Jag blev riktigt blöt och fick regn på insidan av visiret. När starten gick hade det lugnat sig lite men det är inte lätt att se var man ska ta vägen när det bara ur vatten framför sig. Jag tog det lugnt och lite avvaktande i första kurvan. Men tog någon placering under första varvet. Nu var det betydligt mindre blött in i landet vilket gjorde att hojen började gå varm. På tredje varvet kom den upp på 75grader men ska normalt ligga på 50-55grader. Jag bestämde mig först för att bryta och körde lite långsammare längs vägen ner mot Portruch när jag kom på att jag kunde stanna vid chikanen eftersom där fanns en stop-and-go plats för dem som bromsat på sig. Jag tog av några remsor silvertejp från kylaren och fortsatte men hade förstås tappat placeringar. Men jag lyckade ta tillbaka någon plats och slutade 13:e i mål och näst bästa newcomer. Det var en riktigt stor fest på kvällen det bästa var när jag och Jocke fick våra pengar, så skulle det vara på alla tävlingar att arrangörerna tycker man gjort en bra tävling och delar ut rese och start ersättning. Vi packade ihop grejerna under lördagen för att kunna bege oss tidigt på söndagen. Vi hjälpte Jocke att komma iväg och önskade honom lycka till på det största äventyr en racerförare kan göra. Tyvärr som vi alla vet omkom Jocke tragiskt på Isle of Man. När vi skulle gå och lägga oss kom vi på att vi glömt fixa gas så det blev en kall natt till. På söndagen passade vi på att besöka Joey Dunlops memorial och i Kyrkan bredvid blev vi bjudna på engelsk frukost som klart var värd en rejäl slant i kollekten. Det blev en övernattning i Scottland där vi bodde hos ett trevligt par på Bed-and-Breakfast efter att vi tittat på minnesmonumentet i Lockerbie. Vi kollade runt lite i Newcastle innan den långa båtresan till Göteborg där vi även på hemvägen hade hytt under bildäck. Hela resan och tävlingen var en fantastisk upplevelse även om jag förstås hade räknat med ett bättre resultat.
På frågan om att åka över och köra igen kan jag verkligen förstå intresset. Man måste vara på plats för att känna stämningen och jag har aldrig blivit så väl bemött på någon tävling eller för den delen som turist heller någon annan stans. Men samtidigt är riskerna stora och under förra året omkom två jag kände Jocke och Richard Britton, så just nu känns det inte värt risken.
Om någon skulle vilja köra ett seriöst försök att åka över kan ni kontakta mig så kan jag nog hjälpa till med en del, men att köra real roadracing kräver god tävlingserfarenhet
Det har nu gått ett år sen jag begav mig iväg mot North West 200. Min berättelse blev inte helt klar direkt när jag kom hem. Efter att Jocke omkommit på Isle of Man kändes det olustigt att skriva klart och lägga ut det. Jag vet hur Jocke såg fram emot Isle of Man och det känns så jävla orättvist, men jag kommer aldrig att glömma de roliga dagarna vi hade tillsammans på North West.
Nedan en liten berättelse från 2005 års North West
Hela International North West 200 på Nord Irland äventyret började med att jag blev inbjuden av tävlingsledningen och att de erbjöd mig reseersättning och maskin underhåll. Jag bestämde mig efter viss tvekan efter det att jag sett racet på DVD och fått se ombord varv. NW200 är det snabbaste racet i världen och körs på vanliga vägar. Det är Nord Irlands största idrotts evenemang med omkring 150 000 besökare och har körts sedan 1926.
Med mig följde Björn och Lars. Vi körde tillsammans till alla tävlingar under 1998 till 2000 när jag och Björn körde 250 standard. Resan började söndagen den 15:e maj med båtresa till Newcastle och sen blev det en biltur tvärs över England till Stranraer för en ny färjetur. Redan på färjan började det diskuteras racing med ”Iceman” Jocke och hans mek Kimo. Väl i Belfast mötte min kompis Simon Turner upp oss och vi åkte hem till honom och pratade lite. Sen var det en dryg timmes bilfärd upp till banan. Vi började med att köra tre varv runt banan med bil för att jag skulle kunna bekanta mig med banan lite. När vi kom till depån hade arrangörerna fixat en husvagn som vi fick låna, dessvärre läckte den gasol och det luktar inget vidare. Vi åkte in till samhället Portrush som banan går igenom. När de på restaurangen förstod att vi var där för tävlingen ville de hjälpa mig med banan och ritade upp den på en servett och berättade om de platser som man skulle ta det försiktigt på. Han sa något om att förra året hade någon kört ner i vattnet. Vi satte upp tältet på den bästa plats vi svenskar kunde hitta på åkern och lastade ut på tisdagsförmiddagen. Efter lunch var det ett speciellt förarmöte för alla ”newcomers” där de berättade om tävlingen och om banan. Det var förarna Robert Dunlop (bror till omkomne Joey) och Fillip MacAllen (som vann fem race på North West samma dag och har tredje flest TT-vinster) som berättade om banan och de följde även med på bussturen runt banan som vi fick. Det var en rolig upplevelse att få åka buss runt banan och lyssna till två riktigt stora förare. Vi som var ”newcomers” fick även tre varv bakom föråkare för att hitta spår. Hojen hade vi drevat om fjädringen visste jag inte hur jag skulle ändra eftersom en del tipsade om hårdare medan andra sa mjukare. Det var med spänning jag rullade ner uppställningsplatsen och dessvärre såg vi att vädret blivit sämre och att det var regn på gång. Min grupp fick Fillip som föråkare och var roligt att se vilken uppståndelse med TV-intervjuer eftersom detta var första gången han skulle köra sen han slutade. När vi väl kom ut så började det stänka lite men det var bara att försöka hänga med de andra. Men det kändes konstigt och lite skrämmande att köra på en vanlig väg där folk stod i sina trädgårdar och tittade på oss. Efter några varv körde jag om de andra i gruppen för att få åka bakom Fillip eftersom det är lättare att se spåren om man är nära. Regnet började tillta när vi i samhället Portrush ska svänga vid Kyrkan tittar Fillip bakåt för att se var vi är samtidigt som han svänger in lite förtidigt och river ut en kon på vägen. För mig blev det hårigt men en undan manöver på den blöta asfalten men som tur klarade jag upp det och slapp köra in i muren vid kyrkogården. Det blev bara 3 varv med föråkare och när vi kom in var det bara att byta däck till regndäck. När vi släpptes ut på banan igen för tidsträning regnade det rätt mycket vid kust remsan medan det var lite torrare på de andra delarna. Det som var svårast var att bedöma inbromsningarna och jag bromsade alldeles för tidigt, men man vill ju vara på säkra sidan. Det blev 5 varv vi han göra och jag blev 21:a och näst bästa newcomer. Det märktes tydligt vilka som kört på banan tidigare för alla vi newcomers var långt ner. Efter träningarna blev det mycket snack om banan och vad som skulle ändras på hojen. På onsdagen var det igen körning utan jag skulle passa på att jobba undan lite men det var inte så lätt att komma åt Internet så det gick hela dagen åt det. Under kvällen laddade vi upp i Jocke husvagn med att titta på ”roadracers” (dokumentär om Joey Dunlop med kompisar i början på sin kariär) Jag kände mig sämre och sämre och förstod att den största missen jag gjort under tisdagen var att fylla min vattenflaska på toaletten. Det var nämligen inte dricksvatten utan det fanns på ett annat ställe. På torsdagen var vädret lite bättre och jag hann mecka med hojen lite mellan varven jag fick springa på toaletten. När det närmade eftermiddagen hoppas jag på regn eftersom jag då var säker på att kvala in. Min kropp var helt slut tillsammans med att jag fick kraftiga kramper i magen. Dessvärre hade inte sjukvårdspersonalen på banan något för det utan de hade bara akutvårdsgrejer. När vi stod och väntade på att få komma ut på tidsträningen hann jag springa på toa en sista gång precis innan och det var tur eftersom träningen var 40 minuter. Det gick mycket snabbare nu på torr bana och det gjorde att alla ojämnheter på vägen kändes tydligt. Det tillsammans med att jag var kass gjorde att jag snabbt kände mig helt slut. Men jag tänkte bara att om jag nu tagit mig till Nord Irland ska jag minsann kvala in. När jag kom in efter träningen fick vi vänta ett tag innan tiderna kom upp. Jag fick 22:a tid och alla mina varv utom utvarvet var innanför kvalgränsen. Det kändes bra och jag kunde somna lite lättare trots kramperna. Det tråkiga var ju att man inte kunde gå runt och prata och kolla på allt. På fredagen bjöd arrangören på en busstur för alla förare och deras teampersonal, så jag, Björn och Lars hoppade på. Vi blev skjutsade i en turistbuss till en badstrand där de bjöd på fika och sen till ett hotell där vi fick middag. Alla var så otroligt trevliga och tyckte det var roligt att vi hade kommit över. Vi pratade med en dam som lovade Björn att fixa en autograf till en toppförare som bodde granne med. Hon tog sin uppgift på allvar och gick runt med Björn några timmar tills han hade så många autografer som fick plats på tröjan. Själv gick jag ner till Apoteket och köpte tabletter och vätskeersättning. Jag glömde mig och frågade en person i Portstewart efter ”Drugstore” och han tittade mycket konstigt på mig innan jag kom på att det heter ju ”Pharmacy” i England. Det märktes att det var racedag när vi vaknade på lördagen efter en kall natt då gasolen tog slut i husvagnen. Det var mycket folk i rörelse och det dröjde inte länge förrän allt var igång. Det var en imponerande flyguppvisning. Jocke som under veckan träffat fler och fler av lokalbefolkningen och dit resande hade precis fullt i tältet och många frivilliga mekar. Själv var jag som vanligt fokuserad på racet och hann inte gå runt och kolla på något mera. Regnat hängde i luften och det regnade till och från. Mitt race var det tredje för dagen och det hade faktiskt börjat torka upp. Det blev att springa runt och kolla på vad de andra valde och hur regndäcken såg ut på de som precis kört sitt race. Men arrangörerna valde att kalla det ”wetrace” vilket innebär att de inte skulle bryta om det började regna. Men precis innan start kom regnet och vi behövde inte tänka mer på det utan det blev till att snabba på med däcksbytet. Vi var inte klara när 3minuters skylten kom upp och man ska avbryta allt jobb på hojen men vi fortsatte och såg att de gick genom startfältet och sa till folk att sluta och rulla hojarna åt sidan. Då kom en hagelskur och räddade oss för att starten blev försenad. Jag blev riktigt blöt och fick regn på insidan av visiret. När starten gick hade det lugnat sig lite men det är inte lätt att se var man ska ta vägen när det bara ur vatten framför sig. Jag tog det lugnt och lite avvaktande i första kurvan. Men tog någon placering under första varvet. Nu var det betydligt mindre blött in i landet vilket gjorde att hojen började gå varm. På tredje varvet kom den upp på 75grader men ska normalt ligga på 50-55grader. Jag bestämde mig först för att bryta och körde lite långsammare längs vägen ner mot Portruch när jag kom på att jag kunde stanna vid chikanen eftersom där fanns en stop-and-go plats för dem som bromsat på sig. Jag tog av några remsor silvertejp från kylaren och fortsatte men hade förstås tappat placeringar. Men jag lyckade ta tillbaka någon plats och slutade 13:e i mål och näst bästa newcomer. Det var en riktigt stor fest på kvällen det bästa var när jag och Jocke fick våra pengar, så skulle det vara på alla tävlingar att arrangörerna tycker man gjort en bra tävling och delar ut rese och start ersättning. Vi packade ihop grejerna under lördagen för att kunna bege oss tidigt på söndagen. Vi hjälpte Jocke att komma iväg och önskade honom lycka till på det största äventyr en racerförare kan göra. Tyvärr som vi alla vet omkom Jocke tragiskt på Isle of Man. När vi skulle gå och lägga oss kom vi på att vi glömt fixa gas så det blev en kall natt till. På söndagen passade vi på att besöka Joey Dunlops memorial och i Kyrkan bredvid blev vi bjudna på engelsk frukost som klart var värd en rejäl slant i kollekten. Det blev en övernattning i Scottland där vi bodde hos ett trevligt par på Bed-and-Breakfast efter att vi tittat på minnesmonumentet i Lockerbie. Vi kollade runt lite i Newcastle innan den långa båtresan till Göteborg där vi även på hemvägen hade hytt under bildäck. Hela resan och tävlingen var en fantastisk upplevelse även om jag förstås hade räknat med ett bättre resultat.
På frågan om att åka över och köra igen kan jag verkligen förstå intresset. Man måste vara på plats för att känna stämningen och jag har aldrig blivit så väl bemött på någon tävling eller för den delen som turist heller någon annan stans. Men samtidigt är riskerna stora och under förra året omkom två jag kände Jocke och Richard Britton, så just nu känns det inte värt risken.
Om någon skulle vilja köra ett seriöst försök att åka över kan ni kontakta mig så kan jag nog hjälpa till med en del, men att köra real roadracing kräver god tävlingserfarenhet
Bifogat
Last edited:
. 
Alldeles för avancerad sida... Kan du inte berätta med 3 meningar vad det går ut på? 
