Mell
På bättringsvägen, den bästa vägen!
I dag vaknade man som vanligt fast med ett undantag, klockan var 07.00 och jag var pigg. Solen lyser, 7 grader varmt och körsugen som f-n. Inte hjälpte det att man var ute och körde till halv tolv kvällen innan.
Det känns som att det spritter i benen på nåt konstigt sätt, resor planeras, man kollar internet efter allt som har med hojar att göra och händerna börjar få den där mörka färgen av olja och smuts. Insekter mellan tänderna och huden på skinkorna börjar förbereda sig för ett tufft liv i 6 månader. Skinnstället är tajtare än nånsin och saldot på bankkontot tappar värde fortare än d-marken under andra världskriget. Dessa symptom har jag haft tidigare och det har oftat slutat med en halvårslång koma under den mörka perioden.
Tillståndet kallas "Sommarrus för hojintersserad" och jag hoppas jag inte är ensam om denna åkomma.
Man blir väldig känslosam och reagerar starkt på småsaker.
En gång blev jag jättearg när vevstakslagren skar i början av juni och sabbade en hel sommar. Sommaren efter blev jag ännu argare när vevaxeln gick av i början av juni, och då hanterade jag det genom att köpa en R1 som jag sen körde i diket och då var jag också arg. Sen är man glad ibland, speciellt när man ska försäkra en R1. Då kvittrar jag som en fågel...
Ibland är det inte långt till tårarna, speciellt om man är på semester med mörkt visir och man upptäcker att i Gävle är det kolsvart på natten i augusti och laddregulatorn har skickat alla lampor till lamphimlen och det är 6 mil kvar att köra. Men då var jag inte ledsen om än det såg ut som jag bölat i en vecka, för jag hade glasögon som insekterna kunde fastna på och jag var ju snart framme....
Lätt förvirrad och något puckad kan hända att jag känt mig. Som då jag försökte blåsa ut lite eld när brorsans HD brann i Falun. Det går inte bra i intergralhjälm. Insåg snabbt att en öppen hjälm vore bättre, fast kanske brandsläckaren som hängde på bensinmacken skulle va det bästa.
Jag har även varit glad också, typ varje gång man satt sig på hojen. Alla sommarfester på klubben och när man tänker på alla minnen och upplevelser man haft. Då blir jag glad.
Man tänker på nån gammal hoj man haft (fast då kan man även bli arg) och känslan när man tog körkortet är väl svårslagen.
Drömhojen inhandlas, den drar flera liter olja per mil, men det är inget som ens berör en då, man har fullt upp med att luta flina så man får på sig hjälmen. Minns även med glädje när jag gasad fullt första gången med första hojen, växlarna hoppade ur och 86 hk gjorde sitt bästa för att skrämma mig. Men nåt så fruktansvärt mycket att köra med hade jag aldrig upplevt förut, allt blev som en oljeluktande kärleksdimma och lyckoruset varade ända tills jag fick riva motorn i grannens garage för att renovera växellådan.
Och för att inte tala om lyckan när man får gasa ifrån en bil, som tror han har nåt under huven för det har han läst i Vi Bilägares långtest av kombibilar.
Men nu är jag mest glad, för nu börjar sommaren, solen skiner och jag ska få en hel dag i sadeln med en massa goda vänner.
John
Det känns som att det spritter i benen på nåt konstigt sätt, resor planeras, man kollar internet efter allt som har med hojar att göra och händerna börjar få den där mörka färgen av olja och smuts. Insekter mellan tänderna och huden på skinkorna börjar förbereda sig för ett tufft liv i 6 månader. Skinnstället är tajtare än nånsin och saldot på bankkontot tappar värde fortare än d-marken under andra världskriget. Dessa symptom har jag haft tidigare och det har oftat slutat med en halvårslång koma under den mörka perioden.
Tillståndet kallas "Sommarrus för hojintersserad" och jag hoppas jag inte är ensam om denna åkomma.
Man blir väldig känslosam och reagerar starkt på småsaker.
En gång blev jag jättearg när vevstakslagren skar i början av juni och sabbade en hel sommar. Sommaren efter blev jag ännu argare när vevaxeln gick av i början av juni, och då hanterade jag det genom att köpa en R1 som jag sen körde i diket och då var jag också arg. Sen är man glad ibland, speciellt när man ska försäkra en R1. Då kvittrar jag som en fågel...
Ibland är det inte långt till tårarna, speciellt om man är på semester med mörkt visir och man upptäcker att i Gävle är det kolsvart på natten i augusti och laddregulatorn har skickat alla lampor till lamphimlen och det är 6 mil kvar att köra. Men då var jag inte ledsen om än det såg ut som jag bölat i en vecka, för jag hade glasögon som insekterna kunde fastna på och jag var ju snart framme....
Lätt förvirrad och något puckad kan hända att jag känt mig. Som då jag försökte blåsa ut lite eld när brorsans HD brann i Falun. Det går inte bra i intergralhjälm. Insåg snabbt att en öppen hjälm vore bättre, fast kanske brandsläckaren som hängde på bensinmacken skulle va det bästa.
Jag har även varit glad också, typ varje gång man satt sig på hojen. Alla sommarfester på klubben och när man tänker på alla minnen och upplevelser man haft. Då blir jag glad.
Man tänker på nån gammal hoj man haft (fast då kan man även bli arg) och känslan när man tog körkortet är väl svårslagen.
Drömhojen inhandlas, den drar flera liter olja per mil, men det är inget som ens berör en då, man har fullt upp med att luta flina så man får på sig hjälmen. Minns även med glädje när jag gasad fullt första gången med första hojen, växlarna hoppade ur och 86 hk gjorde sitt bästa för att skrämma mig. Men nåt så fruktansvärt mycket att köra med hade jag aldrig upplevt förut, allt blev som en oljeluktande kärleksdimma och lyckoruset varade ända tills jag fick riva motorn i grannens garage för att renovera växellådan.
Och för att inte tala om lyckan när man får gasa ifrån en bil, som tror han har nåt under huven för det har han läst i Vi Bilägares långtest av kombibilar.
Men nu är jag mest glad, för nu börjar sommaren, solen skiner och jag ska få en hel dag i sadeln med en massa goda vänner.
John
Last edited:
