Var på hemväg från Nyköping i lördags tillsammans med en kompis efter en mycket trevlig tur runt Södermanland, med bad i Stendörrens naturreservat och mat i Nyköping. Har precis passerat Jönåker när hojen helt enkelt dör och allt slocknar. Stannar vid vägkanten, och hojen luktade kabelbrand, men jag kunde inte hitta något fel utöver att huvudsäkringen hade gått. Självklart hade jag som den uppmärksamma ägare jag är lagt ur extra säkringarna i sadellådan hemma vid sista tvätten, och kompisen hade inga i lådan på sin ef. Kompisen var dock 100% säker på att det ska sitta extrasäkringar någonstans på hojen från början, han har haft sin sedan stenåldern, men vi hittade inga. Jag slängde väl en kommentar om minnets vara och inte vara när man har passerat de 40, innan jag lånade hans hoj för att åka tillbaka till Nyköpingsbro 1,5 mil bort för att inhandla nya säkringar. Innan jag åker lämnar jag min mobil till kompisen och ber honom att ringa vår husmekaniker under tiden jag är borta för goda tips och råd. Han har givetvis en egen mobil, så det var väl någon form av solsting eller whiskey abstinens.
På väg till macken dyker givetvis behovet av en toalett upp, inga problem dock, finns gott om dom på Nyköpingsbro. Kommer fram till macken och ser att det bara finns en tjej/kund i butiken. Samtidigt är en busslast med tyska turister på väg mot dörren och ytterliggare en buss stannar utanför. Visste inte ens att jag var en sådan fena på att parkera en hoj, men var givetvis inne i butiken på 5 röda. Fortfarande med hjälmen på och med korslagda ben, men med en busslast tyska turister på "g" får sådant givetvis vänta. Killen på macken står givetvis med telefonluren i örat och rotar under disken efter vad jag tror är efter något till tjejen framför mig, men det visar sig att han inte får igång kassasystemet. Nu vältrar tyskarna in och slänger sig över allt i butiken, och ska givetvis fråga honom om allt möjligt trots att han är upptagen. Som den väluppfostrade (nåja) gosse jag är så står jag kvar på min plats i kön både länge och väl. Eftersom knipandet nu upptar en stor del av min koncentration så tänker jag först inte på hur mycket tid som rinner iväg. När jag kommer på det så tänker jag att jag ska slå en signal till kompisen så han inte är orolig att något har hänt. Letar febrilt efter telefonen i flera minuter innan jag kommer ihåg att jag lämnade den till honom när jag åkte. Begåvningsreserven slår till igen.
Efter att ha väntat i vad som känns som en evighet tryter dock tålamodet och jag går över till macken på andra sidan och handlar mina säkringar. På väg ut möter jag förstås den tyska dam som stod fyra platser bakom mig i kön, lastad med flaggor, kexchoklad, tidningar och krimskrams. Så går det alltid när man lämnar en kö, ändå lär man sig aldrig. Nu har jag givetvis totalt glömt bort mitt nyligen trängande behov, så glad i hågen slänger jag mig upp på hojen för att åka tillbaka.
Vi känner väl alla till att hojar vibrerar lite ibland och gamla Suzuki's är inget undantag. Så efter att ha kört en bit på väg tillbaka ger sig behovet återigen tillkänna, och den här gången fanns det inga alternativ. Här är det läge att be den stackars familj som satt i godan ro och fikade på en av p-fickorna mellan Bergshammar och Jönåker om ursäkt. In på p-fickan kommer en hoj i full fart tvärnitandes. Av far en idiot som ser ut som gubben i månen, sliter och drar i allt vad skinnställ heter, givetvis med hjälmen på hela tiden, och efter stor akrobatik förrättar man sitt behov vid första bästa träd. Slappnar av, tar några djupa andetag, och börjar så sakta knäppa igen utrustningen medans man vänder sig om. Där står givetvis en flicka i femårsådlern och stirrar med stora skräckfyllda ögon på rymdvarelsen som pustar och frustar i värmen. Behöver jag nämna att jag behöll hjälmen på hela tiden? Hoppas innerligt att flickstackarn inte fick men för livet. Den sörmländska idyllen är vacker och rofylld, men den familjen åker nog omvägar i fortsättningen. På hojen i rekordfart och vidare igen, hoppas att kaffet smakade.
Tillbaka hos kompisen och byte av säkring. Börjar att skruva ihop allt igen och när kompisen ska skruva dit locket till säkringarna ropar han glatt..."Jag visste väl att det skulle finnas extrasäkringar"...dom satt på insidan av locket. Jävla Suzuki. Nåväl, säkringen bytt och på väg hemåt igen.
En mil senare var det dags igen. Nu luktade den om möjligt ännu mera brännt, men någon varm kabel gick inte att uppbringa. Kompisen tyckte dessutom att mitt bakljus hade "flämtat" lite sista biten. Ny genomgång, och det enda fel vi eventuellt kunde hitta var att regulatorn var ovanligt varm tyckte vi. Nu blir den ganska varm i normala fall, så vi var inte alltför oroliga trots allt. I med ny säkring och iväg igen. Nu hade det hunnit bli kväll och betydligt svalare ute. Detta i kombination med att vi körde i korta lugna etapper (vilt risk i skymningen), så den fick svalna emellan, gjorde att vi i alla fall tog oss hem till Norrköping. Ägnade väl i och för sig cdi-boxens vara och inte vara en tanke, men eftersom vi trots allt trodde (hoppades) att regulatorn var ok så chansade vi. Inte roligt att be någon en lördagkväll att komma med släpkärra för hemtransport.
Väl hemma igen mätte en kompis till mig upp regulatorn som givetvis matade ut för mycket ström, med halvljuset på bortåt 15v, och utan en bra bit över 16v. Körde dock hojen hem till mig från garaget för egen maskin.
På söndagen fick kompisen tag i en regulator och vi bestämde oss för att träffas och byta den. Körde hojen till mötesplatsen där vi började med att återigen mäta regulatorn. Givetvis fungerade den klockrent nu. Vi lät hojen gå en stund och mätte sedan igen, allt fungerade helt ok. Stänger av hojen och funderar på lynnet hos gamla hojar när vi ser att det ryker rätt rejält om den, och det börjar lukta kabelbrand som om en hel fabrik. River och sliter i allt vi hittar i kabelväg, men inga varma kablar förstås. Röken kommer fram under luftfiltret, och där finns det inga kablar, hmm.
Ny mätning, allt ok. Ryker rejält nu. Av en slump kommer jag sedan åt vajern till att öppna sadeln med. Den är fjäderinklädd, och när den nuddar vid batterifästet så slår det rejält med gnistor om den. Nu brukar ju inte vajrar leda så mycket ström så vi blir först väldigt förvånade, sedan så kontrollerar vi om vi har någon spänning i batterifästet. Nu kan det i och för sig vara bra med en batterireserv, men en bit över 12v i både batterifäste och ram är kanske att att i. Å andra sidan är det smidigt när man vill ha dit lite extralampor då det går bra att tända dom direkt i ramen. Kabelbranden/lukten visade sig komma inifrån regulatorn, medans röken kom från färgen i botten av det uppvärmda batterifästet, ingen frysrisk för batteriet i alla fall. Kortslutning i regulatorn med följden av att den skickade ut strömmen genom jord/infästningsskruvarna i batterihållaren. Därifrån gick det ut i ramen via skruvarna i hållaren. Tur i oturen är givetvis att det räckte med att bara byta regulatorn, det kunde ha blivit både cdi-box och en hel del annat smått och gott i elväg. Med lite otur hade också hojen fattat eld, och med tanke på att jag hade tankat fullt i Jönåker så hade man garanterat kunnat grilla både korv och kotletter på den. Och vad som kunde ha hänt på en strömförande hoj om jag inte hade förrättat mina behov på vägen tillbaka till Jönåker kommer jag förmodligen att drömma mardrömmar om länge.
Hur som helst så verkar hojen fungera nu, så på onsdag bär det av till Vadstena. Men eftersom man är gammal nog att lära sig av sina misstag kommer nog utrustningen att vara annorlunda den här gången. Först var jag inne på att ta med grillkorv och kotletter, men eftersom grillbuffén i Vadstena ska vara fin så hoppar jag nog den. Säkringarna ligger dock i och brandsläckaren får nog följa med för säkerhets skull. Och eftersom jag inte vet var familjen på p-fickan var på väg så kommer här ett löfte till den lilla flickan: Farbror lovar att ta med sig ett eget bäcken på resan, och vid behov köra med det inklämt i skinnstället. Hoppas att resten av din sommar blir bra!
/Rymdakrobaten
På väg till macken dyker givetvis behovet av en toalett upp, inga problem dock, finns gott om dom på Nyköpingsbro. Kommer fram till macken och ser att det bara finns en tjej/kund i butiken. Samtidigt är en busslast med tyska turister på väg mot dörren och ytterliggare en buss stannar utanför. Visste inte ens att jag var en sådan fena på att parkera en hoj, men var givetvis inne i butiken på 5 röda. Fortfarande med hjälmen på och med korslagda ben, men med en busslast tyska turister på "g" får sådant givetvis vänta. Killen på macken står givetvis med telefonluren i örat och rotar under disken efter vad jag tror är efter något till tjejen framför mig, men det visar sig att han inte får igång kassasystemet. Nu vältrar tyskarna in och slänger sig över allt i butiken, och ska givetvis fråga honom om allt möjligt trots att han är upptagen. Som den väluppfostrade (nåja) gosse jag är så står jag kvar på min plats i kön både länge och väl. Eftersom knipandet nu upptar en stor del av min koncentration så tänker jag först inte på hur mycket tid som rinner iväg. När jag kommer på det så tänker jag att jag ska slå en signal till kompisen så han inte är orolig att något har hänt. Letar febrilt efter telefonen i flera minuter innan jag kommer ihåg att jag lämnade den till honom när jag åkte. Begåvningsreserven slår till igen.
Efter att ha väntat i vad som känns som en evighet tryter dock tålamodet och jag går över till macken på andra sidan och handlar mina säkringar. På väg ut möter jag förstås den tyska dam som stod fyra platser bakom mig i kön, lastad med flaggor, kexchoklad, tidningar och krimskrams. Så går det alltid när man lämnar en kö, ändå lär man sig aldrig. Nu har jag givetvis totalt glömt bort mitt nyligen trängande behov, så glad i hågen slänger jag mig upp på hojen för att åka tillbaka.
Vi känner väl alla till att hojar vibrerar lite ibland och gamla Suzuki's är inget undantag. Så efter att ha kört en bit på väg tillbaka ger sig behovet återigen tillkänna, och den här gången fanns det inga alternativ. Här är det läge att be den stackars familj som satt i godan ro och fikade på en av p-fickorna mellan Bergshammar och Jönåker om ursäkt. In på p-fickan kommer en hoj i full fart tvärnitandes. Av far en idiot som ser ut som gubben i månen, sliter och drar i allt vad skinnställ heter, givetvis med hjälmen på hela tiden, och efter stor akrobatik förrättar man sitt behov vid första bästa träd. Slappnar av, tar några djupa andetag, och börjar så sakta knäppa igen utrustningen medans man vänder sig om. Där står givetvis en flicka i femårsådlern och stirrar med stora skräckfyllda ögon på rymdvarelsen som pustar och frustar i värmen. Behöver jag nämna att jag behöll hjälmen på hela tiden? Hoppas innerligt att flickstackarn inte fick men för livet. Den sörmländska idyllen är vacker och rofylld, men den familjen åker nog omvägar i fortsättningen. På hojen i rekordfart och vidare igen, hoppas att kaffet smakade.
Tillbaka hos kompisen och byte av säkring. Börjar att skruva ihop allt igen och när kompisen ska skruva dit locket till säkringarna ropar han glatt..."Jag visste väl att det skulle finnas extrasäkringar"...dom satt på insidan av locket. Jävla Suzuki. Nåväl, säkringen bytt och på väg hemåt igen.
En mil senare var det dags igen. Nu luktade den om möjligt ännu mera brännt, men någon varm kabel gick inte att uppbringa. Kompisen tyckte dessutom att mitt bakljus hade "flämtat" lite sista biten. Ny genomgång, och det enda fel vi eventuellt kunde hitta var att regulatorn var ovanligt varm tyckte vi. Nu blir den ganska varm i normala fall, så vi var inte alltför oroliga trots allt. I med ny säkring och iväg igen. Nu hade det hunnit bli kväll och betydligt svalare ute. Detta i kombination med att vi körde i korta lugna etapper (vilt risk i skymningen), så den fick svalna emellan, gjorde att vi i alla fall tog oss hem till Norrköping. Ägnade väl i och för sig cdi-boxens vara och inte vara en tanke, men eftersom vi trots allt trodde (hoppades) att regulatorn var ok så chansade vi. Inte roligt att be någon en lördagkväll att komma med släpkärra för hemtransport.
Väl hemma igen mätte en kompis till mig upp regulatorn som givetvis matade ut för mycket ström, med halvljuset på bortåt 15v, och utan en bra bit över 16v. Körde dock hojen hem till mig från garaget för egen maskin.
På söndagen fick kompisen tag i en regulator och vi bestämde oss för att träffas och byta den. Körde hojen till mötesplatsen där vi började med att återigen mäta regulatorn. Givetvis fungerade den klockrent nu. Vi lät hojen gå en stund och mätte sedan igen, allt fungerade helt ok. Stänger av hojen och funderar på lynnet hos gamla hojar när vi ser att det ryker rätt rejält om den, och det börjar lukta kabelbrand som om en hel fabrik. River och sliter i allt vi hittar i kabelväg, men inga varma kablar förstås. Röken kommer fram under luftfiltret, och där finns det inga kablar, hmm.
Ny mätning, allt ok. Ryker rejält nu. Av en slump kommer jag sedan åt vajern till att öppna sadeln med. Den är fjäderinklädd, och när den nuddar vid batterifästet så slår det rejält med gnistor om den. Nu brukar ju inte vajrar leda så mycket ström så vi blir först väldigt förvånade, sedan så kontrollerar vi om vi har någon spänning i batterifästet. Nu kan det i och för sig vara bra med en batterireserv, men en bit över 12v i både batterifäste och ram är kanske att att i. Å andra sidan är det smidigt när man vill ha dit lite extralampor då det går bra att tända dom direkt i ramen. Kabelbranden/lukten visade sig komma inifrån regulatorn, medans röken kom från färgen i botten av det uppvärmda batterifästet, ingen frysrisk för batteriet i alla fall. Kortslutning i regulatorn med följden av att den skickade ut strömmen genom jord/infästningsskruvarna i batterihållaren. Därifrån gick det ut i ramen via skruvarna i hållaren. Tur i oturen är givetvis att det räckte med att bara byta regulatorn, det kunde ha blivit både cdi-box och en hel del annat smått och gott i elväg. Med lite otur hade också hojen fattat eld, och med tanke på att jag hade tankat fullt i Jönåker så hade man garanterat kunnat grilla både korv och kotletter på den. Och vad som kunde ha hänt på en strömförande hoj om jag inte hade förrättat mina behov på vägen tillbaka till Jönåker kommer jag förmodligen att drömma mardrömmar om länge.
Hur som helst så verkar hojen fungera nu, så på onsdag bär det av till Vadstena. Men eftersom man är gammal nog att lära sig av sina misstag kommer nog utrustningen att vara annorlunda den här gången. Först var jag inne på att ta med grillkorv och kotletter, men eftersom grillbuffén i Vadstena ska vara fin så hoppar jag nog den. Säkringarna ligger dock i och brandsläckaren får nog följa med för säkerhets skull. Och eftersom jag inte vet var familjen på p-fickan var på väg så kommer här ett löfte till den lilla flickan: Farbror lovar att ta med sig ett eget bäcken på resan, och vid behov köra med det inklämt i skinnstället. Hoppas att resten av din sommar blir bra!
/Rymdakrobaten
