Det var lite mer än ett år sedan. Jag hade spanat på min kommande förstahoj på tyska annonssidor, och hittat min blivande älskling. Innan jag kunde säga ordet av hojmärket, stod jag i tyskland hos en viss Helmut med läderbyxor, och smekte min blivande trotjänare (hojen altså). Hojen var en FZR600 '93, i svart, blått och gaylila fälgar, och den skulle bli MIN! På vägen hem i skåpbilen med kärleken där bak, log jag hela vägen. Det var en förväntansfull resa hem, och mycket äventyr skulle vi få komma att uppleva tillsammans.
Väl i svea så tvättade jag, och donade med hojen. Det var en fin relation som skapades mellan mig och Yamahan. Jag hade inte mitt körkort än, men började köra lite med far min bakpå hojen.
Vi åkte ut till oljehamnen i malmö, där min pappa hoppade av och sa "testa lite nu själv"... jag drog rullen i botten, och hojen for iväg squeeelandes som en gris. Mungiporna var uppe vid öronen, och sporthojsträsket hade fångat även mig. Vintern gick, och jag gick var dag ner till garaget för att smeka hojen med händer och blickar. Den var MIN, och jag längtade till kommande MC-säsong mer än något annat.
Jag började känna mig mer och mer delaktig här på sporthoj.com, och alla var hjälpsamma med små och stora saker. Månaderna gick, och det började töa, och våren tittade försiktigt fram. Min handledare förrutom pappa, var Paul, a.k.a. Bo$ken. Det började med fina turer, och man anslöt med de stora grabbarna (utan grön skylt bak. Kände mig jättetuff
) och de började lära mig att köra hoj som hoj skulle köras. I februari ramlade jag med hojen och slog av höftbenskammen + skadade knäet lite, på malmös mest trafikerade område; triangeln, under rusningstid. Jag kom att ingå i den berömda "Triangel-ligan". Det är nämligen fler som ramlat där, bland annat "Crazy Martin" på forumet. Veckorna gick och jag fick lagat lite småsaker med hojen, och såren på mig läkte. Jag kände att hojen var lite sur på mig efter denna plågsamma upplevelse, men tiden läkte alla sår, och efter några veckor var vi oskiljaktiga igen. Tiden gick och jag missade min första uppkörning.
Andra uppkörningen var nervös... Jag ville ju få licens att älska offentligt med min sporthoj! -och det fick jag. Lyckan var obeskrivlig. Lika stor som när man tog B-kort för 4 år sedan. Jag var ute flera timmar om dagen i början, och lärde mig mer och mer. Jag lärde känna hela malmös aktiva sporthojs-krets, och blev "Kay med FZRen" för alla, eller "Han som lär sig fort"
Veckorna flög, och jag tog MC-åkandet till nya nivåer. Jag lärde mig göra saker man drägglat över att se andra göra förr... Köra bakhjul, stoppies, kör... lägg... stå... äh, ja de 2 sakerna iaf.
Kostnaderna för försäkring, däck, drivpaket m.m. tog lite på ens arma studentekonomi, men det var väl värt det. Det var min älskling, och hon var värd alla pengar i världen.
För några veckor sedan lät jag förstöra växellådan lite lätt, och med nytt jobb, musikkarriär och kärlek i form av kött och blod, rann tiden till att laga den ut i sanden. Jag annonserade ut henne, och det bar emot. Var dag i garaget har hon tittat med sur blick på mig, och jag har med ångest i blicken gått fram och klappat henne på sadeln lite. Hojen var nu avställd sedan 5 veckor, och idag ringde en spekulant och skulle kommma och titta på hojen. han lät seriös. Jag gick ner med nycklarna, vred om och tryckte på startknappen. Fortare än någonsin gick hon igång, och ögonen lös upp med samma kärlek i blicken som första gången jag satte på henne.
Jag fick ångest av att jag kanske skulle bli av med henne, men det var tvunget. Jag var tvungen att fortsätta mitt liv, hitta en annan kärlek. Vi hade vuxit i från varandra, och detta visste vi båda två.
Hon var avställd, men jag var tvungen... jag körde upp henne på gatan och körde några varv i kvarteret och stan... Det var underbart, det var vi igen! Men snart skulle jag kanske inte få se henne fler gånger...
Köparen kom, och köpte hojen. Snabbt och smidit gick det, och jag vinkade farväl till min Yamaha. Tack för en underbar säsong, kära FZR600... jag kan inte annat än rekommendera dig och dina syskon till andra som ska börja köra sporthoj. Du har visat mig en helt ny värld, och du kommer alltid finnas i mina tankar.
Lugn, ba' lugn... -Nästa år köper jag någon annan hoj
Väl i svea så tvättade jag, och donade med hojen. Det var en fin relation som skapades mellan mig och Yamahan. Jag hade inte mitt körkort än, men började köra lite med far min bakpå hojen.
Vi åkte ut till oljehamnen i malmö, där min pappa hoppade av och sa "testa lite nu själv"... jag drog rullen i botten, och hojen for iväg squeeelandes som en gris. Mungiporna var uppe vid öronen, och sporthojsträsket hade fångat även mig. Vintern gick, och jag gick var dag ner till garaget för att smeka hojen med händer och blickar. Den var MIN, och jag längtade till kommande MC-säsong mer än något annat.
Jag började känna mig mer och mer delaktig här på sporthoj.com, och alla var hjälpsamma med små och stora saker. Månaderna gick, och det började töa, och våren tittade försiktigt fram. Min handledare förrutom pappa, var Paul, a.k.a. Bo$ken. Det började med fina turer, och man anslöt med de stora grabbarna (utan grön skylt bak. Kände mig jättetuff
) och de började lära mig att köra hoj som hoj skulle köras. I februari ramlade jag med hojen och slog av höftbenskammen + skadade knäet lite, på malmös mest trafikerade område; triangeln, under rusningstid. Jag kom att ingå i den berömda "Triangel-ligan". Det är nämligen fler som ramlat där, bland annat "Crazy Martin" på forumet. Veckorna gick och jag fick lagat lite småsaker med hojen, och såren på mig läkte. Jag kände att hojen var lite sur på mig efter denna plågsamma upplevelse, men tiden läkte alla sår, och efter några veckor var vi oskiljaktiga igen. Tiden gick och jag missade min första uppkörning.Andra uppkörningen var nervös... Jag ville ju få licens att älska offentligt med min sporthoj! -och det fick jag. Lyckan var obeskrivlig. Lika stor som när man tog B-kort för 4 år sedan. Jag var ute flera timmar om dagen i början, och lärde mig mer och mer. Jag lärde känna hela malmös aktiva sporthojs-krets, och blev "Kay med FZRen" för alla, eller "Han som lär sig fort"
Veckorna flög, och jag tog MC-åkandet till nya nivåer. Jag lärde mig göra saker man drägglat över att se andra göra förr... Köra bakhjul, stoppies, kör... lägg... stå... äh, ja de 2 sakerna iaf.
Kostnaderna för försäkring, däck, drivpaket m.m. tog lite på ens arma studentekonomi, men det var väl värt det. Det var min älskling, och hon var värd alla pengar i världen.
För några veckor sedan lät jag förstöra växellådan lite lätt, och med nytt jobb, musikkarriär och kärlek i form av kött och blod, rann tiden till att laga den ut i sanden. Jag annonserade ut henne, och det bar emot. Var dag i garaget har hon tittat med sur blick på mig, och jag har med ångest i blicken gått fram och klappat henne på sadeln lite. Hojen var nu avställd sedan 5 veckor, och idag ringde en spekulant och skulle kommma och titta på hojen. han lät seriös. Jag gick ner med nycklarna, vred om och tryckte på startknappen. Fortare än någonsin gick hon igång, och ögonen lös upp med samma kärlek i blicken som första gången jag satte på henne.
Jag fick ångest av att jag kanske skulle bli av med henne, men det var tvunget. Jag var tvungen att fortsätta mitt liv, hitta en annan kärlek. Vi hade vuxit i från varandra, och detta visste vi båda två.
Hon var avställd, men jag var tvungen... jag körde upp henne på gatan och körde några varv i kvarteret och stan... Det var underbart, det var vi igen! Men snart skulle jag kanske inte få se henne fler gånger...
Köparen kom, och köpte hojen. Snabbt och smidit gick det, och jag vinkade farväl till min Yamaha. Tack för en underbar säsong, kära FZR600... jag kan inte annat än rekommendera dig och dina syskon till andra som ska börja köra sporthoj. Du har visat mig en helt ny värld, och du kommer alltid finnas i mina tankar.
Lugn, ba' lugn... -Nästa år köper jag någon annan hoj
Bifogat
Last edited:
