Dr.Bike
Guest
Belöningen min käre Watson, belöningen! Ju större insats, destå större belöning. Det som är en stor insats för den ena är dock inte nödvändigtvis det samma för den andra. När gatsoffan inte längre är en tillräckligt stor utmaning och belöningen därmed uteblir måste man helt enkelt höja insatsen. För en del blir ett varv runt banan bara en transportsträcka när det räcker med att tanka och smörja kedjan. Det går att köpa färdigastekta pannbiffar och värma dem i micron en minut åsså "pling" är det klart. Det är en utmaning för vissa. Andra köper köttfärs och kryddar själva. På jobbet går avdelningens samtliga medarbetar till kaffeautomaten och trycker på knappen, ljummet vatten med snabbkaffepulver. Samtliga 35 medarbetare utom en, han gör sitt egna kaffe av kokande vatten och riktigt kaffe i en liten kaffepress. Gissa vem? Inget illa om Dafgårds Farmarbiffar och blaskigt snabbkaffe, smaken är som baken och jag vill inte utmåla mig som någon kännare i något läge. Jag nöjer mig å andra sidan med det enklaste i de flesta andra sammanhang och finner det mer än gott nog. Det finns både billigare och snabbare hojar men det är inte det som lockar. Efter att ha kommit på under mina år som gatåkare att det var själva KÖRUPPLEVELSEN jag var ute efter så kommer jag att köra racer så länge omständigheterna tillåter. Framtiden för raceråkandet är dock oviss med tanke på att jag i år blivit trebarnsfar och en flytt till radhus väntar i höst och när omständigheterna inte längre tillåter blir det tvunget att bli något annat. Min fru påekar gärna att "det har ju du sagt de senaste tre åren".
Du är en filosof.
En skön kuf.
Du verkar drivas mer av ditt sisyfosarbete än frukterna utav det.
Mmm jag gillar det.
Men det du kallar belöningen... kan det inte vara så, att efter allt mekande osv så är man bara TVUNGEN att tycka att det ju är det där handplockade kaffet på 1800m höjd i anderna JUST innan frosten kom, och som sedan malts i en Renaultkvarn, rostat av en gammal gubbe, rostmästare i 5:e generation...osv
TROTS att det kanske inte ens blev en Dafgårdsbiff av det hela?
Jag vill inte få nån att misströsta, men skulle man VÅGA erkänna för sig själv att kaffet blev beskt, efter allt besvär?
Eller skulle man framhärda muttrandes för sig själv att "bättre gives icke!"
Sanningen ligger givetvis i betraktarens öga.
Jag har själv ätit skitdålig mat, men som just där, och då var det bästa jag ätit.
Inte minst av ren artighet.
Jag känner oxå ett välbehag av eget arbete/mekande, vilket inte nödvändigtvis måste leda till "det snabbaste eller häftigaste"
Och ja - jag har starka minne av en förbannat trilsk tvåtaktare som minst krävde nervsammanbrott för att gå bra!
Den var kinkigare än en Panda i fångenskap som TROTS att den får de perfektaste bambustrån, rätt temperatur och rätt luftfuktighet, så vill den fan inte ens fortplanta sig!
Lika tjurig var denna tvåtaktare (som jag ännu äger!
)ALLA omständigheter, ja t.om planeternas inbördes lägen spelade in kändes det som ibland, måste vara rätt.
Jobbigt var bara förnamnet.
Men NÄR den dansade....
Du fångade känslan BRA Teddy!
Last edited:
