Janne_1956
Ny medlem
Jaha, då är man dessvärre med i statistiken och en tråkig erfarenhet rikare.
I söndags kväll så skulle jag åka de 3,5 km som det är från vår idrottsplats här på Färingsö till hemmet.
Sätter mig på gixxern och börjar åka hem.
Den första rakan brukar vara lite trevlig att gasa på men denna gång struntade jag i det eftersom jag såg några mötande bilar längre fram. Jag har nämligen alltid tänkt som så att en omkörning kan komma i ett sånt läge men så långt så hade det aldrig skett.
Dock så påbörjar en äldre stylad 740 en omkörning denna gång vilket fick mig att släppa på gasen så att han skulle hinna om. I det läget så är vi säkert minst 300 meter från varann.
Dessvärre så kommer han inte om eller in i SIN körbana och farten blir högre och högre. Jag börjar nu på allvar fundera på va fan han håller på med och hur detta ska sluta.
Någon gång så skickar jag på helljuset men det verkar inte ge något resultat, kan även nämna att jag konstant kör med dubbla halvljus.
Börjar så sakteliga inse att detta inte kommer att gå bra när han uppenbarligen ser mig och börjar tvärnita.
Men låsta och rykande däck så ställer sig bilen lite snett på tvären och den lilla bit som fanns kvar vid vägrenen är nu borta.
Tvärnitar nu själv med BÅDA bromsarna, minns att bakhjulet låste sig. Inser då att jag måste köra i diket NU så jag släpper bromsarna och styr av, farten är nu nere i uppskattningsvis 30-45 km/h.
Försöker först hålla hojen på den grussträng som finns precis bredvid asfalten men den skär ner i diket och där tar det av någon anledning tvärstopp.
Åker över hojen och slår i backen, försöker enligt vänner som ser allt att resa mig men säckar ihop.
Kan väl säga att jag till 99% är säker på att jag inte skrivit detta om jag inte kört i diket, eller kört av vägen 1/10 sekund senare eftersom bilen susar förbi mig med fortfarande låsta däck i 70-90 km/h.
Som tur är så är nära vänner till mig snabbt framme, dels en sjuksyster och dels en brandman.
Dom ser till att jag inte rör mig innan ambulansen kommer fram 25 minuter senare och gör ett mycket bra jobb.
Jag har JÄTTESMÄRTOR i vänster arm, bröstkorg, skuldra samt har mycket svårt att andas.
Ambulans anländer och sätter på en stödkrage samt fixerar hela min kropp.
Anländer till Karolinska där man klipper sönder mitt nya skinnställ. Hamnar bredvid en annan hojåkare som tydligen var värre skadad (hoppas du klarade dig).
Efter ett par timmar och flera morfinsprutor så konstareas det att jag som synliga skador har en punkterad lunga, sex revbensbrott samt vänster skuldra helt av. Utöver det så har jag enorma smärtor i vänster axel och överarm, kan enligt läkarna bero på avslitna muskler, nerver från skuldran som är av eller att axeln varit på väg ur led.
Har sen dess tillbringat tre dygn där med dränering på vänster lunga. Jag har haft enorma smärtor i skuldran, mina revben samt axel och överarm.
Nu tre dagar senare så är jag JÄTTEGLAD för att jag fått tillbaka LITE rörlighet i vänster arm.
Jag har under dessa dagar insett att saker som man vanligtvis tar för helt givna kan göra en jätteglad vid andra tillfällen. Tänk vilken lycka att idag lyckas ta några tuggor mat men vänster arm, att idag kunna lite grann kunna hjälpa till med vänster hand när jag tog på strumporna.
Jag kommer att bli helt återställd om jag sköter min sjukgymnastik väl så humöret är ändå bra. Och de minst sex veckorna som sjukskriven kan jag också leva med även om det blir problem som egen företagare.
Men att en sådan sketen liten dikeskörning i 30-45 km kan få sådana konsekvenser gör mig samtidigt konfunderad. Vad hade hänt om jag kört 70 km? 90 km? 160 km?
Bågen har hur som helst tydligen klarat sig bra, har ännu inte orkat ut i garaget för att titta på den.
Frågan är bara om jag som 50-åring ska utsätta mina nära och kära för detta att åka hoj framöver. Min 13-åriga dotter var tydligen ordentligt orolig och ledsen när dom satt i två timmar på KS innan dom fick träffa mig och självklart även sambon.
Många tankar att tänka inför våren, i år är det hur som helst slutkört.
Lite tankar från mig efter att ha varit hemma igen i två timmar nu och skönt att få skriva av sig.
Är samtidigt ganska irriterad på den knappt 20-åriga bilförare som utsätter mig för detta genom att rejsa med en polare utan att ha koll på vad som möter honom.
Mvh Janne
I söndags kväll så skulle jag åka de 3,5 km som det är från vår idrottsplats här på Färingsö till hemmet.
Sätter mig på gixxern och börjar åka hem.
Den första rakan brukar vara lite trevlig att gasa på men denna gång struntade jag i det eftersom jag såg några mötande bilar längre fram. Jag har nämligen alltid tänkt som så att en omkörning kan komma i ett sånt läge men så långt så hade det aldrig skett.
Dock så påbörjar en äldre stylad 740 en omkörning denna gång vilket fick mig att släppa på gasen så att han skulle hinna om. I det läget så är vi säkert minst 300 meter från varann.
Dessvärre så kommer han inte om eller in i SIN körbana och farten blir högre och högre. Jag börjar nu på allvar fundera på va fan han håller på med och hur detta ska sluta.
Någon gång så skickar jag på helljuset men det verkar inte ge något resultat, kan även nämna att jag konstant kör med dubbla halvljus.
Börjar så sakteliga inse att detta inte kommer att gå bra när han uppenbarligen ser mig och börjar tvärnita.
Men låsta och rykande däck så ställer sig bilen lite snett på tvären och den lilla bit som fanns kvar vid vägrenen är nu borta.
Tvärnitar nu själv med BÅDA bromsarna, minns att bakhjulet låste sig. Inser då att jag måste köra i diket NU så jag släpper bromsarna och styr av, farten är nu nere i uppskattningsvis 30-45 km/h.
Försöker först hålla hojen på den grussträng som finns precis bredvid asfalten men den skär ner i diket och där tar det av någon anledning tvärstopp.
Åker över hojen och slår i backen, försöker enligt vänner som ser allt att resa mig men säckar ihop.
Kan väl säga att jag till 99% är säker på att jag inte skrivit detta om jag inte kört i diket, eller kört av vägen 1/10 sekund senare eftersom bilen susar förbi mig med fortfarande låsta däck i 70-90 km/h.
Som tur är så är nära vänner till mig snabbt framme, dels en sjuksyster och dels en brandman.
Dom ser till att jag inte rör mig innan ambulansen kommer fram 25 minuter senare och gör ett mycket bra jobb.
Jag har JÄTTESMÄRTOR i vänster arm, bröstkorg, skuldra samt har mycket svårt att andas.
Ambulans anländer och sätter på en stödkrage samt fixerar hela min kropp.
Anländer till Karolinska där man klipper sönder mitt nya skinnställ. Hamnar bredvid en annan hojåkare som tydligen var värre skadad (hoppas du klarade dig).
Efter ett par timmar och flera morfinsprutor så konstareas det att jag som synliga skador har en punkterad lunga, sex revbensbrott samt vänster skuldra helt av. Utöver det så har jag enorma smärtor i vänster axel och överarm, kan enligt läkarna bero på avslitna muskler, nerver från skuldran som är av eller att axeln varit på väg ur led.
Har sen dess tillbringat tre dygn där med dränering på vänster lunga. Jag har haft enorma smärtor i skuldran, mina revben samt axel och överarm.
Nu tre dagar senare så är jag JÄTTEGLAD för att jag fått tillbaka LITE rörlighet i vänster arm.
Jag har under dessa dagar insett att saker som man vanligtvis tar för helt givna kan göra en jätteglad vid andra tillfällen. Tänk vilken lycka att idag lyckas ta några tuggor mat men vänster arm, att idag kunna lite grann kunna hjälpa till med vänster hand när jag tog på strumporna.
Jag kommer att bli helt återställd om jag sköter min sjukgymnastik väl så humöret är ändå bra. Och de minst sex veckorna som sjukskriven kan jag också leva med även om det blir problem som egen företagare.
Men att en sådan sketen liten dikeskörning i 30-45 km kan få sådana konsekvenser gör mig samtidigt konfunderad. Vad hade hänt om jag kört 70 km? 90 km? 160 km?
Bågen har hur som helst tydligen klarat sig bra, har ännu inte orkat ut i garaget för att titta på den.
Frågan är bara om jag som 50-åring ska utsätta mina nära och kära för detta att åka hoj framöver. Min 13-åriga dotter var tydligen ordentligt orolig och ledsen när dom satt i två timmar på KS innan dom fick träffa mig och självklart även sambon.
Många tankar att tänka inför våren, i år är det hur som helst slutkört.
Lite tankar från mig efter att ha varit hemma igen i två timmar nu och skönt att få skriva av sig.
Är samtidigt ganska irriterad på den knappt 20-åriga bilförare som utsätter mig för detta genom att rejsa med en polare utan att ha koll på vad som möter honom.
Mvh Janne
Stannade de iaf för att kolla hur det gick med dig?
´ar i stylade volvos är lika farliga som moppefuckon 
(ändå skönt att du kommer bli helt återställd)
