Jag har två bekanta vars barns mödrar vill ha ensam vårdnad och att de endast ska betala. Jag vet att båda två älskar sina barn och skulle ge upp allt för dem..
Tycker att det några år gamla exemplet med flatorna som hamnade i tvist om underhållet är ganska talande;
De hade med hjälp av en "vän",(sliskig, öppensinnad vekling), skaffat barn men ville efter några (7?) år skiljas. Då det inte längre var så kul med heterosexuellas rättigheter och skyldigheter, kom man på att idioten som hade bistått med juicen skulle betala, retroaktivt dessutom. Det kan han ju ha, men varför skulle inte kvinnorna axla den skit män får ta? De var tvungna att leta upp en "man", (hm, nåja), som kunde ta de obekväma bitarna efter separation,
pride an' joy...
Vad har då detta med saken att göra och handlar det bara om pengar?
Nej, anser jag, men vi är oerhört mottagliga för signaler i form av ekonomiska styrmedel och de rutinerna speglar förhållningssättet i stort, tycker jag. Efter några decennier är etiken död och förmultnad. Allt detta har sin början i 30-talet till hjälp för mödrar som inte kunde ge sina barn mat, då gubben söp och spelade bort pengarna på vägen hem, man fick styra pengarna till modern för att de skulle komma rätt, hur relevant är det synsättet nu?( ...gäller barnbidraget, eller moderskapspenningen som fortfarande borde gälla som korrekt benämning, apanaget är ett senare påfund). Ett och annat har ju ändrats sen dess, inte minst vad gäller fädernas roll.
Gemene man rycker lakoniskt på axlarna och säger att "sådär är det bara och inget man kan rå på".
Så tänker inte jag, även om jag ibland tänker fel...!
Bostongurka;
Måste tänka mer innan jag presenterar min åsikt i de frågorna.