"Liftarens guide" är kanon!
"En trilogi i fem delar" säger allt...
Vill även tipsa om Fritjof Nilsson Piratens gärningar.
Tidlöst!
Charles Bukowski får man inte heller missa.
Eller Sture Dahlström.
Eller Nikanor Teratologen.
Gäller att man har god psykisk hälsa innan man ger sig i kast med de tre senare...
Hittade en typisk text från Sture på
http://www.bakhall.com/sture/ .
Första sidorna ur: Huggormens tid.
Ni trodde det var slut med mig? Ni trodde att jag var ihjälskjuten och död och begravd? Ni hoppades att jag var död, inte sant? Men där tog ni fel, mina herrar. Så lätt blir man inte av med Karl Andersson. Det skall mer till än en poliskula genom buken för att göra slut på mig. Än är vi inte färdiga med varandra. Än har vi en del ouppgjort.
Sådär tänker jag när jag känner mig bättre. Resten av tiden ligger jag och dåsar. Ger fan i om jag lever eller dör, om jag är fri eller ofri.
Ni har fått mig på knä. En människa kan leva på knä en tid om hon vet att det inte är för alltid. Ingenting är för alltid. Ingenting. Inte ens döden.
Jag ligger på intensiven. Döden ligger under min säng. Ibland hör jag hur han vänder på sig som ett stort djur. Skrapar med klorna mot golvet. Stiger som svart rök utmed sängens sidor. Men än har du mig inte, död. Än så länge går jag omkring inne i min egen kropp och tätar läckorna med mina tankar. Jag rör mig med ekande steg där inne - en nattvakt i en stor maskinhall. Det hjälper mot mardrömmarna och smärtorna och dimman. Det knäpper i elektroniken omkring mig. Det susar i slangar och rör. Läkare lutar sig över mig. Jag Iåtsas inte se dem, låter mig själv sjunka, är inte längre så morsk.
Jag minns hur jag slogs för mitt liv och mitt hus. Skotten och ambulanstjuten och eldens knastrande i det gamla timret. Braket från min bössa innan de båda poliserna föll. Blodstjärnorna som sprack ut som blommor genom deras overallbyxor. Jag vågar inte fråga hur det gick för dem. Kanske ligger de redan i jorden. I kistor svarta av batonger.
Nu har du ingen gård längre, Karl. En rykande ruinhög och en snedvriden skorstensstock är allt som finns kvar av Konungariket Herulien. Ockupationsmakten har gjort sitt. Lag och ordning råder. Men den lag och ordning som räder är mer avpassad för dresserade sälar än för människor.
Jag ligger och oroar mig för djuren uppe på gården. Vem tar hand om dem? Står hästarna skelettmagra och skälvande under träden? Svartnade och mögliga av ensamhet? Lugna dig, Kalle. Djuren tar man hand om i Sverige. Människorna hatar man. I varje fall om man är en människa som vägrar att leva sitt liv som en fluga i en flaska. Är inte livet en gåva? Ett privilegium? Har jag bett Svea Rikes myndigheter och överhet att få slippa detta privilegium? Har jag bett er om att förvalta min livsgåva, era jävla snuskukar?
Karl? Ja. Lugna dej! Tänk på gården och skogen: Gå över ängen genom det daggvåta gräset. Fortsätt ner mot sjön, stöt ut ekan och sätt dig tillrätta med spöet. Ett paradis på jorden. Ett av de sista. Och allt har inte brunnit ner. Lagårn är kvar där uppe. Och ladan. Man skulle kunna bygga ett stort bra rum i den timrade lagårdsdelen. Isolera med mossa och torv. Mura spis. Visthusboden är kvar. Jordkällaren och maten och dasset. Det är bara den tänkande tarmen Karl Andersson som saknas. Där saknas också en kvinna. Om det nu finns någon som vill hålla tillgodo med att ho i en lagård.
Vi skulle kunna klara oss på de tio tunnlanden de av nåd har erbjudit sig att låta mig behålla. De jävlarna vet att ingen bonde kan klara sig på tio tunnland idag. Det är heller inte meningen att man ska klara sig själv. Så snart någon sticker upp huvudet ovanför vattenytan och börjar andas med egna lungor trycker man ner honom och låter honom stanna tills han är halvdränkt. Sen släpper man upp honom ett tag. Men inte för länge - ingen jävla djupandning här inte. Till slut är man Staten tacksam för den lilla munfull luft man får.
* * *
Underbart!