Krissituationer

[Alicia]

Hur reagerar ni under en krissituation?
Är ni lugna som filbunkar eller hur reagerar ni?

Tänker ibland på hur man själv skulle reagera när olyckan är framme.

Idag var det en liten olycka bara på jobbet som fick mig att fundera på hur man skulle reagera vid en stor bilolycka eller något likanande.

Nu ikväll hittade jag en vårdtagare som hade slagit i huvudet och förmodligen hade legat några timmar.
Det första jag såg var blod överallt och självklart så ser allting så mycket mer dramatiskt ut när det är blod på väggar och golv.
Det tog några sekunder innan det sunda förnuftet tog fart, ring 112 vad annars.
Först ska man komma på vart vårdtagaren bor, vilken våning, hur gammal personen är, vad har hänt, blöder det fortfarande med mera.
Allting fixat, nu ska man försöka lugna ner sig, nehe, då ska man springa ner och öppna porten, tre våningar ner, dröjer inte länge förren jag hör någon stänga porten, ner igen.
Minuterna innan ambulansen kom kändes som en evighet men dom kom till slut och lättade lite på stämmningen med sitt goda humör.

Under kvällen sprang jag totalt åtta gånger fram och tillbaka i dom förbannade trapporna, man ska inte klaga på motionen i detta yrket iallafall.

Ambulansmännen har tur som slipper städa efter allt elände.
Levrat blod är nog det vidrigaste som finns att torka upp.

 

[Hinkas]

Kanske inte räknas som en krissituation men när flickvännen blev biten av en våra ormar, blödde ganska mycket, så bad jag henne bara vänta medans jag hämtade kameran

 

[DieselDoris]

Jag vill nog tro att jag är ganska lugn. När jag bröt handleden så skrattade jag åt eländet *macho macho*.
När jag krockade blev jag dock skogstokig och slet ut föraren ur andra bilen.
Så hmm, jag kanske inte är så lugn....

 

[Ben Pool]

Vi ahde en olycka på jobb för ett par år sen som var sådär ganska allvarlig (en kille skadade sig i armen när han fastnade i en maskin)
Jag var vid den tidpunkten produktionschef och steg precis in på verkstadsgolvet när olyckan hände. Just då var ja ganska lugn (eller lugn är kanske fel ord) men då så agerade jag ganska korrekt och fick hjälp av en kollega att ta hand om killen medans jag sprang ut och mötte ambulansen.
Så under själva händelsen och så så var man ganska samlad och visste vad jag skulle göra osv osv

Men sen efter när polisen kom och det var förhör och så, då bröt jag ihop och fick ligga i baksätet på polisbilen in till akuten :s
Låg där inne någon timme och vilade upp mig, var väl en lättare chock antar jag.
Det satt i ett tag det där eftersom jag kände mig ansvarig för killen (även om han var en fårskalle som gjorde vad han gjorde och därigenom skadade sig)

Det som sen var ganska störigt med det här ärendet var att ungefär 6 månader senare dök polisen upp igen för ytterliggare förhör (upplysningsvis som han sa), då hade man liksom lagt det bakom sig och gått vidare eller hur man ska säga
Ytterliggare 6 månader senare väcktes jag en morgon av en kommisarie som vänligt men bestämt meddelade att jag skulle bli åtalad för arbetsmiljöbrott och brott mot arbetsmiljölagen.....
Blev till att snabbt skaffa sig en advokat
Men då kom alla stresskänslor tillbaka igen
Sen tog det ytterliggare drygt 6 månader innan rättegång (som var det jobbigaste jag avrit med om i mitt liv)

Så jävla skönt när dom meddelades och jag blev frikänd
(då var de bara en månads nerväs väntan på om det skulle överklagas eller inte av åklagaren)

 

[Alicia]

Den där historien lät ju inte allt för rolig, tur att det ordnade sig för dig.
Sen att det upprepas när man väl kopplat bort allting suger ju ordentligt.

Så jävla skönt när dom meddelades och jag blev frikänd
(då var de bara en månads nerväs väntan på om det skulle överklagas eller inte av åklagaren)

 

[Anders]

Har hittills varit lugn i de krissituationer jag har varit med om. Senast var när polaren bröt nyckelbenet i cross-olycka och bara skrek. Då bad jag honom om ursäkt för att jag garvade åt honom, men det så så roligt ut. Men sen när han visade en benpipa som tryckte ut huden som en tältpinne hade gjort så var det inte lika kul längre.
En annan gång så kom jag först till olycksplats (såg även hela situationen) på motorvägen när en bil fick sladd och lyckades åka INNANFÖR skyddsräcket som täcker en stor betongpelar till en bro. Han frontade pelaren i hög fart och det blev skrot av bilen. Fick iväg honom från bilen (han kunde gå men var svårt chockad samt skadad i ansikte och ben) och lyckades stoppa upp trafiken hyffsat när bilen började brinna. Efteråt kändes det mycket konstigt och jag trode jag hade fått en chock men sen lugnade det ned sig.
Skulle jag vara med i en situation med mycket blod vet jag däremot inte hur jag skulle reagera då jag har vissa svagheter av att vistas bland mycket blod... Slog upp huvudet när jag mindre och såg inget för allt blod i ansiktet, tror det var det som var början på det hela. Klippte mig i fingret efter detta och svimmade när jag såg att det började blöda hyffsat mycket
Däremot blir jag ruskigt arg när det inträffar saker som kunde undvikas, tex trafikolyckor etc. Var nära att ge mig på en busschaufför en gång som hade touchat en tant vid ett övergångsställe och sen smet. När jag fick tag på honom så ringde jag polisen och morsan lyckades lugna ner mig tillräckligt för att inte göra nåt dumt. Men det är nog bara min korta stubin som ställer till det i vanlig ordning.