Imorgon fyller Oskar 25 år, Oskar var känd som KalleNorton, ibland bara Norton. Hos mig var han Junior, ibland något annat gulligt som man säger till sina barn, men det går ju inte att berätta allt på Sporthoj. Alldeles nyss kom Oskars mamma, min fru Gertrud hem med en schwarzwaldstårta, det äter vi på hans födelsedagar då det är/var Oskars favorittårta, faktiskt den enda han ville ha då han inte gillade grädden på vanliga tårtor. Gertrud hade också med sig 25 röda rosor, de ska vi ska åka till graven vid Brännkyrka kyrka med imorgon. Då kommer vi också att tända ljus, det är fint att få göra nu när det blivit mörkare. Vi kanske också tar oss en kopp kaffe vid graven, det gör vi ibland, det är mysigt.
Den sista födelsedag vi firade tillsammans med Oskar var när han fyllde 18, han dog året han skulle fylla 19. Trots att det nu är flera år sen så känns det inte så, saknaden är kvar och lika stark, skillnaden är att vi ha på något sätt vant oss. En klok person vi känner säger att man får sorgemuskler, med tiden klarar man att bära sorgen bättre, fast den är lika tung.
Nu går det till och med att åka motorcykel ibland, några av er har träffat mig på banåkningar de senaste åren på en polkaretta. När jag gjort ett pass som kännts riktigt bra så tänker jag på Oskar och ler när jag åker in i depån. Känns som han ser och fattar, att han kollar med ett leende och tycker att det i alla fall var halvhyfsat! För långsamt, men som han sa ibland "du är bara gammal" så vad kan man begära.
Iband är det annorlunda, då är jag bara ledsen att jag inte kan träffa honom, att han inte är här! Också insikten att det inte går över, han kommer inte hem igen. Det fattar man inte i början, fast huvudet förstår att han är borta, så förstår inte känslorna det.
Det känns bra att få skriva av sig på Sporthoj, där många av Oskars gamla vänner hängde/hänger. Skickar nu ett några timmar för tidigt Grattis till KalleNorton på hans 25-årsdag!